Inspiration: Höstoutfit

Min sambo får mig att känna mig som hans andra eller tredje val i livet. Jag vet att man ska prioritera sig själv i många fall. Men det är så svårt när man själv är den personen som vill alla andra väl och ofta glömmer av att prioritera sig själv. Han har bara bett mig att acceptera läget och är trött på att höra mitt tjat om att jag önskar att det ena eller det andra och att jag är tydligt med att finns potential till förbättring. Därför har jag börjat att bara samla på mig mina känslor och ibland. Tex nu, brister det för mig och jag kan bara inte få tårarna att sluta rinna. För jag vet att om jag försöker ta upp en diskussion om det jag känner så slutar det med att han blir upprörd, eftersom att han givetvis inte ser på saken samma. Och då blir hans ilska/bitterhet mycket mer prioriterat att lösa och frågan som startade detta berodde på mig och den är då bortglömd. Därför slutar det med att jag bara får hålla med honom i frågan och säga okej. Men jag sviker mig själv och mina känslor.

Det har varit vi i något år nu och med åren ska man ju komma längre men det känns som att vi bara står och trampar med samma problem pga kommunikationen. Och jag är fullt medveten om att jag kan förbättra mig lika mycket som honom men det går inte att dra ett lass själv för två.
Vad gör man egentligen i ett sånt här förhållande? Man ser äldre kvinnor som är gifta med män och verkar befinna sig i samma situation som jag. Är det så det ska vara? Hur är ett förhållande annars? Är folk på riktigt ofta villiga att kunna ändra på ett beteende och svälja sin stolthet? Har det med mognat och erfarenhet att göra kanske.. Vad är din tanke kring detta Michaela? Er läsares tanke?
❤️