Kärlek

Vi har varandra

I tunga tider så är de mänskliga relationerna allt. Jag märker på mig själv hur jag liksom suger i mig kärleken från de jag håller kär. På kontoret har vi nästan blivit som en liten familj som stöttar varandra och även med mina vänner känner jag precis så – att vi är familj. Det är fint att ha varandra när världen skakar. Jag blir helt varm inombords när jag ser bilder på mig och mina fina vänner. Och min älskling såklart. Vi står starkare tillsammans och det är fint.

Kärlek

Mina tjejer har min rygg

Ett nytt poddavsnitt är ute! Det här var ett väldigt jobbigt avsnitt att spela in. Jag tänkte skriva det jobbigaste, men då slog det mig att vi har verkligen inte snålat på känslorna i den här podden. Jag har aldrig varit såhär personlig som jag har varit i den här podcasten och våra fem första avsnitt.

Veckans podd handlar om systerskapet. Jag läser upp en liten kärlekstext från min och Margauxs fredagskväll förra veckan. Sen gråter jag och Hamilton så mycket att vi knappt kan prata. Det är ett avsnitt om att hålla varandra om ryggen, lita på sina medsystrar och varför #MeToo-kampanjen är så otroligt viktig.

”Kära pappa”-klippet som vi tittar på i podden hittar ni här (klick!). Avsnittet hittar ni i er närmsta podcast-app om ni söker på ”Forni & Hamilton” eller här (klick).

Kärlek

Kramen om hjärtat

På grund av allt som hänt den senaste veckan, så är det mycket som inte blivit av. Till exempel så har jag glömt att tipsa er om vårt andra poddavsnitt! Det handlar om lycklig kärlek. Jag läser ett utdrag ur ”Och så träffade jag dig” – det kapitel i min bok som handlar om min relation till D. Sen pratar vi om vad definitionen av vad lycklig kärlek egentligen är.

Jag ser hur ni taggar mig på instagram hela tiden när ni har lyssnat på podden och det gör mig SÅ GLAD. Vi har legat etta på iTunes topplista hela veckan vilket betyder att det är tusentals personer som valt att prenumerera på podden. Jag är så rörd över kärleken och att ni som lyssnat hittills sagt så fina ord om oss. Trots det faktum att vi fortfarande är rookies, vi har inte ens släppt vårt tredje avsnitt än (!). Jag hoppas att vi kan växa i den här podden tillsammans.

Nåväl, ni hittar podden i er närmsta podcastapp. Glöm inte att prenumerera!

Kärlek

Om saknad

God kväll mina älskade,

Jag sitter på flyget hem från Sardinien. Om två timmar landar jag på Arlanda. Mina fingrar luktar chips, min hals bränner av en ingefärsshot och bakom mina ögon känns det som att sorgen sticker små små hål i mig.

Tack för ert stöd i det jag går igenom. I er finns styrka, jag känner verkligen er kärlek. Ibland känns det som att jag kan se er när ni sitter med er mobil, ipad eller dator och skriver till mig. Jag föreställer mig hur ni ser ut när ni skriver vänliga saker till mig. Det gör mig väldigt glad.

Idag insåg jag en sak. Jag stod på stranden och kände för första gången sen i lördags att allt kändes som vanligt. I bara ett ögonblick kändes livet precis likadant som det gjorde innan morfar lämnade oss.

Sen insåg jag att det kommer att fortsätta såhär. Den här sorgen är inte som hjärtesorg, där tiden läker såret. Det här är inte en fas som man sedan lägger bakom sig för att sedan gå vidare i sitt liv. Den här sorgen kommer inte glömmas bort, den kommer att finnas med mig genom resten av mitt liv. Den kommer inte att vara extrem och sedan blekna, utan den kommer att komma då och då. På mormors födelsedag när han inte är där. På hans födelsedag som vi inte längre kommer att fira på landet. På midsommarafton, när jag ser potatis på annons i matbutiken. Då kommer jag att se morfar framför mig på trappan på landet, sittandes med sin potatisskalare och skala potatis efter potatis. Hans tumme som sakta glider över varje potatis, hans fingrar som varsamt borstar bort lite jord från vissa av dem. Ett år efter hans död, tio år efter hans död, dagen innan min egen dödsdag. Så kommer jag kanske stå där med en jordig potatis i handen, krama om den och tänka på morfar.

