Hej älskade ni!
Den här förmiddagen var jag tvungen att checka ut helt. Jag läste hos Sandra att hon inte träffar människor alls mellan söndag-onsdag varje vecka och känner igen mig i hennes ensam-behov. För mig funkar det inte att bara skärma av samma fyra dagar varje vecka, men behovet av att skärma av finns där. En heldag i veckan så jobbar jag hemifrån, då går jag och tränar ett fixar naglarna eller något sådant på dagen men är osminkad, i mjukiskläder och träffar liksom ingen människa. Sen behöver jag ett par halvdagar utöver det. En förmiddag där jag lägger bort telefonen eller en eftermiddag där jag kryper ner i soffan och ligger där i min ensamhet tills det blir kväll.
DOCK har jag ett litet problem med detta och det är att jag kan få lite väderångest. Typ som idag när jag ligger inne och det är himla fint väder ute. Jag behöver få låta min kropp slappna av i soffan men kan ändå känna att jag får ångest som inte tar mig ut. Är inte det ganska klassiskt, det här med att hela tiden prestera? Inte ens en förmiddag i soffan kan man unna sig om vädret är fint för då måste man ut och powerwalka för att känna att man ”gjort något av dagen”. Är ni likadana? Hur gör man för att hitta ro hemma, trots vädret?
Och ja, det är klart att man kan ta sig ut på en promenad och fortfarande vara själv, men ibland orkar kroppen inte ens gå en liten promenad för den är trött helt enkelt.
Nu blir det ett avsnitt Mad Men, sen ska jag uppdatera er med bilder från igår! ♥
UPDATE: Vi har startat en tråd på Daily Forni om detta här, så intressant att höra era tankar!
En bild från förra helgens 1-års kalas!
Spot on! Tänkte precis på detta… och så surfar man in på din blogg och läser om ämnet ;). Känns bra att det finns flera ”sociala ensamvargar” därute. Jag sitter just nu och klurar på ursäkter jag kan säga för att ”slippa umgås” med nån i helgen eftersom veckan varit social och fartfylld nog (behöver smälta intryck). Så dum man är va? Behövs ju inga ursäkter eller förklaringar. Är säkert bara mina egna krav på mig själv som tror att det är nödvändigt. Resultatet är ju ändå bara att man får dåligt samvete när man håller på sådär… Nej, jag ska försöka vara ärlig och stå upp för mig själv denna gång.
Tydlighet (främst inför sig själv och sina behov) och gränssättning är nog viktigt. Och acceptans – att lita på sig själv och vara okej med det. Och så får man sluta jämföra sig med de som mer än gärna är sociala och har folk runt sig hela tiden.
Åh men vilket himla bra inlägg! Känner såå igen mig i det du skriver, är precis likadan!
Tips!
Man drar för gardinerna och låtsas som att det regnar. Bokstavligt talat.
Mitt knep är att låtsas att det är dåligt väder ute (om en inte kan lägga sig platt ute i solen i stället för att ligga inne). Behöver kroppen vila så gör den det och då är det bara att lyda order även om det bär emot. Enjoy Mad Men, plöjde den i somras när jag behövde vara parkerad i soffan 🙂
Känner igen mig så otroligt mycket i detta! Kan få sån grov ångest av att vara inne om det är sol ute… kanske är någon svenne-grej eftersom vi inte har så många fina dagar (okej nu var jag lite pessimistisk, klart vi har många soldagar). Undrar om man skulle känna samma ångest om man bodde i ett land där det är konstant sol😏🌴
Väderångest tror jag har mer att göra med att vi bor i Sverige än nåt annat.. för mig handlar ångesten mest om att tänk om detta är enda dagen med sol den här veckan, eller sista varma sommardagen för året, ska jag missa den då för att jag är trött/ledsen/har ångest. Inte så mycket om att jag måste göra något av dagen, den har jag oavsett väder :))) Inbillar mig iaf att den ångesten inte finns i varmare, soligare länder där man mer kan ta för givet att det kommer vara sol och varmt snart igen. Mvh flyttar till Rivieran så fort jag kan!
Känner SÅ igen mig i din väderångest! Huvudet bara skriker åt en att gå ut när det är sol pga får sån himla ångest av att sitta inne. Men vet vad man gör åt de? önskar att man inte var så, för det är en väldigt oskön känsla att inte kunna slappna av bara för att det är sol ute.
