Stämband hit och cystor dit

Usch jag hatar verkligen sjukhus. Ångrar mig som sagt varje gång att jag inte ber om sällskap när jag går dit. Det ironiska är att jag kan tycka det är direkt mysigt att vara på sjukhus som stöd åt andra, men när jag är själv där känner jag mig verkligen liten. Samma sak med Vårdcentralen eller vad som helst. Och som ni vet är jag ju där och hälsar på rätt ofta…

Idag var jag i alla fall på Karolinska Sjukhuset för att göra en noggrannare kontroll i min hals. Det visade sig att jag inte har knutor på stämbanden utan en cysta i stämbanden. Jahapp. Sjukt ändå att man har gått och blivit behandlad för knutor i ett år och så har man en växande cysta där inne? Jaja. Grät när jag gick därifrån, tyckte det var läskigt. Det var slangar och grejer överallt sen en till specialläkare som kom in, sa att jag absolut måste opereras efter ett par kontroller och gick. Ser inte fram emot en operation direkt. Men det positiva är att jag får operera direkt efter sommaren och sedan kommer det här otroliga problemet som min hals har varit senaste tiden att vara ur världen. Längtar verkligen tills dess.

Hur mår ni idag? Jag hoppas ni har en fin tisdag! Unna er något gott också. Puss

  1. Hej Michaela!

    Stackare! du ska absolut alltid ha med dig någon när du ska till sjukhuset som stöd och pepp. Ha det som regel nu framöver, ensam är inte stark!

    Stor kram till dig och hoppas det löser sig, köp någon present till dig själv som du längtat efter.

  2. Åh vad jobbigt, det kommer säkert gå fint ska du se. Jag var livrädd inför min första (och enda) operation tidigare i år, men det visade sig att det inte var nåt att oroa sig för. Kommer gå så fint. Ta hand om dig ♥

  3. Åh Michaela, vad skönt att du vet vad som är problemet med halsen nu i alla fall! Ta hand om dig!

  4. Gud vad sjukt. Det är så knäppt hur slarviga läkare kan vara. För ungefär ett år sen upptäckte jag en knöl i mitt bröst. Fick panik, såklart, så drog till vårdcentralen där läkaren var lite obrydd eftersom jag ändå bara är 22 år gammal. Men han skulle skicka iväg mig på två provtagningar på sjukhuset – slutade upp med att jag fick ta det ena och läkaren meddelade att knölen inte var något att oroa mig för. Så jag tänkte, visst, vad läkaren säger liksom. Ett halvår senare hade knölen växt sig till dubbel storlek… Fick ännu en gång panik och besökte läkaren, som blev förfärad över att den första läkaren inte ens frågat om jag går på p-piller, då de tydligen kan vara öka risken för bröstcancer (tack för informationen, alla barnmorskor som har skrivit ut oändliga recept). Fick även äntligen gå på de två provtagningarna som jag skulle ha gått gå från början. Iallafall, läkaren sa att det var en godartad knöl och att jag inte behöver oroa mig – ett halvår senare SPRACK den. När jag fick kolla upp det igen så var det tydligen något annat(!!) än det läkarna hade trott efter de andra provtagningarna.

    Det jag försöker säga är, att tyvärr är det så nuförtiden att om man vill ha ordentlig vård så får man kämpa, kämpa, kämpa. Vara envis, inte ge sig. Vilket är fucking sjukt då det ju är läkarnas plikt att vara intresserade av din sjukdom. Men tyvärr så tror jag att ofta inte blir tagen på allvar för att man är ung (och därmed inte ska vara i ”riskzonen”) och, tyvärr igen, för att man är en ung tjej. Lycka till iallafall! Jag hoppas att allt löser sig för dig och att de får bukt med din hals snart. Kram!

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi