Jag har ångest. Den trycker precis innanför skallbenet, som en ihärdig migrän man känner för att slita ut ur huvudet. Den är inte extremt i sin smärta at first, men tillslut får man panik av ångest. Jag blir tokig på den, vill skrika åt den eller desperat be den lämna mig. I alla de böcker jag läser står det om att den enda vägen till att slippa ångesten, är att acceptera det som gör ont.
Det finns händelser som jag har väldigt svårt att acceptera.
Jag försöker och försöker, men jag kommer aldrig hela vägen. Det är fortfarande en del av mig som är långt från tryggheten. Istället för att acceptera att det som har hänt, har hänt – så vill jag desperat skriva om vissa kapitel. Jag vill så gärna få chansen att göra om vissa beslut eller spela om specifika samtal. Varenda bok om vägen till lycka säger att accepterandet är det viktigaste för att klara av det jobbiga man drabbas av i sitt liv, men jag verkar inte vara så bra på det där med accepterandet. Jag känner för starkt, önskar för intensivt och accepterar för svagt.
Jag försöker verkligen leva mitt liv så rätt som möjligt, långt borta från sånt som kan ge ångest och jag försöker att tänka positivt så långt det bara går. Jag vet inte om det är gammal ångest som har kommit ikapp mig. Kanske är det nu, när jag lever mitt liv precis så som jag önskar, som jag också får upp alla de ångestmolnen jag tidigare inte orkat ta tag i. Jag vet inte.
En stor del av livet verkar, av mina 25 år att döma av hittills, gå ut på att lära sig leva med saker som skaver. Ett läkande hjärta, en sjukdom, sårade människor, oönskade händelser, döden. Jag försöker hela tiden hitta nya knep för att inte låta ångest sprida sig i mig, försöker hålla den kontrollerad, men det är svårt. Det har alltid varit det, som jag kan minnas. Om jag inte skulle må dåligt över det jag mår dåligt över nu, skulle det vara något annat. Alla människor bär på smärta i olika former. Alla. Men även om jag vet om det, kan jag inte låta bli att önska bort just mina jobbiga tankar. Jag vet att de säkert skulle ersättas med nya, men det kan inte hjälpas. Jag önskar så gärna bort dem i alla fall.
Hur tänker ni kring hanterandet av er ångest? Hur tänker ni när det skaver i er?
Jag är 18 och på de sätt du beskriver ångest: att man vill skrika till den att försvinna, att man är så desperat efter att den ska få ett slut, är verkligen att sätta ord på känslor, som även jag känner.
Är, och har aldrig vart olycklig, men ångesten har funnits i flera år… Men har också svårt att acceptera.
Men blir otroligt inspirerad av dina inlägg. Så otroligt starkt och modigt av dig – som dessutom offentlig person – att skriva ut dessa tankar, som är så vanliga, men ändå fortfarande typ av tabu..? Du är bäst bäst bäst.
Kämpa på fina forni ❤️
Hej! Det du beskriver är verkligen jag. Min ångest är i grund och botten tanken av att vara perfekt. Perfekt på så sätt att alltid vara den perfekta, roliga, stöttande vännen. Den omtänksamma dottern. Den bästa och hårdast arbetande anställda. Den busigaste, roligaste, finaste flickvännen osv. Kan få sån ångest över att ens ha råkat göra minsta minsta minsta fel som ingen i världen ens bryr sig om förutom jag.
Det jag brukar göra när jag har ångest är att träffa mina vänner. Prata, prata o prata om ångesten eller bara va. För att få koppla bort all ångest. Bruncha, gå på stan, balkong-kväll, osv. I alla fall mina vänner gör mig alltid glad. För mig hjälper inte detta med att ta en promenad, ett ”avkopplande”-bad och sånt där. För då får jag för mycket tid att tänka att jag till slut får jag sån jävla panik över min ångest.
Så mitt tips till dig är att träffa dina vänner och skratta, prata, ät god mat, drick vin, skvallra, gråt.
Vill också säga tack. Tack så mycket för att du öppnar upp dig om detta, det är så jäkla skönt att veta att man inte är ensam om denna vidriga ångest som äter upp en inifrån.
+1. Känner exakt som du. kram
Jag känner igen mig mycket i det du säger. Jag försöker att bryta ångesten innan jag har grävt för långt ner i det svarta hålet, för det blir så svårt att ta sig upp ju längre man grottar ner sig. Det kan lätta lite genom att prata med någon man litar på, gå en promenad, lyssna på musik eller podcast, gråta – det är så jäkla skönt.
Jag går också runt och tror att jag nästan övervunnit min ångest, men så slår den oväntat till, hårt som en käftsmäll. Men man får inte se det som ett misslyckande, utan istället bara vänta på att den ska försvinna och sålänge bara sänka ribban på alla ens krav.
Ångesten som jag får idag, relativt till tidigare, är att jag får ångest över att jag haft så mycket ångest i mitt liv, vilket resulterat i att jag faktiskt glömt bort att njuta av det härliga som livet har serverat mig. Tanken att tiden på jorden tickar, får mig att vilja maximera min tid och leva det fullt ut, utan ångest. För ångesten är en riktig energitjuv.
Kram på dig, du är bäst!!
Har en liten fråga till dig med. Jag får väldigt ofta extremt grov ”dagen efter- ångest”. När du var 20 år, festade en hel del, led du av denna dagen efter ångest då? Isf vad gjorde du dagen efter?
Puss
Ångesten förstörde mitt liv, tills jag accepterade den. – Idag är den ständigt närvarande, men jag låter den inte ta över. Jag pratar med min sambo när jag mår dåligt, gör aldrig planer förrän samma dag (då jag aldrig vet hur jag kommer må när jag vaknar), och försöker att motionera och vara ute i solen så mycket jag bara kan. Det hjälper mig! Jag har GAD, diagnostiserad och äter medicin. Men min GAD är inte mitt liv längre, bara en liten del av det…
Jag tror som du, att ångesten kommer vid tillfällen när allt annat runt omkring en är tillräckligt stabilt för att du ska orka gå in i det som gör så ont. Jag får lätt dåligt samvete över min ångest. Jag tänker på hur mycket jag har i mitt liv att vara tacksam för, hur många människor jag har i min närhet som vill mig väl. Vem är jag att ha ångest? I samtalsterapi har jag fått öva på acceptera mina känslor. Att få säga till mig själv att det jag känner är okej, att min ångest är på riktigt. Man får ha det, trots att man kan tycka att man inte borde drabbas och trots att det är jävligt jobbigt. Mitt största bekymmer med ångest är när jag inser hur mycket jag oroar mig för saker i onödan. Men jag jobbar på det, jag jobbar med mig själv och på att vara mitt bästa jag, för mig själv hela tiden. Det är den nästa presenten man kan ge sig själv och dem man har i sin närhet, tror jag.
Jag älskar att läsa din blogg, titta på fina bilder och att inspireras. Tack för att du delar med dig av ditt liv, goda dagar och mindre goda dagar. Kram!
Av mina snart 23 fyllda år har större delen av mitt liv också bestått av ångest, ältande, en brinnande hjärna och värkande hjärta. Trots terapi sen tidig ålder finns ångesten där lika fan. För det är lika fan, det suger att ständigt känna att kroppen brinner inuti och att man har miljontals extra genvägar i hjärnan som bara finns för att älta gamla saker. Det syns inte, kanske inte ens märks. Men helvete vad det känns inuti.
Det här med att acceptera pratar varenda människa om. Det är viktigt. Väldigt viktigt. Men också omöjligt. För jag har inte lyckats, trots kbt och andra hjälpmetoder. Så därför tänker jag ett steg längre.
Acceptera att du måste acceptera.
Jag har tusentals grejer som jag önskar inte har hänt, saker man gjort, sagt och saker man borde gjort. Men jag kan inte gå tillbaks och ändra det. Då måste jag acceptera. Och så måste jag acceptera det faktum att jag måste acceptera. Sen måste jag också acceptera att jag alltid kommer vara såhär som person. En ältande och ångestfylld människa. Och det känns bra. Jag skulle inte för någonting i världen byta bort min brinnande hjärna och värkande hjärta till en ny hjärna och hjärta som inte har plats för ångest. För det är ju jag.
Jag är väldigt stolt över det. Över mig.
Det ska du också vara Michaela!
Kramar
Så fint att du känner dig stolt för den du är inklusive ångesten och allt som den för med sig. Helt rätt!! Tyvärr finns det ju så många som inte kan acceptera hur dom är och som ställer så många svåra krav att uppfylla: ”om jag hade varit såhär istället, då hade jag tyckt om mig själv” etc.
Sluta aldrig vara stolt över den du är.
Känner verkligen igen mig i det du skriver! Jag har mått fruktansvärt pga ångest och utmattnings länge och för ett halvår sedan sa det pang! Jag kunde inte göra något! Men det har blivit mkt bättre tack vare KBT och som du säger böcker kring ämnet. Men minst lika viktigt har det varit att ha tid för mig själv, acceptera att man är mänsklig och att man gör fel, kan inte alltid vara alla till freds osv. Jag tror det blir bättre med tiden, att man lär sig att acceptera mer, det kanske är en del av livet bara. Sedan analyserar och bryr sig människor olika mycket. De som bryr sig om att vara sitt bästa jag i alla lägen, agera rätt, prestera bäst osv det är dessa människor som får ångest. Så man får försöka vända det till något positivt! Jag vet att när man får ångest vet man inte vart man ska ta vägen, men det blir bättre!!! För övrigt blir jag väldigt tacksam när du skriver ärliga ”blottande” inlägg som dessa och du får massvis med tjejer att känna sig starkare och liite mindre ensamma i liknande situationer. Och glöm inte, imorgon är en ny dag nya tag!!
Jag tror inte att man ska försöka kontrollera sin ångest, då blir det värre. Det bästa man kan göra är att acceptera det som skaver och lära sig att leva med det. Man ska även lära sig att leva med sin ångest och ta hand om den. Hitta det som orsakar ångesten. Jag har lidit och lider fortfarande av mycket ångest men på senare tid är den inte alls så jobbig som den varit förut. Det jag försöker göra när jag får ångestkänslor är att identifiera vad det är som orsakar ångesten, reflektera och analysera det och sedan acceptera och skaka av mig det.
Kram från en ångestfylld tjej i Amsterdam!
Mitt bästa tips till dig är inte bara att acceptera de som har hänt. Utan acceptera att vissa dagar kommer ångesten komma, och låt det vara så. Gör ingen grej av de.
Gråt om du känner för de, kryp ner i soffan och ät glass/godis. Skrik om de är det du vill.
Det viktiga är att du låter dig själv känna de känslor som bubblar upp i kroppen. Och tänk- jag är värd en dålig dag, jag får gråta, jag får vara onödigt arg. Solen går upp imorgon igen!
Har nog aldrig kommenterat här förut, men följer din blogg sedan länge. Brukar alltid säga till min pojkvän att jag försöker acceptera att man kanske är en för komplicerad människa för att slippa den där ångesten som ibland dyker upp, och det läste jag en gång i denna fantastiska blogg av en grym kvinna. Så det kanske bara får göra jävligt ont emellanåt, för små och stora ting, för jag kan inte tänka mig att de som inte känner sorg så mycket känner kärlek eller glädje lika starkt heller. Att vara ”perfekt” är inte att alltid vara glad eller att verka stark, det får man inte glömma, även när det gäller sig själv. Försöker förklara det för en liten lillasyster som samlat snart 19 år inom sig, att gråta på en storasysters axel i panik för en ångest som man inte riktigt får grepp om vad den sitter, är okej. Så himla okej.
Stor kram
”jag kan inte tänka mig att de som inte känner sorg så mycket känner kärlek eller glädje lika starkt heller.” Tycker det var så himla bra skrivet! Jag har själv funderat på om det hänger ihop. Att människor som är känslosammare och upplever ångest, också har intensivare känslor när det kommer till glädje och lycka också. Det känns i alla fall härligt om det vore så. Jag upplever ofta att jag tex är mycket mer ledsen och mycket gladare(och intensivare) i många olika situationer än många av mina vänner..
För mig kommer ångesten och går. Helt sjukt, jag har legat i sängen hela kvällen och känt hur den börjat komma krypandes. Jag vet att det inte finns så mycket jag kan göra när den börjar komma mot kvällen, att dom flesta går och lägger sig och man vet att man kommer va vaken själv är också så jävla hemskt o veta vilket gör att det blir ännu svårare o somna. Kom o tänka på dig när jag försökte tänka på något att få mig o må bättre, och så har du precis skrivit detta inlägg. Så skönt att läsa, inte för att jag önskar att du mår dåligt- men det är så jävla skönt att veta att man inte är ensam. Känner mig idiotisk ibland, för jag fattar ju inte varför det händer. Ikväll fick jag sån jävla dålig känsla i magen, utan någon direkt anledning. Ingen anledning jag kan komma på i alla fall, men jag tänker att det måste vara något det grundar sig i(eller? jag har ingen aning). Det är som att jag hakar upp mig på saker och skapar ångest kring dom. Nästan som att jag inbillar mig saker, att någon är sur på mig, att folk pratar om mig. Att nån säger elaka saker om mig eller dömer mig. Vilken säkert inte alls är fallet, men jag mår dåligt och försöker fokusera ångesten på någonting, för då känns det som att jag kanske vet vad problemet är och att det går att lösa på något sätt. Fast det går inte att lösa. Jag vet inte ens vad jag skulle svara om nån frågade mig vad problemet är, men jag gråter just nu av att bara skriva om det. Jag känner mig hjälplös, har ännu inte hittat nån lösning på ångesten mer än att klara mig igenom den och tänka att det kommer en ny dag imorgon. Ibland kanske man får må såhär dåligt, eller vissa av oss i alla fall.
Känner mig så väl igen mig i det där att inbilla sig att någon pratar skit om en eller tycker illa om en vilket skapar ångest, helt onödig ångest.
Tack Forni för att du delar med dig. Det är skönt att läsa att man inte är ensam.. Kram
Fyfan, har spenderat alla mina 24 år med ångest och extremt ältande – känns som att mitt huvud har betett sig såhär innan jag ens visste vad ångest var. Ångest är prykets cancer.
Hej du 🙂
Jag fick lära mig en bra grej, ångest (känslor) är något du ska flyta med. Kämpar man emot kan det bli värre och tankar ska du slå bort. Onda tankar skapar en felaktig verklighet för dig. Därför ska du bryta dessa. Och jag trodde precis som du, att jag måste kontrollera allt, även ångesten. Men faktum är att lära sig släppa på kontrollen är det bästa som finns. Det kanske låter konstigt men det är faktiskt då du får kontroll, för då Hanterar man ångesten på ett annat sätt. Under hela mitt senaste år har jag lärt mig använda mina verktyg och jag har aldrig mått så bra och ångest som tidigare hållit i sig i flera dagar kan vara borta på någon timme. Hitta din verktygslåda och använd den väl, du har redan kommit långt, se bara till att inte använda sågen när du ska spika 🙂 lycka till! Kram!
När jag läser det du skriver att du känner upplever jag att du kanske jobbat med en del av dig själv för att ”slippa” ta itu med en annan del. Det är väldigt mänskligt och jag har gjort precis likadant under ett par år. Istället för att jobba på att acceptera vad som har hänt gäller det att fokusera på hur man har mått.
Du kommer aldrig kunna förändra vad som hänt, eller vad andra gjort och det kommer ge dig ångest inför att dessa situationer kan uppstå igen. Men genom att acceptera hur man mått och hur man mår av vissa saker får man verktyg att tackla nya sådana situationer bättre.
Du skriver också om att leva ditt liv ”så rätt som möjligt” och ”precis så som du önskar”. Det är stora krav på att veta precis vad det är och att det ska vara detsamma från dag till dag. Det är inget fel att se mer av det vackra i ens liv vissa dagar – det handlar om att acceptera att man mår bättre vissa dagar.
Skulle kunna skriva hur långt som helst, men kortfattat handlar det om att se att det som gör ont i en till stor del handlar om hur man själv mådde av andras beteende och hur man själv reagerade på det, hur man valde att hantera det. Därför är det viktigt att möta sig själv istället för att lägga fokus på andras felande i det förflutna. Och att acceptera och älska sig själv oavsett hur man mår eller är olika dagar i ens liv, inte bygga kärleken till sig själv på ens prestationer och perfektionsbilder.
Ångest kan inte vinna när vi vet mer om den än vad den vet om våra liv.
Kram!
Godmorgon!
Det här kommer låta fel men jag älskar när du delar med dig av dina ”svaga” sidor. Sidor alla kan relatera till. Herregud, när jag får mina ångestanfall (ibland så stora att jag tror jag kommer få panik aka panikångest) så byter jag om till träningskläderna och tar en lång promenad. Kanske ringer en vän och pratar av mig och får stöd på det viset. Oftast så handlar mina främsta ångestattacker om studierna. Just nu skriver jag min C-uppsats.. Många jobbiga dagar dvs. Men mitt bästa tips är i alla fall att släppa allt, ta en pulshöjande promenad och låt allternativ av som svett.
Tack för en grym blogg och skriv gärna fler såna här inlägg som motiverar oss andra känsliga själar <3
Jag satte mig i terapeutstolen när min ångest höll på att kväva mig och det har gjort mitt liv bättre, jag kommer aldrig bli fri men jag känner min ångest inifrån och ut, kan hantera den.
Sedan tror jag som Pia Sundhage säger, fokuserar man på allt bra och försöker lägga tid/fokus på allt som är bra så blir tiden mindre för allt dåligt. Gå ut och träffa vänner även om sängen hellre lockar, skapa rutiner med promenader och yoga, gå upp och gör dig fin varje dag, le i spegeln medan sminket sätts på sin plats.. Öka bara saker man mår bra av! Boka in härliga middagar etc etc. Ångesten har snart ingen egen tid, kommer den, så låt den få den tid dem behöver.
Kram till dig!
Prata, prata, prata. Med dina nära och kära, dina vänner, din kurator/psykolog. Älta, resonera. Prata med och till dig själv. Till din ångest. Det är mina råd. Det hjälpte mig, och hjälper mig. För ångesten tenderar att hänga kvar. Man lär sig bara hantera den. Efter ett tag kommer den mer sällan och i mindre doser. Det är några år sedan jag hade mycket ångest och när den letar sig tillbaka nu tänker jag ”Hej ångest, jag vet att du är där. Men jag är inte rädd för dig.” För nu har jag verktygen, nu klarar jag av att ta mig igenom den. Och det är en styrka som känns trygg. Hoppas du hittar verktygen som funkar för dig. Kramar!
när min ångest blir som värst brukar jag ta en atarax och bara sluta tänka, jag kan känna när det är påväg innan. Jag tycker atarax funkar väldigt bra på just mig. Fick en idé när jag var på yoga att ta med en av övningarna hem och nu när det börjar bli jobbigt brukar jag ”fånga” tankarna och blåsa ut dem genom munnen och fånga med handen, så försvinner ångesten med utandningen. Själv har jag fått sån fruktansvärd ångest av alkohol dagen efter, så numera undviker jag alkohol helt när jag känner att jag är mindre stabil i psyket, undviker även koffein i de perioderna för jag tror det kan reta ångesten ibland.
<3
Något som är viktigt att påpeka i det här sammanhanget är att ångest inte har med inställning att göra. Det spelar alltså ingen roll hur positivt förhållningssätt man har. Ångest orsakas av en kemisk obalans i hjärnan, oftas är det seratoninet som spökar. Med detta sagt kan man inte bota sig själv genom att tänka positivt, det är viktigt att framhålla tycker jag då många människor som aldrig haft ångest lätt häver ur sig kommentarer som ”Ryck upp dig” eller ”Var lite positiv!”. Jag har haft ångest/panikångest sedan jag var 12år och idag är jag 30. Jag har lärt mig att leva med det och hanterar det genom andning, fokusövningar liksom genom att veta att det har med aktivitet i hjärnan att göra reducerar jag känslan till ett skeende utanför min kontroll som jag låter passera. Jag brukar tänka att, nu är det obalans i hjärnan därför är det jobbigt, jag låter det vara jobbigt för snart är det över. Har man svårt att hantera sin ångest bör man testa medicinering eller någon form av samtalsterapi typ KBT eller psykoterapi. Sen kan man ju försöka undvika saker som triggar ångesten typ för mycket stress, nikotin, alkohol t.ex. och istället göra saker som motverkar ångest som träning (träning stimulerar celltillväxten i hjärnan vilket motverkar ångest).
Man kan aldrig bli botad från ångest men man kan reducera den rejält!
Mvh, folkhälsovetaren
Inget jag kan hantera överhuvudtaget. Den äter upp mig och förstör relationer. Tror nog aldrig jag kommer kunna acceptera och leva med alla dåliga minnen från uppväxten som ger mig denna ångest. Litar inte på vården och har ej råd till privatiserad hjälp tyvärr. Har mycket att vara tacksam för i livet ändå men det dåliga väger alltid tyngre. Är väl bara att fortsätta kriga sig vidare.
Jenny, googla på Föreningen Tilia!
Tack för att du skriver detta. Jag själv har lidit av ångest/tvångstankar och ett mål av att vara perfekt sen jag var 5-6 år och har missat så mycket av mitt liv p.g.a detta. Idag när jag är 22 har jag äntligen börjat ta tag i det men har börjat släppa idén av att jag ska bli ”frisk”. Det sker inte. Har man lätt att få ångest och har fått det innan finns det alltid en risk att det dyker upp igen när man är stressad, sjuk, PMS eller bara har en allmänt dålig dag. Det viktiga är att acceptera ångesten skulle jag säga. Lär dig att acceptera ångesten i sig, för annars blir det ytterligare en prestations-fråga och du känner att du misslyckas varje gång den dyker upp igen. Eller så har det iallafall vart för mig! Kämpa på 🙂
Om det är till någon tröst så kan man lära sig accepterandets svåra konst med åren. Efter ett liv fyllt av ångest har jag de senaste åren blivit otroligt mycket bättre på att acceptera och inte noja. Gjort är gjort, hänt är hänt. Man kan inte ändra, bara lära sig av det och gå vidare. Gör man sitt bästa och är snäll mot världen har man rätt att ibland misslyckas och det är fan ingen som ska döma en för det. Hoppas att du mår bättre snart. Stor kram!
Kænner igen mig så mkt! Har på senaste tiden lidit av extremt mkt ångest,næstan så jag får overklighetskænslor! En psykolog rådde mig att faktiskt stanna i ångesten. Det værsta arbetet ær ibland att førsøka trænga undan den. Då lægger man den som en stor varbøld i kroppen, en varbøld man ær rædd ska spricka vilken sekund som helst. Stannar man i ångesten en stund får man chans att upptæcka att den går øver! Din blogg ær bæst! kram
Det jag fått lära mig i min terapi är att alla känslor har ett slut, så även ångesten. Det bästa är alltså att försöka känna ångesten i kroppen, andas djupt och småningom försöka låta den passera, utan att tränga undan, kontrollera eller värdera den. Ångest är för jävligt, jag vet, men den dödar inte även om det ibland kanske kan kännas så. Jag försöker tänka när jag har ångest att nu är den här igen lite med en axelryckning och försöka vara i känslan tills den släpper. För jag här märkt att den gör det bara man låter sig själv känna.
/en som trängt undan känslor hela sitt liv
Jag tänker bara på att det bara är en känsla och som alla vet så försvinner känslor så småningom, och det gör ångesten också. Om du har ångest idag betyder det inte att du kommer ha det imorgon.
