Ludovico Einaudi

IMG_8448

IMG_8452

IMG_8456

Förra veckan spelade Ludovico Einaudi i Stockholm. Ludovico är en italiensk kompositör som spelar minimalistisk och obeskrivligt vacker musik. Jag fick biljetterna i julklapp och har sett fram emot konserten sen dess. Det spelar ingen roll hur dålig jag kände mig, jag skulle aldrig missat den här konserten. Som jag längtat.

Lyssna på det här. Alltså lyssna bara. Hör ni? Magi. I nästan två och en halv timme satt jag helt tyst, utan att säga ett ord, och bara lyssnade. Stundtals blundade jag och stundtals kom jag på mig själv med att faktiskt sitta och gapa av förundran. En halvtimme in i spelningen lämnade bandet scenen och Ludovico satt kvar själv på scenen och spelade piano. I en halvtimme spelade han helt själv och det enda som hördes i lokalen var hans piano – med en bakgrundsmusik av snyftningar. Tysta snyftningar som fyllde hela Cirkus. Är det inte otroligt att musik kan beröra oss människor så starkt? Det förenar oss.

Om ni inte känner till hans musik sedan innan rekommenderar jag er att sätta på honom pronto! Finns på Spotify.

  1. Åh! Jag var också där. Bästa konserten någonsin. Ett musikaliskt geni. Går inte att beskriva med ord. Grät hela spelningen och även nu när jag ser igen. <3

  2. Älskar att börja dagen med sån här musik! Han spelade fantastiskt! Måste också tipsa om Yann Tiersen med låten comptine d’un autre été! En av de allra vackraste låtarna från en av mina favoritfilmer, Amelie från Monmartre!
    Och maxence cyrin med where is My mind! Den vill jag ha på mitt bröllop, så vacker musik, som konst för öronen! Tror du skulle uppskatta dom!

  3. TACK för detta tips. Länge länge satt jag med hörlurar och lyssnade på Spotify igår och precis som du skriver – tårarna bara rann. Helt sinnessjukt magiskt.

  4. Åh jag minns hur du tipsade om honom för ca ett år sedan! har lyssnat på honom när jag pluggar sen dess. tack för tipset <3

  5. Tack, jag fylldes precis med en gnutta hopp.
    Viken fantastisk känsla. Tack tack tack.

    Pga massa trassel fick min kille avslag på sitt arbetstillstånd i år (efter sju år i landet) och blir ’utvisad’ på tisdag.
    Vi fick brevet för tre veckor sedan, och sen dess har jag haft en konstant tryck över bröstkorgen. Tungt att andas. Som ett täcke med ångest som jag inte lyckas dra av. Vi har en advokat som hjälpt oss att överklaga, men när vi ringde idag har dom fortfarande inte fått in hans papper. 5 dagar kvar, 2 arbetsdagar. Fan, det känns så uppgivet. Och att bara försöka vänja sig vid tanken att inte få vara med honom som jag levt tillsammans med i 2,5 år är så jävla svår.

    Musiken får det att kännas lite ljusare. På något sätt.

Välkommen att kommentera! Kommentarer godkänns vardagar kl.08-18 av en moderator innan publicering.

Tänk gärna efter en extra gång på hur det kan uppfattas när du framför kritik. Här inne visar vi respekt. Vi önskar gärna att kritik framförs med ditt riktiga namn och mejladress.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

sub archi