Sandra Beijer skrev en otroligt bra krönika i dagens Metro om att göra slut med en vän. Ni kan läsa den här.
Det får mig att tänka på alla vänskaper jag påbörjat och avslutat genom åren.
Min kille säger att jag är en hemsk människokännare, och visst kan det nog stämma. Jag har ofta sökt mig till människor som fascinerar mig. De som tar med mig på livets äventyr och drar med mig på sånt jag annars aldrig hade dragit iväg på själv. De som överrumplar en och tar befäl. Jag är nog en lite försiktigare människa än vad jag skulle vilja vara och har njutit över att ha någon som tar ställningarna. Problemet är att sen kan det hända att man inte vill bli övertalad mer, och där fastnar plötsligt en relation. Jag hade för många år sedan en vän som tog med mig på kittlande äventyr väldigt ofta, jag sa alltid ja och var lätt att övertala. Tjatade man tillräckligt länge hakade jag alltid på festen. Men sen kommer en dag man verkligen inte vill och ändå blir iväg tjatad – och då blir man istället ledsen när man kommer på sig själv att göra något man inte vill. Det kan handla om att äta på en restaurang man hatar eller stå på ett dansgolv fast man hellre vill ligga i en säng. Och när man nästa gång säger till på skarpen, då blir det väldigt svårt för vännen att förstå. Relationen har tagit nya vändningar ingen är beredd på. Båda blir besvikna, den ena för att man är trött på att ständigt bli övertalad och den andra blir besviken på att ens kompis helt plötsligt blir en ny person som inte alltid bara hakar på. Ingen balans finns där man kan kompromissa och låta varandra bestämma lika mycket eftersom maktfördelningen blivit skev från första stund.
Det där hände några gånger när jag var yngre och besvikelsen över de nya nyanserna i vänskapen känns hos båda två. Idag är jag en människa som inte vill bli trampad på. Jag reagerar (kanske lite för snabbt och hårt) så fort någon vill ta ställning över mig, vilket inte heller är bra. Det kan nog vara så, att när man som jag fått ta en hel del skit genom åren, så växer stoltheten några centimeter för varje år. Jag är så j ä v l a trött på att ta skit. Det är speciellt det där, hur man väljer sina relationer genom livet och vilken position man tar i dem. Nästan alltid samma eftersom vi människor handlar på vana för det mesta.
Jag har även varit vännen som blir dumpad, och sånt gör också ont. Ofta menar man ju ingenting illa. Jag minns när en vän slutade höra av sig till mig och när jag frågade varför berättade hon att hon reagerat väldigt starkt på en sak jag hade sagt. Jag menade ingenting illa, men hon hade tolkat det så. Efter det visade hon tydligt att vår vänskap var över och det smärtade mig – jag älskade henne ju.
Livets gång – människor som kommer och går, relationer som bryts upp, relationer som blossar upp. Jag är tacksam för allt jag lärt mig ur mitt livs alla relationer men också ledsen för allt som blivit fel under årens gång, även om jag accepterar att det är så livet ser ut.
Du är så fantastisk! Känner igen mig så mkt i allt du skriver och du sätter verkligen ord på det jag har huller om buller i mitt huvud. Det är en sann glädje att läsa din blogg dagligen! Och tack för att du tar upp saker som många bloggare struntar i!
älskar din blogg, du är så fin! kram
Jättebra skrivet!
så fint skrivit om vänskap. Håller med dig om att det kan vara känsligt och jobbigt.
jag hade en granne en gång som jag blev nära vän med, men till slut märkte jag hur dåligt hon fick mig att må, att det spelade ingen roll vilket humör jag var på, hon ville alltid prata skit om något, om livet, om någon, om allt. hon var missunsam och oerhört jobbig att ha att göra med. jag berättade i förtroende för henne att jag behövde åka bort till thailand i två veckor ensam ( pga en händelse som ingen tjej vill råka ut för – ni kan ana vilken )
och istället för sympati så fick jag höra : MEEEN ÅH, jag vill med ha råd att åka utomlands, du kan la köpa med dig lite sprit till mig.
jag åkte, ensam, och läkte mina sår, och köpte med mig hennes jävla sprit, lämnade den och hon sa inte ens tack eller frågade om mig eller resan. hon kunde komma till min lägenhet och börja möblera om den, utan mitt samtycke, och jag kunde nämna att jag skulle till frisören och hon kunde säga: åh vad kul, jag följer med ( vilket jag tyckte var knepigt, för frisören för mig är heligt, detär där du blir servad kaffe och är avslappnad och har massa tidningar ) men hon ville promt med… och jag kunde nämna att jag saknade att ha en partner, varpå hon kunde skrika högt : JAG HATAR ALLA KILLAR, ALLA ÄR SVIN, varpå jag försökte få henne att förstå att jag inte hatade någon, utan bara saknade någon….
men det slutade med att jag till slut ringde henne och sa : jag kan inte vara din vän längre.
så fort ditt nr dyker upp på displayen så får jag panik. för du är alltid så negativ och arg på någonting. du är missunsam och oerhört jobbig att ha att göra med. jag har försökt men jag orkar inte mer.
hon: fan för dig. tur jag har fler vänner som älskar mig.
jag : vad bra, då kan du ju hänga med dom.
sen gick det några år, och vi stötte på varandra på en krog, och hon sa :
” sanna, du hade så jävla rätt. förlåt. ”
och vi kramades, men bytte inte nummer.
men ändå, det blev ett fint avslut till sist, ändå <3
Vad skönt att läsa om sånt här. ”Förlorat” 2 bästa vänner genom åren som stått mig närmast. Var några år sedan nu men har fottfarande saknad och ångest ibland och svårt att träffa någon ”ny”. Men ibland tar relationer slut för de bästa, även om man själv gjort valet eller inte