Jag är en person som ofta har ångest över saker jag gjort och sagt eller saker som jag inte gjort och inte sagt. Nästan alltid rör det sig om små, vardagliga saker som jag inte tror att någon annan tänker på, men som jag har likt förbaskat får otroligt mycket ångest över. Anledningen till att jag över huvud taget får ångest över så små saker är väl antagligen att jag strävar efter att vara perfekt i alla avseenden och jag tror verkligen att steg ett i att slippa (eller i alla fall lindra ångesten) är att inse att den beror på att man (i alla fall jag) strävar efter att vara perfekt och att sedan försöka förstå att det inte går att vara perfekt. Det är så lätt när det gäller andra, att förstå att de inte kan vara perfekta, men så himla svårt när det gäller mig själv. Jag hade aldrig reflekterat över sakerna jag får ångest över om det var någon annan som gjort eller sagt så. Men när det är jag så känns det som om hela världen ska gå under. Det enda sättet jag hittills hittat för att lindra ångesten är att prata och skriva om ångesten, antingen med mina vänner eller för mig själv. Att sakligt punkta upp vad det är jag har ångest för och varför. Oftast känns det mycket bättre när man har det uttalat eller på papper. Då kan jag släppa det, för det finns ju memorerat någon annanstans. Det låter kanske märkligt, men för mig är det så. Oftast har jag ju nämligen ångest för att jag inte agerade på det sättet jag önskat och därför ältar det för att nästa gång göra rätt. Om jag har det nedskrivet behöver jag inte ha det i huvudet, jag har det ju på papper någonstans och kan alltid gå tillbaka till det senare. På det sättet kan jag släppa det. Att prata om det fungerar inte riktigt lika bra för mig, för då sparar jag inte mina tankar kring det på samma sätt som om jag sparar dem på ett papper. Alltså: Skriv om ångesten. Var saklig och skriv som om du skulle förklara den för någon annan. Oftast brukar jag skriva hur jag önskar att jag agerat också. Nästa gång är jag ju redan förberedd på hur jag vill agera. Då och då sammanställer jag en massa anteckningar samtidigt och strukturerar upp det så att jag vet hur jag vill vara. Jag väljer ut punkterna som är viktigast för mig (just nu är de tre stycken: snäll och omtänksam, glad och positiv och så klok, smart och bra på logiskt tänkande) och så stryker jag allt annat. Så länge jag bara aktivt jobbar med att vara på ett sätt som överensstämmer med ovanstående punkter är det okej. Det gör ingenting om det blir fel ibland för jag försöker ju i alla fall. Att bli av med ångesten helt tror jag inte går, så för mig har det varit viktigt att i alla fall skära ner på den och försöka att skaka av mig den ångesten som inte är värd det (alltså sådan ångest som inte är kopplad till mina tre punkter). Det här låter nog hur flummigt som helst, men det får mig att må bättre i alla fall! Jag väljer helt enkelt ut vad jag faktiskt vill vara bra på och försöker att skaka av mig resten av ångesten. Ingen är perfekt och att sträva efter det kommer bara att leda till ångest. Men att välja ut ett par egenskaper eller nyckelord och sedan bara jobba på dem gör det lättare för mig att acceptera att jag inte är så bra på en massa andra saker. Jag jobbar ju i alla fall på det som är viktigt för mig!
Oj. Det blev visst lite längre än vad jag trodde!
Jag är betydligt äldre ( 40 år )än er och det gör mig ont att läsa det ni går igenom.
Det blir bättre. Man kan inte vara perfekt när man har barn och huset ser ut som en bomb och magen hänger. Befriande! För vem och vad? Det finns ju inget tråkigare än ”perfekta människor”.
Lev för dagen, njut av det lilla och ta inte er själva och er ångest på så stort allvar (Observera att det inte är sagt elakt) Vi alla är bara som små prickar som lever en begränsad tid på den här jorden. Om 80 år är det andra prickar som har ångest. Just tanken att jag inte är så viktig i det stora hela, har varit väldigt tröstande för mig. Jag förlorade en ung vän i cancer nyss och det gav mig kraft ”den h är pricekn ska leva sitt liv till fullo”. Leva med de du älskar och slänga allt annat trams i papperskorgen!
Hej Michaela,
Din blogg är min höjdpunkt varje dag att gå in att läsa på. Du har omedvetet hjälpt mig så otaliga gånger med att vara ärlig med hur du mår så många gånger så om jag kan hjälpa dig något tillbaka så vore jag glad.
Jag har haft oerhörda problem med just ångest och senaste året har det blivit värre i samband med att min pappa och bästa vän blev sjuk i en obotlig sjukdom. Har och går fortfarande i mycket terapi för detta och det bästa tipsen jag har fått är följande,så tänkte dela med mig av dessa.
