Top banner

Kärlek

Att låta någon laga en

Jag minns en sommar på Gotland för ett par år sedan. Det regnade helt obeskrivligt mycket de dagarna och himlen liksom växte in i havet – lika gråa, gröna, mörka, skrämmande, stora. En dag satt jag på en gräsmatta i regnet och skrek. På ett sätt kommer jag ihåg varenda detalj av den dagen men samtidigt ingenting alls. Hela tillfället som i en enda stor dimma även fast få stunder i livet känts så starkt som just det tillfället. Dagen efter hade det klarnat något, molnen som ett täcke över allt men regnet var på paus. En killkompis bar ner mig till hotellets volleyboll-bana i en stor filt och la mig där bredvid medan de spelade volleyboll i bara överkroppar och gräsfläckiga badbyxor. Jag skrev om den dagen här.

”Jag låg på gräset inlindad i en filt igår och gömde mig för regnet och tänkte att det är precis såhär jag känner mig i varenda centimeter av min kropp, som ett litet knyte någon måste bära upp och ta hand om. Som inte orkar ta hand om sig själv en enda sekund till. Någon som kommer och räddar mig från mig själv.” – 26 juli 2010

Jag har aldrig varit så trasig som då. Det stora, panikartade behovet av att bli räddad. Någon måste lyfta upp mig, en tanke som slog gång på gång. Någon måste lyfta upp mig från det här helvetet annars kommer jag ligga kvar här och bada i sorg tills jag tynat bort helt.

”Just nu finns bara sorg. Jag är ledsen men så är det. Det finns bara sorg i varenda del av min kropp och det är därför den inte fungerar, den är så fruktansvärt fylld av sorg.” – 26 juli 2010

Men ingen prins på vit häst kom och räddade mig. Jag önskade det så gärna, var beredd att känna vad som helst för att slippa känna just det där, men ingen kom och räddade mig på det sättet som jag just då trodde att jag behövde. I efterhand insåg jag ju att ingen rebound någonsin kan laga något så trasigt, inga andra känslor i världen för någon annan kille skulle få de jag hade då att kännas mindre starkt eller göra mindre ont. Ibland måste man nog bara leva med en käftsmäll av smärta för varje hjärtslag.

Det som lagade mig var inte en man på en vit häst som bytte ut mina känslor mot några andra eller ersatte en kärlek mot en ny. Utan jag lagade mig själv tillsammans med alla andra jag älskade. Vi tillsammans byggde upp min kropp, mitt sätt att tänka, mitt självförtroende, suddade ut mitt självförakt och såg till att hjärtat pumpade på. Vi torkade tårarna, hanterade ångesten, återskapade en självrespekt, byggde upp allt det som rivits ner.

”Jag säger som jag har sagt förut. Jag är så tacksam. Igår satt vi på Ute och drack vin, först var vi bara ett par stycken och inom en timme stannade jag upp och såg mig omkring. Där satt jag i ett hav av gamla och nya vänner. Som alla kom så bra överens, som skrattade och skålade, lärde känna och öppnade upp sig. Det var en så obeskrivligt vacker stund och jag kunde omöjligt förstå att alla dessa människor var mina vänner.

 

Så otroligt tacksam.

 

Till er, mina älskade och fantastiska vänner: Tack. Utan er är jag ingenting. Om ni bara visste hur fina, godhjärtade och varma personer ni är. Ni är allt.” – 6 maj 2011

Så visst kan det komma någon som man vågar låta laga ens trasiga lilla hjärta. Men den någon kanske inte är den man tror. Kanske ska man låta den någon vara sig själv. Sina vänner. Sin familj.

Mode

AMORE MIO

Gillar ni min nya tröja från Wildfox? Det gör verkligen jag. Den är mjuk som en liten kattunge och har sjukt utsvängda ärmar, helt i min nya smak med andra ord.

Ska visa ett annat plagg som är utsvängt och också helt i min stil senare ikväll om jag kommer ihåg att fota. Tre nya utsvängda plagg på en vecka – det går bra nu.

Mode

Marlies Dekkers / La Leia

Ni vet underklädes-butiken i Malmö jag skrev om tidigare? La Leia. Jag fick precis hem ett set underkläder därifrån som var så snygga att jag ramla av stolen. Från Marlies Dekkers. Några av er har säkert sett dem förut eftersom de figurerat i de flesta modetidningarna… Det står verkligen mitt namn på de här underkläderna – svarta, enkla men med en snygg detalj.

Eftersom det är vänner till mig som har butiken bjuder jag på ett trevligt litet erbjudande:

Ange rabattkoden michaelahjärtalaleia om du vill köpa fina underkläder.
Koden ger 20% rabatt på allt i webbshoppen utom redan nedsatta varor fram till sista november.
Allmänt

Frukostklubben

Körde Frukostklubben i morse i vanlig ordning och nu väntar jag in ett möte. Jag har på mig en ny tröja som är sinnessjukt mysig som jag ska visa senare… Men först påtår. Puss!

Inspiration

Världens vackraste klänning

Vanessa Trainas bröllopsklänning designad Givenchy är så vacker att jag på riktigt får ont i hjärtat av att titta på den. Ont för att den är alldeles obeskrivligt underbar och så kanske lite (mycket) för att jag vet inte hur jag ska kunna leva om jag inte får gifta mig i den där klänningen?

Det var väldigt länge sedan ett plagg fick mig så svag, trodde nästan att min kärlek för vacker design helt svalnat av, men där kom det. Jävlar i min lilla låda vilken klänning.

