Top banner

Kärlek

when all the baggage just ain’t as heavy.

”know you’ve been hurt by someone else
i can tell by the way you carry yourself
if you let me, here’s what i’ll do

i’ll take care of you” 

Tror att jag har tappat orden.
 

Kärlek

bleknar.

Det är läskigt säger jag och rycker på axlarna. 

Han skrattar – vadå läskigt? 

Ja, säger jag och gör en paus… Tänk om vi börjar tycka om varandra jättemycket så går det åt helvete. 

Han svarar snabbt. 

Ja tänk om? Men tänk om det inte gör det? 

Jag tar ett djupt andetag. 

Och allt detta snack om att man kan välja mellan strålande sol med risk för regn eller ständigt grå himmel. Så enkelt val. Det där regnet bleknar också bort i asfalten tillslut.

Jag tror att jag slutat vara rädd.

Allmänt

att skratta hjärtligt istället för att gråta ärligt.

Onsdagkväll. Lill-lördagarna är ett minne blott men nu är onsdagarna utbytta mot något annat. Laga middag, prata, korka upp en bra flaska vin och göra upp härliga planer för framtiden, tala om tiden som varit och analysera det man gått igenom.

Tänker efter och inser att nästan varje kväll i veckan består av detta. Ett gäng vänner, en god middag, choklad efter maten och rödtjut. Eller en feelgood-film, lösgodis och kramar i soffan. Aldrig hade jag kunnat ana att jag som vuxen skulle skaffa mig en så stor andra familj.

Pratade om 2011 ikväll. Fascinerades. Hur jag trodde detta skulle bli det värsta året i mitt liv, ser tillbaka på alltsammans och inser att det kanske var det bästa. Ärligt, från hjärtat, så är kanske detta det bästa året i mitt liv. Var så rädd för all dramatik men inser att jag aldrig passat på att njuta så mycket av goda stunder som jag gjort detta år. Tagit vara på lyckan på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Lärt mig att bara hålla ut under de jobbiga stunderna. Gråtit, herregud vad jag har gråtit. Men jämfört med 2010 är det ingenting. Jag önskade för ett harmoniskt år 2011 och det blev det visserligen inte, men det blev bra. Riktigt bra. Lärofyllt, kärleksfullt, om än i former jag inte anade, och smärtsamt på ett nyttigt sätt. Att lära sig resa sig igen. Tillåta sig själv att må bra. Göra saker som får en att må bra, även om det bara är för stunden…. men att försöka fylla livet med dessa stunder. Jag omfamnade smärtan på ett annat sätt tidigare år. Tidigare tyckte att jag med all rätt kunde ligga hemma och ruttna efter ett krossat hjärta eller en jobbig tid. Detta år köpte jag upp alla vackra klänningar, bar mina snyggaste klackar och valde att se till att skratta hjärtligt istället för att gråta ärligt. Tillslut domnar minnet av tårarna bort.

Tillslut domnar minnet av tårarna bort.

Inspiration

Bjørg / GIRL SET ON FIRE

 

HERESY from Matias&Mathias on Vimeo.

Många provocerade av Bjørg’s video (tydligen). Jag tycker den är vacker. Ibland är fiktiva saker så otroligt vackra just för att man vet att de inte är verkliga. Ungefär som jag ibland skriver eller läser texter om olycklig kärlek och det låter så fint, men det är ju för att de är påhittade. Finns inget vackert i att brinna upp.

Tycker att Bjørg skapar oemotståndliga smycken. Önskar att jag hade råd med dem alla.

Allmänt

saker man slänger ur sig.

Bloggkommentatorerna gjorde en intervju med mig och Anna till cravingz.se. Den här delen gillade jag bäst, haha. Glömmer vad jag slänger ur mig ibland.

Har ni fått mycket feedback och så på serien? Hur har det varit? 

Michaela: Första säsongen så blev jag typ hatad. Men andra säsongen så har det varit mycket mer positiv stämning. 

 

Varför blev du hatad? 

Michaela: Det var för mitt utseende. För att jag var så ful. Alltså jag blev ju på riktigt bombarderad. Jag hade fettigt hår och dålig hy. Det var någon brist på något i min kropp. Det spelade ingen roll om jag duschade för jag hade alltid fettigt hår. 

 

Anna: De zoomade in. Typ om du hade en finne här (pekar på Michaelas kind). Det var som att de ville att du skulle vara sån. 

 

Michaela: Ja, och alla hatade mig för min hy och mitt hår. Förlåt, vad skall jag göra tänkte jag, jag blev ju ledsen tillslut. Även om man inte tar åt sig och fem personer skriver att de tycker att man är ful så whatever, jag tycker inte det. Men alltså ALLA tycker att jag är fettig och ful. Då blir det lite jobbigt. 

 

Hur tacklade du det? 

Michaela: Jag skrev någon gång på bloggen. Att jag inte är blind. Jag ser att mitt hår är fettigt. Tro mig jag tvättar det. Tro mig. Det är något som är fel. 

 

Det kanske var någon slags avundsjuka eftersom du var tillsammans med Cimon Lundberg då? 

Michaela: Ja, kanske? Men vad skulle jag göra? Jag har accepterat att jag är ful. Kan inte ni också göra det så att vi kan gå vidare och ha det bra liksom. 

 

/…./ Eller min syn på rykten.

 

Michaela: Så här är det. 95% av allt som sägs av alla människor är typ osant. Alltså om  jag skulle tro alla rykten så skulle alla mina vänner vara horor och jag skulle vara mest hora av alla och folk pratar så himla mycket och man kan liksom inte bara lyssna på det. 

