Om känslor och att skriva

En magisk morgon

12 september, 11:28
SKRIVET AV Michaela Forni

Jag hade någon typ av spirituell upplevelse i morse. Det var ingenting speciell som hände, det var bara helt sjukt? Slutar aldrig att förvånas över hur man som människa fungerar.

Gick till jobbet i solen längst med Riddargatan och kände mig oövervinnerlig. Det var samma känsla som kom till mig när jag stod på min yogamatta i Costa Rica för 1 1/2 år sen och nu kom den till mig igen, lika stark och oväntad som sist.

Man skojar inte bort oövervinnerlighet.

Självklart kan jag som människa känna en massa starka saker varje dag. Lycka när jag vilar blicken på någon jag håller kär, irritation när någon inte förstår eller trötthet när kroppen har slut på bränsle. Jag kan för en sekund, en timme eller en hel dag känna lycka, rikedom, hat, frustration, besvikelse – you name it. Men det är något med att känna äkta oövervinnerlighet som är nästan omänskligt. Jag känner det och tänker att det måste vara kroppens naturliga heroin, den här känslan.

Sist jag kände den hade jag yogat timmar och åter timmar på en matta i en djungel på andra sidan jorden. Mediterat, dansat i soluppgången och låtit vågorna skölja över mig i solnedgången. Mitt inre befann sig på jordens renaste plats och jag åkte därifrån som pånyttfödd. Efter den resan har jag varit en bättre människa.

Men att samma känsla kom till mig idag, en helt vanlig tisdag på Riddargatan, det var fan en välsignelse. Jag har gått och grubblat på saker länge nu, en del av mig har liksom skavt. Det har känts som att något i mig har möglat och istället för att kasta det i papperskorgen så har jag inte kunnat rensa ut det. Och så i morse var det bara borta.

Det är skillnad på att försöka lura till sig bra känslor och att faktiskt vara i äkta sinnestillstånd. Jag skriver ju mycket om det här i min bok. Om hur jag har levt många år i mitt liv med att tro att jag har känt saker som kanske inte har varit äkta. Jag har stått på ett dansgolv med mina vänner och tänkt att ”Jag är lyckligast i världen”. Men egentligen är det bara min hjärna som lurar mig till att få känna så – för att palla med det där som annars skaver mer än vad en människa klarar av. Man lurar sig själv för att orka fortsätta framåt. Det är skillnad på det och på den känslan som kom till mig i morse. Jag tror att det var mitt undermedvetna som har jobbat stenhårt de senaste veckorna, utan att jag har förstått exakt hur hårt det har jobbat. Hela jag har varit på en mental yogamatta i Costa Rica utan att jag har förstått det själv.

Det känns som att jag har ordnat en överraskningsfest till mig själv? En extremt märklig känsla.

Men så sitter jag här i loungen på kontoret, lyssnar på Svart bil med Miriam Bryant och överhör Bianca och Carro som pratar om möbler.

Plötsligt oövervinnerlig.

Wow alltså, det ska bli så kul och häftigt att åka på yogaresa om två veckor. Jag undrar vad jag kommer att hitta i mig själv under den veckan. Spännande. Jag känner att jag är på rätt väg i alla fall. Mot en ny plats i livet.

Michaela Forni

Kategorier

Arkiv