Jag går igenom de nästan 300 kommentarerna vi har fått i tävlingen där man kan vinna min kärleksbok. 300 kommentarer av era finaste kärleksminnen. Jag har kommit halvvägs och jag har redan fått tårar i ögonen flera gånger. Kärlek alltså.
Jag har väldigt många värdefulla och värma minnen kring kärlek som ligger mig nära hjärtat. Som jag ibland minns eller tänker på och fylls av en otroligt stark känsla. Jag vet inte om sånt går att förklara för någon annan. Jag ska berätta om dem alla för er, någon gång i framtiden när jag känner mig redo.
Men mitt senaste riktigt starka kärleksminne var den 3 februari i år. Jag hade varit i Argentina i flera dagar och det var av många anledningar en väldigt känslokrävande resa. Jag var väldigt rädd under hela resan, en oro och smärta som satt i kroppen och inte gick att få bort. En kväll saknade jag min mamma så mycket att jag på riktigt ville åka direkt till flygplatsen och hem, oavsett vad det skulle kosta. Jag hade så ont i mitt huvud.
Så kom jag hem till Stockholm efter en flygresa på 25 timmar. Jag var så trött. Inte bara fysiskt, jag var trött i huvudet och överallt. Åkte till min mammas jobb för att hämta nycklarna till min nya lägenhet, jag var bortrest när jag fick tillträde till den så jag hade skrivit över fullmakten på min pappa så att han kunde få nycklarna av förra ägaren. Jag var så trött och bara tanken på att komma till en lägenhet som är helt tom, där det inte finns en enda av mina ägodelar, som är kall och där jag är ensam. Vetskapen om att hela mitt liv låg utspritt i lägenheter, garderoben och garage runt om i Stockholm… jag vet inte. Jag var trött. Jag hade ont överallt i min kropp. Jag hade voltat i en bil och jag hade en spricka i mitt revben. Muskelvävnaderna i min bröstkorg var svullna, det gjorde så ont att andas.
Mamma följer med mig till lägenheten, går lite tidigare från jobbet, så möter vi upp pappa utanför. Pappa med sitt stora leende och ännu större famn. Så lät de mig trycka in portkoden för första gången och sätta nyckeln i låset till min första riktiga lägenhet.
Där inne var väggarna målade i exakt den vita färgen jag vill ha. Mitt matbord stod placerat i köket. Min blommiga lampa i ena hörnet av vardagsrummet och i kylskåpet fanns frukost och annat gott. Ett paket kakor i skafferiet. Mina föräldrar hade målat om hela lägenheten och kört dit alla mina ägodelar när jag vad bortrest. Hållt på i flera dagar och fixat fint för mig. Dem hade gjort det för min skull. De hade inte behövt, jag hade inte räknat med det, men de gjorde det.
Efter att vi druckit kaffe och ätit kakor åkte de hem. Så satte jag mig vid mitt köksbord och grät. Jag grät och grät och grät. Jag pressade naglarna mot bordet och kände hur saltet sved längst mina kinder. Så grät jag över allt jag har och allt jag visste att jag redan hade förlorat.
Det var inte min finaste kärleksstund. Men den var ärlig.
det där fick mig att gråta ♥
Åh jag ryser, så himla fint och ärligt och personligt! Så himla fina föräldrar du har!
Kämpar emot tårarna, så otroligt fint
Vad fantastiskt fint skrivet Forni. Vet du att varje gång jag läser dina ord är det som att det går rakt in i hjärtat. Försöker glömma mitt ex och sluta leva i en konstig mardröm men det går inte. Varje gång jag läser dina ord får jag styrka att leva mitt liv på det sätt jag förtjänar och att älska mig själv och försöka lappa ihop mitt lite trasiga hjärta. Tack för dina ord ♥
du är bra fin du, michaela. jag hoppas du blir lycklig – först med dig själv och sedan tillsammans med någon. jag tror nog att det är viktigt att man gör det i den ordningen. puss
Det där var vackert, varje ord gick rakt in i hjärtat. Älskar dina texter, de är så ärliga.
som alltid, rakt och ärligt skrivet. vackert.
jag älskar ditt sätt att skriva, orden går verkligen in rakt i hjärtat och man kan relatera till liknande händelser som hänt en själv. dina texter är så vackra att man blir inspirerad, det borde du verkligen få höra. Fortsätt med vad du gör, jag önskar jag kunde formulera ord och skriva på så fint sätt som jag läser att du gör.
Ha det bäst!
Började ba’ böla lite som ett barn när jag läste! Du är så fin, Michaela.
Du är så himla fin! Inspiration och förbild rakt igenom.
Underbar text ♥ Sådana där föräldrar skulle alla ha, då skulle nog världen vara en finare plats att leva på ♥
Jag läste, funderade lite, gick till en annan sida och sen tänkte jag:
Jag älskar dig!
Så är det bara
Du skriver nog om sånt som alla nån gång gör när ingen ser, men inte riktigt vågar erkänna att dom gör. Det blir så ärligt när du skriver om det! Känns som att det är ok att känna och släppa några tårar ibland.
jag gråter också. michaela ♥
Fan vad fint Michaela.
tårar i ögonen! du skriver så fint, som vanligt!
Jag vet inte riktigt varför jag skriver till dig Michaela. Fast egentligen så vet jag precis varför. Det känns så konstigt bara, som att du är någon slags psykolog som hjälper mig att bearbeta sorgen med hjälp av dina texter som du så omsorgsfullt har skrivit. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag kikat in på fliken kärlek, och känt igen mig i så mycket av det du skriver.
Jag är så fruktansvärt ledsen just nu. Om det är så här kärlek känns så vill jag aldrig någonsin mera känna. Jag gråter aldrig, aldrig. Men så träffade jag honom och nu kan jag inte ens krypa ner i min säng innan det börjar av sig självt.
Hur kan man älska någon som man inte ser en framtid med? Hur kan man älska så starkt om man vet att det aldrig kommer att hålla i längden? Varför känns det så rätt när han flätar in sin hand i min, trots att det är så inåt helvetes jävla fel? För det är fel. Så jävla fel. Han har familj och är äldre än mig. Han har varit med om så mycket saker som jag ännu inte har hunnit med. Jag är så jävla ung, och ibland hatar jag mig själv för det. Eller så hatar jag honom, för att han är så mycket äldre än mig. Tror du att det kan vara så att vissa människor är menade för varandra, men inte menade att vara tillsammans? För det är precis så det känns. Och det gör så jävla ont. Det gör så jävla ont att vara halv.
Tårarna bränner bakom ögonlocken. Fasen vad fint!
åh, så himla fint av dem tycker jag!
På de där inlägget om tävling så tänkte jag kommentera och dela med mig av ett minne av kärlek, men de va så sorgset så de kändes fel att skriva de, men nu vill jag dela med mig de, de känns så rätt att skriva de till dig.
Vi är ett stort tjejgäng, men för en och en halv månad sen så blev vi en mindre, en av oss dog i en hemsk olycka. När detta skedde så var vi i gänget utspridda överallt i Sverige, så de tog en vecka tills vi sågs, och den kvällen när vi sågs kommer jag alltid minnas, kramarna jag fick av alla känner jag fortfarande, de va så mycket sorg, men även så mycket kärlek i dom! I det ögonblicket förstog jag på riktigt hur mycket kärlek vi har i vårat gäng! Och det kommer jag aldrig glömma, vad som än händer!