God kväll mina älskade,
Jag sitter på flyget hem från Sardinien. Om två timmar landar jag på Arlanda. Mina fingrar luktar chips, min hals bränner av en ingefärsshot och bakom mina ögon känns det som att sorgen sticker små små hål i mig.
Tack för ert stöd i det jag går igenom. I er finns styrka, jag känner verkligen er kärlek. Ibland känns det som att jag kan se er när ni sitter med er mobil, ipad eller dator och skriver till mig. Jag föreställer mig hur ni ser ut när ni skriver vänliga saker till mig. Det gör mig väldigt glad.
Idag insåg jag en sak. Jag stod på stranden och kände för första gången sen i lördags att allt kändes som vanligt. I bara ett ögonblick kändes livet precis likadant som det gjorde innan morfar lämnade oss.
Sen insåg jag att det kommer att fortsätta såhär. Den här sorgen är inte som hjärtesorg, där tiden läker såret. Det här är inte en fas som man sedan lägger bakom sig för att sedan gå vidare i sitt liv. Den här sorgen kommer inte glömmas bort, den kommer att finnas med mig genom resten av mitt liv. Den kommer inte att vara extrem och sedan blekna, utan den kommer att komma då och då. På mormors födelsedag när han inte är där. På hans födelsedag som vi inte längre kommer att fira på landet. På midsommarafton, när jag ser potatis på annons i matbutiken. Då kommer jag att se morfar framför mig på trappan på landet, sittandes med sin potatisskalare och skala potatis efter potatis. Hans tumme som sakta glider över varje potatis, hans fingrar som varsamt borstar bort lite jord från vissa av dem. Ett år efter hans död, tio år efter hans död, dagen innan min egen dödsdag. Så kommer jag kanske stå där med en jordig potatis i handen, krama om den och tänka på morfar.
Jag tänker på min relation till morfar och hur omöjligt det är för andra personer att förstå sig på ens kärlek. Min kärlek till morfar kommer i många nyanser. Det är inte en relation som har varit perfekt. Det har funnits besvikelse, ilska, oförståelse. Det finns tillfällen jag skulle vilja be om ursäkt för och det finns tillfällen där jag önskar att han hade bett mig om ursäkt. Idag vet jag med säkerhet, av hela mitt hjärta, att allt är förlåtet. Men det har funnits där.
Sen är det också allt det andra i vår relation, som ingen annan kanske förstår. Sånt som jag sörjer och saknar. Delar av min morfar som kanske varit borta psykiskt under den senaste tiden men som ändå har känts nära eftersom han har varit här hos oss. Jag blundar och så ser jag hundra olika nyanser av honom framför mig.
Jag ser honom på badstranden vid havet på landet när jag är barn, hur han går runt mellan varje granne och stolt utbrister ”Det där är mitt barnbarn”. Hur glad jag blir, för jag tycker inte att det finns något att vara stolt över. Jag är bara ett barn som badar i havet och visar hur bra jag har blivit på att dyka för min morfar. Samma visa varje dag under somrarna på landet. Jag som vill gå till havet och bada flera gånger om dagen – han som följer med och skryter om sitt barnbarns dyk i solnedgången. Hur jag alltid fryser på vägen hem efter kvällsdoppet, hur han drar badlakanet om mig.
Jag ser honom vid matbordet i Toscana, där vi var på semester för fem år sedan. Hur han spinner som en katt när vi skrattar så att vi gråter åt hans skämt. Hans glädje i ögonen när han ser att mormor skrattar med hela ansiktet. Mormor var min morfars stora kärlek och om man gav det tid så såg man det till slut i honom, även om han inte var så bra på att visa upp sin kärlek. Det syntes när han vilade sin blick på henne. När han trodde att ingen såg.
Jag ser oss vid matbordet på verandan på landet, hur vi sitter bredvid varandra på kortsidan av bordet. Ett schackspel emellan oss och hans entusiasm i att lära mig spela. Hans glädje i att något barnbarn var gammalt nog. Mormors bullar på bruna fat bredvid oss, morfars potatis som kokar i köket inför kvällens middag. Om jag blundar känner jag hans svaga doft av cigarill och skog. Jag ser hans silvergråa hår som är prydligt klippt i nacken och hans vackra, slanka händer.
–
Nu är det nedsläckt på planet, vi landar om exakt en timme och tjugo minuter. Jag har gråtit i mörkret. Om bara ett par timmar kryper jag ner i min säng, bredvid D, och känner hans trygga andetag mot mitt ansikte när jag somnar. Imorgon är det en ny dag, jag har avbokat allt jobb, jag behövde en dag innan allt fortsätter som vanligt igen. Om några dagar får jag säga hej då till morfar, om några veckor är hans begravning. Emellan det kommer jag att jobba, spela in min podd, göra mina samarbeten, klippa håret, gå på events. Då och då kommer jag att tänka på morfar och känna sorgen sprida sig i kroppen. Kanske när jag går förbi potatisen på Hemköp. Då och då kommer allt kännas precis som vanligt. Sakta men säkert fortsätter allt.
Vi hörs imorgon igen, sov så gott och ta hand om er. Ge kärlek till någon som behöver den, låt dina nära få veta hur mycket du älskar dem. Puss ♥
De vanliga inläggen behövs också, de får vara så. Vi förstår <3 Och om någon inte förstår så önskar jag verkligen att du kan få en paus ifrån dom och inte behöver påverkas av deras isåfall förminskande åsikter. Finns så mycket jag vill säga, men orden räcker ju inte. Ta hand om dig, så gott du kan. Min morfar gick bort för snart tio år sen, och jag har fortfarande inte bearbetat det på något bra sätt. Men vet du? Dina texter nu har hjälp mig i min sorg, tack. Ville bara säga det också. Även om det är en stark smärta så är vi flera som försöker hantera liknande smärtor, på olika sätt och i olika form. Och då är det så kärleksfullt att åtminstone kunna vara öppna och mötas, prata om det, även om vi inte kan förstå eller komma kanske ens komma över en sorg.. Tack att du delar med dig, men kom ihåg att bara dela det du vill, behöver. Och skriv de vanliga inläggen också, det är ju så det funkar. Allt stannar inte bara för att man bearbetar en sorg, saker sker parallellt och samtidigt. Ta hand om dig, på ditt sätt, så gott det går, och strunta i negativa kommenteras som eventuellt kommer <3
Tack för ditt fina inlägg om din morfar. Kärlek är så fint och läskigt på samma gång. Hoppas att du får en fin dag med solsken och kanelbullar <3
Klart att man måste pausa i sorgen och tänka på annat. Ser fram emot att läsa om och se dina nya påslakan. Jag har precis köpt ett par i linne som jag längtar efter att testa. Kram
Åh vad sorgligt att läsa om din morfar.
Att mista någon man älskar gör så fruktansvärt ont.
Tänker på dig och din familj. Kram
Åh, du får skriva om precis vad du vill för detta är ju din blogg och vi tycker om dig lika mycket oavsett! Styrkekram till dig <3