Jag tänker på min relation till morfar och hur omöjligt det är för andra personer att förstå sig på ens kärlek. Min kärlek till morfar kommer i många nyanser. Det är inte en relation som har varit perfekt. Det har funnits besvikelse, ilska, oförståelse. Det finns tillfällen jag skulle vilja be om ursäkt för och det finns tillfällen där jag önskar att han hade bett mig om ursäkt. Idag vet jag med säkerhet, av hela mitt hjärta, att allt är förlåtet. Men det har funnits där.
Sen är det också allt det andra i vår relation, som ingen annan kanske förstår. Sånt som jag sörjer och saknar. Delar av min morfar som kanske varit borta psykiskt under den senaste tiden men som ändå har känts nära eftersom han har varit här hos oss. Jag blundar och så ser jag hundra olika nyanser av honom framför mig.

Jag ser honom på badstranden vid havet på landet när jag är barn, hur han går runt mellan varje granne och stolt utbrister ”Det där är mitt barnbarn”. Hur glad jag blir, för jag tycker inte att det finns något att vara stolt över. Jag är bara ett barn som badar i havet och visar hur bra jag har blivit på att dyka för min morfar. Samma visa varje dag under somrarna på landet. Jag som vill gå till havet och bada flera gånger om dagen – han som följer med och skryter om sitt barnbarns dyk i solnedgången. Hur jag alltid fryser på vägen hem efter kvällsdoppet, hur han drar badlakanet om mig.

Jag ser honom vid matbordet i Toscana, där vi var på semester för fem år sedan. Hur han spinner som en katt när vi skrattar så att vi gråter åt hans skämt. Hans glädje i ögonen när han ser att mormor skrattar med hela ansiktet. Mormor var min morfars stora kärlek och om man gav det tid så såg man det till slut i honom, även om han inte var så bra på att visa upp sin kärlek. Det syntes när han vilade sin blick på henne. När han trodde att ingen såg.

Jag ser oss vid matbordet på verandan på landet, hur vi sitter bredvid varandra på kortsidan av bordet. Ett schackspel emellan oss och hans entusiasm i att lära mig spela. Hans glädje i att något barnbarn var gammalt nog. Mormors bullar på bruna fat bredvid oss, morfars potatis som kokar i köket inför kvällens middag. Om jag blundar känner jag hans svaga doft av cigarill och skog. Jag ser hans silvergråa hår som är prydligt klippt i nacken och hans vackra, slanka händer.

Nu är det nedsläckt på planet, vi landar om exakt en timme och tjugo minuter. Jag har gråtit i mörkret. Om bara ett par timmar kryper jag ner i min säng, bredvid D, och känner hans trygga andetag mot mitt ansikte när jag somnar. Imorgon är det en ny dag, jag har avbokat allt jobb, jag behövde en dag innan allt fortsätter som vanligt igen. Om några dagar får jag säga hej då till morfar, om några veckor är hans begravning. Emellan det kommer jag att jobba, spela in min podd, göra mina samarbeten, klippa håret, gå på events. Då och då kommer jag att tänka på morfar och känna sorgen sprida sig i kroppen. Kanske när jag går förbi potatisen på Hemköp. Då och då kommer allt kännas precis som vanligt. Sakta men säkert fortsätter allt.

Vi hörs imorgon igen, sov så gott och ta hand om er. Ge kärlek till någon som behöver den, låt dina nära få veta hur mycket du älskar dem. Puss ♥

Kärlek

Morfar

I lördags dog min morfar. Min älskade lilla morfar. Jag trodde att jag skulle vilja skriva av mig, men chocken har nog inte lagt sig än. Det kommer ingen ork, kanske kommer den senare idag, imorgon eller om några dagar igen. 

Det är en smärtsam sak, det här med döden. Jag trodde inte att det skulle kännas såhär, det är min första mor eller farförälder som lämnar mig. Jag inser att inga spekulationer eller försök till förberedelser lever upp till verkligheten. Det gör mycket ondare än vad jag var beredd på… Samtidigt som livet bara rullar på för alla andra människor runt omkring mig på jorden. För mig också på något sätt. Jag står på händer på yogan och tänker att ”Jaha, här står jag på händer precis som igår. Fast idag är morfar död.”.

Mitt hjärta kvider. 

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att det hände när jag är här. Jag försöker tro att det var menat. En del av mig vill bara hem till min familj medan en annan del försöker omfamna sorgen och stanna i den, här på min yogamatta. Och jag kanske är massa mil bort från alla, men när jag går ner till havet här så känner jag mig ändå så ofattbart nära morfar. Jag känner hans energi runtom – i vågorna som slår mot klipporna och brisen som tar tag om min kropp. Jag känner att han är nära mig. 