-Ångest är en känsla som inte är farlig, den är bara oerhört obehaglig. Det är kroppens sätt att reagera mot fara, och om man inte gör av sig med bla adrenalinet som faktiskt bildas i kroppen i form av någon fysisk aktivitet så bara bubblar den liksom upp Och får inte utlopp. Det är rent fysiskt vad som händer med kroppen, för mig fungerar det att tänka så när den kommer krypandes- det är inte farligt, det är bara en reaktion rent kroppsligt. Accepterar man det så är det lättare att ta tag i det psykiska. Rannsaka sig själv, vad är det jag gjorde idag som utlöste ångesten? Stress, press, tänkte tillbaka på minnen osv. Ofta känner jag att jag inte har någon direkt anledning till att ångesten kommer. Då brukar jag tänka såhär ”jaha, nu börjar ångesten igen.” (Ungefär Samma tankar man känner när man börjar få menmensvärk, jaha nu kommer pms veckan igen) helt ofarligt och förväntat. Då börjar man sakta normalisera ångesten och tillslut lär man sig leva med den, precis som med mensvärk eller huvudvärk. Jag brukar kolla vad klockan är när jag börjar få ångest och tänka ”jaha, nu är kl 12.00, nu ser vi hur länge den håller i sig den här gången så tar jag tiden”
Viktigt att tillägga dock är att detta fungerar endast på mig när jag har mildare ångest utan egentlig anledning.
Hoppas att du vill testa detta och att det kan fungera på dig med 🙂 kram och tack för att du finns <3
Takk.
Kära Michalea,
Det du lägger fokus på är det som tar plats i ditt liv. Jag förstår att det inte är lätt att INTE fokusera på ångesten när den tar över hela kroppen och skriker efter uppmärksamhet. Att acceptera ångesten är en konst, en svår sådan. Men det är något som man kan träna upp. Jag har använt mig av mindfulness-verktyg för att träna upp min förmåga att bara observa det som sker i kroppen, ens tankar och känslor istället för att värdera och bedöma det. Det har hjälpt mig något otroligt. Men det jag märker är att när jag inte har övat mindfulness på länge, så försvinner förmågan sakta men säkert. Det är som med kondition, den måste underhållas kontinuerligt. Det jag dock är helt övertygad om är att förmågan att acceptera och observera utan att låta jobbiga tankar och känslor ta över ens liv är just en förmåga som går att förbättra, att träna upp. Acceptans ÄR nyckeln, det är därför alla böcker skriver om det. Att träna upp sin förmåga till acceptans är därför essentiellt, även om det kräver mycket tid och energi. Om du kämpar emot växer känslorna sig ännu större. Jag skulle råda dig till att skifta fokus, inte gå in i ångesten, älta och sortera ut. Snarare bara observera vad som händer, försöka låta det vara och därefter engagera dig i någon aktivitet som fångar din uppmärksamhet, och som är viktig för dig. Något som för dig till ett bättre liv. Sist men inte minst måste vi tyvärr inse att ångest är en del av livet. Vissa perioder kommer att vara mer ångestfyllda, andra kommer vi vara sprudlande av lycka. Det är absolut nödvändigt att inse att livet inte kan eller kommer att vara perfekt hela tiden. Att sänka våra förväntningar på verkligheten ett snäpp.
Det kommer att kännas bättre snart, men det vet du också.
KRAM!
Hej! Jag har det senaste året gått hos en hälsoterapeut som visat mig helt nya vägar till att hantera ångest och nedstämdhet. Efter en bilolycka för några år sen fick jag en skada i nacken som har gett mig kroniska smärtor och kanske framförallt medfört en massa ångest och panikattacker. Jag har och har alltid haft ett extremt kontrollbehov. Jag känner, liksom du, väldigt starkt både uppåt och neråt men har under min uppväxt lärt mig att undertrycka mina känslor och behålla den ”perfekta” fasaden och inte visa mig ”svag”. För det var det jag fått lära mig att man var om man grät eller mådde dåligt. Efter skadan blev det till slut för mycket och ångesten började kontrollera både min vardag och viktiga val i livet. Min hälsoterapeut introducerade basal kroppskännedom för mig och med hjälp av det och KBT börjar jag sakta men säkert bli mig själv igen. Basal kroppskännedom grundar sig framförallt i kunskapen om att kroppen och knoppen hänger ihop. Man kan använda sig av kroppens signaler för att stoppa eller realisera det som händer i huvudet. Genom olika övningar lär man sig att vara i det onda. Bara så mycket man klarar av i taget. Man tillåter sig att tänka de där tankarna som framkallar ångesten och använder sig av kroppen och andningen för att vara i det och liksom lära kroppen att det inte är farligt. Jag tror inte på att det går att tänka bort ångest eller reda ut tankarna som ger ångest. Så småningom är det inte alls jobbigt längre och kroppen lär sig att hantera ångesten utan att ge symptom. Det är stundtals svinjobbigt men det hjälper för mig och jag tycker det är så spännande hur mycket man lär sig om sig själv. Både sin personlighet och sin kropp. Ångest och vad som fungerar mot det är så klart olika för alla men jag tror på att det här kan vara rätt för mig. Jag tror också att det är en livslång resa och att man kanske aldrig kommer fram men att målet egentligen borde vara att lära sig uppskatta vägen dit. Oavsett om den leder dig upp eller ner, framåt eller bakåt.
