Det är intressant hur vi människor har en förmåga att glömma vissa smärtor, medan vissa andra stannar kvar i ens minne länge länge. Jag kommer till exempel alltid att minnas hur ont det gjorde när jag trampade på en livsfarlig spindel i havet i Italien som spred gift i min kropp så att jag var helt övertygad om att jag skulle dö. En fysisk smärta, men samma känsla finns i flera psykiska smärtor också. De är dock alldeles för privata för att räknas upp som exempel…
Men! Det finns ju också de smärtor vi lyckas glömma. Jag blir lika förvånad över den otroliga smärta varje månad när jag får mens. GUD, gör det såhär ont??? skriker jag med en vetekudde över magen och trippla värktabletter. När någon sviker mig viskar jag ”aj” och tar mig förvånat över hjärtat – så här ont kan jag inte minnas att det gör? Hur överlever man?
Lite så känns det med ångest också. Eller, exakt sådär är det ju. Så fort den lämnar kroppen är livet ett jävla tivoli. Då tänker man att allt är en fest och mörkret känns som ett minne blott. Tur är väl det, att kroppen kan glömma, för annars skulle jag aldrig kunna njuta så maximalt av att ha det bra. Suger in goda tillfällen som en girig jävel… Jesus så gott lycka smakar.
Med jobbet är det likadant. Det är som om jag har gått på diet i flera veckor och nu har en buffé framför mig. Jag är hungrig som ett rovdjur. Tänker på jobb mer än vad jag gjort på länge, gör upp planer för hur jag ska kunna maximera min arbetsinsats på diverse projekt och hur jag ska kunna tjäna mer pengar.
Man får försöka hitta den magiska balansen helt enkelt. Jag funderar på att ta in någon som kan vara min högra hand i jobbet… men mer om det någon annan gång.
Nu kom han ut från duschen och doftar så gott, helvete vad jag älskar den här mannen. Måste krama honom NU.
Tack för detta inlägget Michaela!
Jag har precis blivit dumpad (via sms???) av killen jag trodde var helt rätt.
Du påminde mig om att den smärtan jag känner nu kommer bli mindre och mindre tills den inte finns kvar, sen kommer livet vara fint igen. Nu känns hjärtat lite lättare. ♥
Jag tror att du måste vara försiktig med att kasta dig in i jobbet, jag gjorde exakt det för några år sedan när jag bröt ihop och bara satt och grät på jobbet; då tog jag några dagar ledigt och sedan så körde jag på ännu hårdare när jag kom tillbaka. Jag vet att det är supersvårt, men försök att ta det väldigt lugnt och delegera bort så mycket som möjligt för annars så sitter du kanske snart i samma situation igen, eller en värre. Jag hoppas verkligen att du hittar en balans 🙂
så himla fint. Och så sant det där med ångest. Måste vara någon skyddsmekanism att man ”förtränger” för annars hade man väl avlidit om man visste hur många gånger i livet man skulle må sådär jag-tror-jag-dör-av-ångest dåligt.
JÄTTEBRA att du tänker på alternativet att ha en ”höger hand” eller assisten eller liknande. Outsourcing är så jävla bra – för då blir du ju själv mer effektiv. Lönsamhet ju / hälsningar företagsekonomen.
Och det är inte bara bra från ett lönsamhetsperspektiv, utan du är ju så otroligt snäll mot dig själv då också.
Jag vet att det är svårt / hälsnigar control freak – men det är värt det!
Lycka till med allt (:
Jag älskar hur du kan sätta ord på de känslor man själv inte kan förklara. Sen måste jag bara säga att jag tycker du är grym som lyfter frågan om ångest och psykisk ohälsa. Det är ett ämne som aldrig ska hamna i skymundan eller vara något man ska skämmas över, alls. All styrka och kärlek till dig ♥