Men fan alltså, vad ont det gör att förlora en älskad. Sorg är så ofattbart smärtsamt. Jag kan aldrig föreställa mig den och när jag är i den känns det overkligt. 

Min älskade morfar. Jag vet att du är här med mig vid havet och i luften och i träden. Jag känner dig hos mig. Tack för det. Jag älskar dig. 

Kärlek

Forni & Hamilton Avsnitt 1: Knäkramar och olycklig kärlek

Så var den här, vår älskade lilla podcast. Första avsnittet är live och släpps lagom till söndagskvällen. Ta ett bad, lägg en ansiktsmask, laga en söndagsgryta – med oss i lurarna.

Första avsnittet handlar kort och gott om olycklig kärlek. Jag och Hamilton har olika definitioner om olycklig kärlek och i slutet så sammanfattar vi vad vi tar med oss efter de 45 minuterna som vi djupdyker i ämnet. Avsnittet börjar med att Hamilton läser en liten text som hon har skrivit om just olycklig kärlek. Hoppas att ni tycker om det!

Och nu till det praktiska: För att hitta till podden så söker ni på ”Forni & Hamilton” i er podcast-app. Sedan prenumererar ni på podcasten direkt så att den inte försvinner i podduniversum vilket den annars lätt kan göra. Om ni inte hittar den av någon anledning, så finns den även här (klick!).

Kärlek

Fyra år

Idag firar jag och D fyra år tillsammans.

Det betyder att vi officiellt går in i den längsta relationen vi (hittills) har haft i våra liv! Både jag och D har haft relationer som varat i fyra år bakom oss och det kanske är löjligt, men på något sätt har fyra år varit en milstolpe för mig? Fyra år, och in i oändligheten därefter. Nu finns det inga milstolpar i årens gång längre, nu är det bara åren som går. Jubileum när vi firar jämt, bröllopsdagar en vacker dag. Vi är varandras.

När jag läser summeringen från vårt andra och tredje år så inser jag hur mycket som faktiskt förändras med tiden, samtidigt som vissa saker ter sig precis likadana. Under vårt tredje år var jag helt förundrad över harmonin som la sig över relationen, jag hade aldrig befunnit mig i en harmonisk relation tidigare.

Men under vårt fjärde år känns harmonin alldeles självklar.

Saker bleknar, på gott och ont. Jobbiga minnen från vår första tid, som jag trodde skulle sitta inpräntade i min hjärna för alltid, börjar dyka upp allt mer sällan för mitt inre. Jag besväras inte så mycket av saker som varit längre. Tillit känns självklart och det förflutna likaså. Det är skönt att saker bleknar i dessa fall, men det är också tråkigt. Även nyförälskelse bleknar, det är oundvikligt. När jag tänker på våra första år tillsammans blir jag nästan generad – hur är det ens MÖJLIGT att vara sådär kär? Som att bomber exploderar i hela kroppen. Å andra sidan är gåvan man får, tryggheten efter nyförälskelsen, helt otrolig. Jag värderar den extremt högt.

Jag skulle inte säga att vi kan allt om varandra eller att vi vet allt om varandra, för det tar nog många år. Vissa saker ska man kanske aldrig veta om sin partner. Livet växer fram och jag har inte bråttom. Idag är D min absolut bästa vän. Han är en person som är självklar i mitt liv. Jag längtar alltid efter våra samtal, diskussioner och hans historier. Det är så roligt att lyssna på hur han upplever sitt liv, vad han går igenom, hur han känner inför saker, personer eller händelser. Vi har verkligen kul tillsammans. Jag har funderat lite på vad jag tror är viktigt för att en relation ska hålla och har kommit fram till ett underskattat ord – intresse. Tycka att sin partner är genuint intressant. Jag tycker D är en så himla intressant person och jag tror att han tycker likadant om mig.

En ska som är rolig och mysig är hur jag bara tycker att han blir snyggare för varje år. Ibland börjar jag skratta när jag tittar på honom för att han är så vacker att jag blir generad. Lever jag med denna människa? Ja det gör jag. Hans ögonfransar, överarmar, bröstkorg, läppar. De är mina. Synen av honom i en vit skjorta, doften av hans parfym som jag känner svagt bakom örat, hans leende när han precis har dragit ett skämt.

Jag tror verkligen på oss. Det är en häftig känsla. Jag kan inte se en verklighet utan vi två tillsammans i den. Nu går vi in i vårt femte år tillsammans och jag ser så fruktansvärt mycket fram emot det. Livets gåva, att få leva med honom. Tack för det.

Läs om vårt tredje år här!
Läs om vårt andra år här!

Michaela Forni

Kategorier

Arkiv