När jag valde att skriva öppet och ärligt om min ångest här på bloggen så fundera jag länge först. Funderade över hur omgivningen kommer att reagera, hur det påverkar mitt jobb eller mina relationer.
Jag kom fram till att de som känner mig vet vem jag är och vad jag går för oavsett vad jag delar med mig av här. Det här är min fristad och här ska jag aldrig behöva känna mig instängd i det här forumet.
Under de här dagarna så har hundratals mejl ramlat in i min inkorg. Jag har uppskattningsvis svarat på nio av tio, även om någon ibland ramlar emellan. Det är mejl från alla möjliga kvinnor runt om i landet. Olika åldrar och regioner, arbetande eller studerande. Jag har fått väldigt mycket respons från andra kvinnor i mediebranschen. Det har gjort mig lite förvånad och mycket glad. Tjejer som jobbar på mediebyråer som är kunder hos oss, som jobbar på PR-byråerna där vi lånar kläder och som sitter på tv-kanalerna vi tittar på. Allihopa framgångsrika inom sin gren… och alla så otroligt trötta.
Dessa kvinnor har berättat två saker för mig: hur trötta de är, och hur tacksamma de är över ärligheten i den här bloggen. Över att någon vågar prata högt om ett ämne andra är livrädda för att nämna. Över att inte känna sig ensamma i en känsla man inte får prata om.
Dessa mejl, varenda en av dem, får mig att känna att mitt val var det absolut rätta. Jag är inte bara tacksam utan även väldigt stolt över mitt val att våga dela med mig.
Arbetslivet är som en savann. Visa minsta lilla svaghet så blir du uppäten och slängd i ett hörn för att förblöda. Resultatet av det här blir att ingen vågar visa svaghet, vilket i sin tur resulterar i att en viss procent går in i väggen stenhårt istället. Tvingas vara borta från jobbet i långa perioder och kanske aldrig ens kan komma tillbaka med full styrka. För att vårt samhälle sätter otrolig press på hur mycket vi ska kunna hantera och prestera i våra arbetsliv.
Om vi hade arbetsgivare som var förstående och inte så jävla rädda skulle inte det här problemet finnas i lika stor utsträckning. Om våra chefer inte blev livrädda så fort vi viskade ”hej, jag är trött, får jag vara hemma och vila några dagar?” skulle vi inte jobba tills vi stupar. Om våra chefer inte skulle vilja byta ut oss så fort vi vacklar ett ministeg, skulle vi inte bita ihop så länge att vi till slut ramlar ihop helt.
Jag läser om era liv och om hur trötta ni är och jag förstår er för jag är också trött ibland, som de senaste veckorna. Och jag tänker aldrig tolerera att någon tvivlar på mina kunskaper för att jag är modig nog att visa svaghet.
Jag borde snarare få en jävla medalj för det.
Man kanske skulle dyka in i det här ännu djupare? Varför arbetslivet ser ut som det gör och vad det gör med människan? Det smärtar hela mitt hjärta att läsa om alla trötta, SVINDUKTIGA, kvinnor där ute som aldrig får ta ett djupt andetag.
Tiden går så fort.. Vips är man vuxen! Jag tror fortfarande att jag är 18, men det var snart 6 år sen jag var 18. Kanske dags att inse det ! 😀