Intressant! Jag är likadan. Blir liksom utmattad av vardagen där man alltid ska prestera, orka, vara på topp att jag behöver dedär stunderna fria från allt sådant. Sjukt samhälle ändå att allt ska vara så jävla perfekt hela tiden. Vem orkar? Jag försöker tillåta mig själv mer och mer men så kommer den där elaka rösten upp i huvudet igen. Kan ibland sakna tiden på gymnasiet när jag bara kunde ta en cigg när jag ville och käka en massa choklad och chips. Var nästan helt befriad från sådant då. Men nu, nej nej nej, fit is the new skinny, ”rök inte, det ger dig lungcancer och rynkor”, ”ut och spring med dig, annars konmer du att se ut som en fallen kvinna om 10 år”. ”Ska du verkligen äta sådär mycket socker och bröd?”. Osv. osv. I all jävla oändlighet. Samtiden, suck.
Har exakt samma väder ångest som du, men jag brukar sätta mig ute på balkongen typ 30 min så känner jag att jag har tagit tillvara på vädret och att det sen är ok att ligga inne på soffan😊
Eller i och för sig, lungcancer är ju fruktansvärt så bra att jag slutat med spontana cigaretter men allt det där andra ytliga, tänker jag på.
Känner ofta, ibland orkar man bara inte! Tror stor del också är att Sverige är ett land där fina dagar inte kommer alltför ofta – man känner att man måste utnyttja dem… Bor utomlands där det med säkerhet är minst 23 grader i 3 månader, så då försvinner den ångesten snabbt för man vet det är lika fint imorgon igen 🙂 Hoppas du kunde slappna av trots allt!
jag är exakt likadan och fungerar ärligt talat inte om jag inte får vara själv typ tre dagar i veckan, känner mig liksom tom och förvirrad annars.
det var en på sandras blogg som länkade till detta personlighetstest: https://www.16personalities.com/personality-types
vore spännande att se vilken du är 🙂
Öppna tråd med detta snälla! Jag är som dig och försöker hitta hur man finner ro i mig själv oavsett var.
och vad gör andra högkänsliga, lyssnar ni alltid på kroppen när den är trött? jag är så dålig på att inse förens det är försent för att jag går i 100 sen hamnar på 0.
Håller med Amelie, öppna en tråd om detta! 🙂
Håller med om allt som alla kommenterat. Att det ska vara så förbannat svårt att känna sig tillfreds att ligga på soffan och chilla även när solen strålar.
Jag är verkligen likadan! Försöker tänka att det kommer att vara soligt 1000 dagar till i framtiden, dagar då man är pigg på att hitta på något. Behöver man återhämta sig och vara själv en stund kommer man ändå uppskatta att man tog den där dagen hemma trots att solen skiner. Är nog ett väldigt svenskt beteende också gissar jag… 😉
Jag är med sådan! Jag gör som en av dem som kommenterat redan, drar för persiennerna, kurar ner mig med en filt i soffan och sätter på en tv-serie😁👍 fungerar utmärkt!
En annan fråga, vad har du för storlek på self portrait klänningar? Är de små eller stora i storleken? Tacksam för svar! Tänkte beställa på nätet. Kram!
Älskar hur du sätter ord på ens egna känslor! Känner precis likadant gällande att man måste göra något av dagen.. så tacksam att du skriver sådana här inlägg Michaela. Kram
Så fint att du tar upp detta! Igenkänning! Håller med kommentarerna ovan om en tråd på detta 🙂
Men tack för att du delar med dig <3 EXAKT LIKADAN! Undrar ibland hur mina kompisar orkar på riktigt att hela tiden vilja umgås och hitta på saker varje dag efter jobb/helg. Jag njuter när jag är hemma själv en dag utan vänner och sambo, men får sån ångest pga tråkig som lyssnar på min kropp och tackar nej för att hellre ligga hemma i mysisar och käka godis en kväll.
Hej Michalea,
Du har alltid så kloka svar på saker och ting. Men hur gör man slut med en kompis, när man liksom är ett nära tjejgäng?
Vi är ett tjejgäng på fyra tjejer som umgås ganska ofta och inte minst uppdaterar varandra om våra liv via whatsapp-grupp. Vi har alltid varit väldigt nära varandra (alla) men nu på senare känner jag bara att en av tjejerna, vår relation, börjar liksom förändras. Jag känner bara att våra värderingar och syn på livet (vänner, familj, vikt, stil) inte alls är samma som förut. Hon har blivit otroligt ytlig och kommenterar sig själv och andra på ett nedlåtande sätt som aldrig förut. Jag har försökt ta upp detta med henne men hon går i försvarsställning direkt och lägger ord i munnen på mig vilket gör att det inte går att diskutera på ett rimligt sätt.
Hade detta vart ett annat fall så hade jag ”gjort slut” med henne rätt snabbt, men eftersom vi är i ett kompisgäng så är det väldigt svårt att undvika. Hon (och de andra tjejerna) föreslår att vi ska ses men jag har bara ångest inför det, för jag känner att det bara tar energi snarare än ger. Jag önskar så mycket att vi kunde hitta tillbaka till varandra men vet inte hur.
Hur gör man?
/Charlotta