Onsdagkväll. Lill-lördagarna är ett minne blott men nu är onsdagarna utbytta mot något annat. Laga middag, prata, korka upp en bra flaska vin och göra upp härliga planer för framtiden, tala om tiden som varit och analysera det man gått igenom.
Tänker efter och inser att nästan varje kväll i veckan består av detta. Ett gäng vänner, en god middag, choklad efter maten och rödtjut. Eller en feelgood-film, lösgodis och kramar i soffan. Aldrig hade jag kunnat ana att jag som vuxen skulle skaffa mig en så stor andra familj.
Pratade om 2011 ikväll. Fascinerades. Hur jag trodde detta skulle bli det värsta året i mitt liv, ser tillbaka på alltsammans och inser att det kanske var det bästa. Ärligt, från hjärtat, så är kanske detta det bästa året i mitt liv. Var så rädd för all dramatik men inser att jag aldrig passat på att njuta så mycket av goda stunder som jag gjort detta år. Tagit vara på lyckan på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Lärt mig att bara hålla ut under de jobbiga stunderna. Gråtit, herregud vad jag har gråtit. Men jämfört med 2010 är det ingenting. Jag önskade för ett harmoniskt år 2011 och det blev det visserligen inte, men det blev bra. Riktigt bra. Lärofyllt, kärleksfullt, om än i former jag inte anade, och smärtsamt på ett nyttigt sätt. Att lära sig resa sig igen. Tillåta sig själv att må bra. Göra saker som får en att må bra, även om det bara är för stunden…. men att försöka fylla livet med dessa stunder. Jag omfamnade smärtan på ett annat sätt tidigare år. Tidigare tyckte att jag med all rätt kunde ligga hemma och ruttna efter ett krossat hjärta eller en jobbig tid. Detta år köpte jag upp alla vackra klänningar, bar mina snyggaste klackar och valde att se till att skratta hjärtligt istället för att gråta ärligt. Tillslut domnar minnet av tårarna bort.
Tillslut domnar minnet av tårarna bort.
Så vackert skrivet. Känner igen mig så väl. Till slut så domnar minnet av tårarna bort..♥
När man läser dina texter önskar man att raderna aldrig tar slut så att man kan få fortsätta läsa.
Jag kunde inte hålla med dig mer. Varit så rädd för 2011. Nu i efterhand önskar jag att jag njutit mer.
Fan jag känner igen mig. ♥
Så vackert och så innerligt. Jag trodde att 2011 skulle bli bra, men det blev ett helvete. En i min närhet dog och min pojkvän lämnade mig efter 3 dagar i vårt nya hem. Smärtan har aldrig varit större. Nu, två månader senare känner jag mig starkare än någonsin. Vikten av att älska sig själv innan du kan älska någon annan har äntligen fått sig en innebörd i mitt liv. Nu njuter jag av att vara ung, fri och vacker! Och slår klackarna i taket, som aldrig förr! Tack för dina texter, de ger mig styrka.
Det här med att samma pojke krossare ens hjärta en gång om året… Det håller inte längre. Man kan inte få sitt hjärta utslitet och söndertrasat en gång om året för om ett par år så går det inte att laga längre? Jag önskar för ett 2012 där mitt hjärta får vara ifred. Jag önskar att jag går och lägger mig utan att undra vad han gör. Att han inte trillar dit för mig igen, eller jag för honom. Det är alldeles för jobbigt.
Underbara underbara du! ”Lärofyllt, kärleksfullt, om än i former jag inte anade, och smärtsamt på ett nyttigt sätt. Att lära sig resa sig igen.” Jag har gått igenom något liknande du varit med om detta året, och din beskrivning fick mig som vanligt att gråta av en blandning av glädje och lite sorg! Nu finns det en ny man i mitt liv och jag är lyckligare än någonsin.
så fint ♥
Jag gick in på din blogg för jag ville läsa dina texter om känslor och så hittar jag denna. Jag gråter och gråter men samtidigt känns det skönt att läsa att det blir bättre. Jag gjorde slut med min kille igår efter 3 år varav det sista på distans. Vi älskar varandra men det funkar inte för oss för vi har ingen vardag ihop, inga gemensamma mål eller framtidsplaner. Det känns förjävligt, det var mitt beslut och han ville inte alls göra slut. Fan. Jag trodde inte det skulle kännas såhär. Men att såra den jag älskar mest i hela världen, det gör så ont. Jag mår fysiskt illa och har ont i magen. Tänker på hur han sitter hemma och mår ännu sämre. Jag bara gråter och gråter och det är för att jag, jag som alltid varit hans stöttepelare och funnits där nu har lämnat honom ensam. Jag orkar inte med detta. Mina känslor för honom är så starka att Jag inte pallar. Men vi funkar inte ihop, jag önskar att han kan klara av att vi är vänner i framtiden för ett liv helt utan honom, det vill jag inte ha. Det kan jag inte tänka mig. Att såra den jag älskar förstör mig inifrån samtidigt som jag vet att jag gjort rätt
Tack för dina texter Michaela. Bättre än någonsin på sistone. Stor kram till dig