Tack till Carro som la upp bilderna och gjorde att jag aldrig någonsin kommer nöja mig med en klänning som inte ser ut sådär

Arkiv för oktober, 2012

Att låta någon laga en

Jag minns en sommar på Gotland för ett par år sedan. Det regnade helt obeskrivligt mycket de dagarna och himlen liksom växte in i havet – lika gråa, gröna, mörka, skrämmande, stora. En dag satt jag på en gräsmatta i regnet och skrek. På ett sätt kommer jag ihåg varenda detalj av den dagen men samtidigt ingenting alls. Hela tillfället som i en enda stor dimma även fast få stunder i livet känts så starkt som just det tillfället. Dagen efter hade det klarnat något, molnen som ett täcke över allt men regnet var på paus. En killkompis bar ner mig till hotellets volleyboll-bana i en stor filt och la mig där bredvid medan de spelade volleyboll i bara överkroppar och gräsfläckiga badbyxor. Jag skrev om den dagen här.


”Jag låg på gräset inlindad i en filt igår och gömde mig för regnet och tänkte att det är precis såhär jag känner mig i varenda centimeter av min kropp, som ett litet knyte någon måste bära upp och ta hand om. Som inte orkar ta hand om sig själv en enda sekund till. Någon som kommer och räddar mig från mig själv.” – 26 juli 2010


Jag har aldrig varit så trasig som då. Det stora, panikartade behovet av att bli räddad. Någon måste lyfta upp mig, en tanke som slog gång på gång. Någon måste lyfta upp mig från det här helvetet annars kommer jag ligga kvar här och bada i sorg tills jag tynat bort helt.


”Just nu finns bara sorg. Jag är ledsen men så är det. Det finns bara sorg i varenda del av min kropp och det är därför den inte fungerar, den är så fruktansvärt fylld av sorg.” – 26 juli 2010


Men ingen prins på vit häst kom och räddade mig. Jag önskade det så gärna, var beredd att känna vad som helst för att slippa känna just det där, men ingen kom och räddade mig på det sättet som jag just då trodde att jag behövde. I efterhand insåg jag ju att ingen rebound någonsin kan laga något så trasigt, inga andra känslor i världen för någon annan kille skulle få de jag hade då att kännas mindre starkt eller göra mindre ont. Ibland måste man nog bara leva med en käftsmäll av smärta för varje hjärtslag.


Det som lagade mig var inte en man på en vit häst som bytte ut mina känslor mot några andra eller ersatte en kärlek mot en ny. Utan jag lagade mig själv tillsammans med alla andra jag älskade. Vi tillsammans byggde upp min kropp, mitt sätt att tänka, mitt självförtroende, suddade ut mitt självförakt och såg till att hjärtat pumpade på. Vi torkade tårarna, hanterade ångesten, återskapade en självrespekt, byggde upp allt det som rivits ner.


”Jag säger som jag har sagt förut. Jag är så tacksam. Igår satt vi på Ute och drack vin, först var vi bara ett par stycken och inom en timme stannade jag upp och såg mig omkring. Där satt jag i ett hav av gamla och nya vänner. Som alla kom så bra överens, som skrattade och skålade, lärde känna och öppnade upp sig. Det var en så obeskrivligt vacker stund och jag kunde omöjligt förstå att alla dessa människor var mina vänner.

 

Så otroligt tacksam.

 

Till er, mina älskade och fantastiska vänner: Tack. Utan er är jag ingenting. Om ni bara visste hur fina, godhjärtade och varma personer ni är. Ni är allt.” – 6 maj 2011


Så visst kan det komma någon som man vågar låta laga ens trasiga lilla hjärta. Men den någon kanske inte är den man tror. Kanske ska man låta den någon vara sig själv. Sina vänner. Sin familj.

AMORE MIO


Gillar ni min nya tröja från Wildfox? Det gör verkligen jag. Den är mjuk som en liten kattunge och har sjukt utsvängda ärmar, helt i min nya smak med andra ord.


Ska visa ett annat plagg som är utsvängt och också helt i min stil senare ikväll om jag kommer ihåg att fota. Tre nya utsvängda plagg på en vecka – det går bra nu.

Marlies Dekkers / La Leia


Ni vet underklädes-butiken i Malmö jag skrev om tidigare? La Leia. Jag fick precis hem ett set underkläder därifrån som var så snygga att jag ramla av stolen. Från Marlies Dekkers. Några av er har säkert sett dem förut eftersom de figurerat i de flesta modetidningarna… Det står verkligen mitt namn på de här underkläderna – svarta, enkla men med en snygg detalj.



Eftersom det är vänner till mig som har butiken bjuder jag på ett trevligt litet erbjudande:

Ange rabattkoden michaelahjärtalaleia om du vill köpa fina underkläder.
Koden ger 20% rabatt på allt i webbshoppen utom redan nedsatta varor fram till sista november.

Världens vackraste klänning



Vanessa Trainas bröllopsklänning designad Givenchy är så vacker att jag på riktigt får ont i hjärtat av att titta på den. Ont för att den är alldeles obeskrivligt underbar och så kanske lite (mycket) för att jag vet inte hur jag ska kunna leva om jag inte får gifta mig i den där klänningen?


Det var väldigt länge sedan ett plagg fick mig så svag, trodde nästan att min kärlek för vacker design helt svalnat av, men där kom det. Jävlar i min lilla låda vilken klänning.


Tack till Carro som la upp bilderna och gjorde att jag aldrig någonsin kommer nöja mig med en klänning som inte ser ut sådär

Michaela Forni

Kategorier

Arkiv