Arkiv för november, 2011

bleknar.

Det är läskigt säger jag och rycker på axlarna. 

Han skrattar – vadå läskigt? 

Ja, säger jag och gör en paus… Tänk om vi börjar tycka om varandra jättemycket så går det åt helvete. 

Han svarar snabbt. 

Ja tänk om? Men tänk om det inte gör det? 

Jag tar ett djupt andetag. 


Och allt detta snack om att man kan välja mellan strålande sol med risk för regn eller ständigt grå himmel. Så enkelt val. Det där regnet bleknar också bort i asfalten tillslut.


Jag tror att jag slutat vara rädd.

att skratta hjärtligt istället för att gråta ärligt.

Onsdagkväll. Lill-lördagarna är ett minne blott men nu är onsdagarna utbytta mot något annat. Laga middag, prata, korka upp en bra flaska vin och göra upp härliga planer för framtiden, tala om tiden som varit och analysera det man gått igenom.


Tänker efter och inser att nästan varje kväll i veckan består av detta. Ett gäng vänner, en god middag, choklad efter maten och rödtjut. Eller en feelgood-film, lösgodis och kramar i soffan. Aldrig hade jag kunnat ana att jag som vuxen skulle skaffa mig en så stor andra familj.


Pratade om 2011 ikväll. Fascinerades. Hur jag trodde detta skulle bli det värsta året i mitt liv, ser tillbaka på alltsammans och inser att det kanske var det bästa. Ärligt, från hjärtat, så är kanske detta det bästa året i mitt liv. Var så rädd för all dramatik men inser att jag aldrig passat på att njuta så mycket av goda stunder som jag gjort detta år. Tagit vara på lyckan på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Lärt mig att bara hålla ut under de jobbiga stunderna. Gråtit, herregud vad jag har gråtit. Men jämfört med 2010 är det ingenting. Jag önskade för ett harmoniskt år 2011 och det blev det visserligen inte, men det blev bra. Riktigt bra. Lärofyllt, kärleksfullt, om än i former jag inte anade, och smärtsamt på ett nyttigt sätt. Att lära sig resa sig igen. Tillåta sig själv att må bra. Göra saker som får en att må bra, även om det bara är för stunden…. men att försöka fylla livet med dessa stunder. Jag omfamnade smärtan på ett annat sätt tidigare år. Tidigare tyckte att jag med all rätt kunde ligga hemma och ruttna efter ett krossat hjärta eller en jobbig tid. Detta år köpte jag upp alla vackra klänningar, bar mina snyggaste klackar och valde att se till att skratta hjärtligt istället för att gråta ärligt. Tillslut domnar minnet av tårarna bort.


Tillslut domnar minnet av tårarna bort.


Bjørg / GIRL SET ON FIRE

 

HERESY from Matias&Mathias on Vimeo.


Många provocerade av Bjørg’s video (tydligen). Jag tycker den är vacker. Ibland är fiktiva saker så otroligt vackra just för att man vet att de inte är verkliga. Ungefär som jag ibland skriver eller läser texter om olycklig kärlek och det låter så fint, men det är ju för att de är påhittade. Finns inget vackert i att brinna upp.


Tycker att Bjørg skapar oemotståndliga smycken. Önskar att jag hade råd med dem alla.

saker man slänger ur sig.

Bloggkommentatorerna gjorde en intervju med mig och Anna till cravingz.se. Den här delen gillade jag bäst, haha. Glömmer vad jag slänger ur mig ibland.


Har ni fått mycket feedback och så på serien? Hur har det varit? 

Michaela: Första säsongen så blev jag typ hatad. Men andra säsongen så har det varit mycket mer positiv stämning. 

 

Varför blev du hatad? 

Michaela: Det var för mitt utseende. För att jag var så ful. Alltså jag blev ju på riktigt bombarderad. Jag hade fettigt hår och dålig hy. Det var någon brist på något i min kropp. Det spelade ingen roll om jag duschade för jag hade alltid fettigt hår. 

 

Anna: De zoomade in. Typ om du hade en finne här (pekar på Michaelas kind). Det var som att de ville att du skulle vara sån. 

 

Michaela: Ja, och alla hatade mig för min hy och mitt hår. Förlåt, vad skall jag göra tänkte jag, jag blev ju ledsen tillslut. Även om man inte tar åt sig och fem personer skriver att de tycker att man är ful så whatever, jag tycker inte det. Men alltså ALLA tycker att jag är fettig och ful. Då blir det lite jobbigt. 

 

Hur tacklade du det? 

Michaela: Jag skrev någon gång på bloggen. Att jag inte är blind. Jag ser att mitt hår är fettigt. Tro mig jag tvättar det. Tro mig. Det är något som är fel. 

 

Det kanske var någon slags avundsjuka eftersom du var tillsammans med Cimon Lundberg då? 

Michaela: Ja, kanske? Men vad skulle jag göra? Jag har accepterat att jag är ful. Kan inte ni också göra det så att vi kan gå vidare och ha det bra liksom. 

 

/…./ Eller min syn på rykten.

 

Michaela: Så här är det. 95% av allt som sägs av alla människor är typ osant. Alltså om  jag skulle tro alla rykten så skulle alla mina vänner vara horor och jag skulle vara mest hora av alla och folk pratar så himla mycket och man kan liksom inte bara lyssna på det. 

Michaela Forni

Kategorier

Arkiv