Du inspirerar mig och så många andra unga kvinnor dagligen. Lycka till med din ångest!
För mig funkar det också bäst att acceptera själva ångesten, inte nödvändigtvis det som gör ont, även om den acceptansen kommer efter ett tag. Det viktigaste är i alla fall att hantera själva känslan. För mig så hjälper det att tillåta mig själv att känna ångesten, utan att försöka trycka bort den eller tänka ”åh nej nu har jag ångest”, för då får man ångest över sin ångest och ännu mer ångest har jag märkt. Så för oss som har lite extra ångest i kroppen hela tiden är det bäst att acceptera den, att den inte alltid har ett skäl, och framförallt att det går över. Ibland kommer den bara för att man är trött eller stressad, andra gånger över konkreta händelser och farhågor.
Så när jag känner den komma sätter jag på sorgsen musik eller tar upp en dagbok och låter känslorna svalla. Konstigt nog mår jag alltid bättre efteråt. Eller så pratar jag med någon närstående, om hur jag mår eller om nåt helt annat. Se också till att ta hand om kroppen och fyll på med aktiviteter som får dig att må bra, sånt som får en att fokusera på nuet. Jag har haft en period med stark panikångest också bör tilläggas. Det som ändå gör mest är nog en terapeut man trivs med. Finns många bra där ute. Jag gick KBT, bästa jag gjort för mig själv här i livet. Puss, ta hand om dig fining<3
Det som hjälpt mig är att göra saker för min egen skull och inte tänka på vad samhället kräver av mig. Har även fått gå igenom, om och om igen med de som står mig närmst, hur jag fungerar i många olika situationer och vad personen i fråga kan göra och hur en kan bete sig i min närvaro vid de tillfällena. Det har gjort stor skillnad, men fortfarande kommer panikattackerna ibland. Allra mest när jag haft mycket omkring mig och jag kommer hem där jag är ensam och det är tyst. Oftast har jag någon jag kan ringa då, vilket oftast leder till att jag brister ut i gråt utan att jag vet varför. Men det hjälper, och en blir mer medveten om sitt mående när en har ångest eller panikångestattacker, vilket jag ser som en bra grej.
Jag är så glad att det är någon som pratar och tar upp ångest! Det senaste året har jag inte mått bra alls och har väldigt ofta ångest. Det är en känsla som kan komma närsom helst som jag inte kan hantera! Det kan komma i vanliga situationer man kan tycka att man ska klara av men som jag inte gör på grund av den ånget jag känner. För att försöka må bättre försöker jag komma ut och gå och försöka vara öppen och prata med de som känner mig bäst! Tack för att du inspirerar!
Jag har ångest från och till och hamnar i perioder av grubblerier och en stor känsla av misslyckande. Jag blir min egen värsta fiende under sådana här perioder och vill bara slukas upp av jorden och slippa allt och alla! Det är alltid skönt att veta att man inte är ensam!
Jag är deprimerad i perioder och har varit det i flera år. Ångesten går aldrig att helt hantera tycker jag, även att man kanske borde vant sig vi det här laget. Det som hjälper lite är en promenad med musik i öronen. Jag ser att många skrivit att det hjälper att prata, men det upplever inte jag. Har så svårt att sätta ord på ångesten och jag tycker inte de i min närhet förstår vad jag menar och att jag faktiskt mår dåligt, tyvärr. Jag tycker därför så väldigt mycket om din blogg, att må dåligt psykiskt är fortfarande tabu och att du ändå beskriver dina känslor hjälper för mig. Att vara 18 som jag är och må dåligt är verkligen ingenting man kan gå runt och prata öppet om upplever jag. Alla väntar på studenten nu och jag har sån fruktansvärd ångest över att jag inte har hösten planerad att jag har svårt att ens vara glad att skolan snart slutar! Vill bara avsluta med att dina inlägg om sånt här också är en hjälp mot ångest för mig! <3
Jag känner igen mig i det du känner. Jag tar också studenten till sommaren, på grund av att jag mått dåligt så ser jag heller inte fram emot student eller hösten! Det är jobbigt att känna så när alla andra ser fram emot detta när man själv bara känner ren ångest av att tänka på det. Du är inte ensam att känna så, kram!!
Finaste Michaela,
det är känslor som formar oss till den vi är och du är fantastisk.
Love, always.
/A
Hej Michaela!
Känner du till HSP? Det är ett drag jag själv har, och jag känner igen mycket av det du beskriver. Ibland är förståelse för ens känslor ett alternativ till acceptans.. Kram
Tack för att du berättar om detta. Du verkar leva ett härligt och fint liv, är väldigt begåvad på så många vis och dessutom verkar du ha ett mycket gott hjärta. Allt detta gör att du är en person som jag ser upp till och som inspirerar mig. Att då läsa ett inlägg som i princip på pricken sätter ord på det jag känner är en sådan lättnad. Så tack för din ärlighe, det du gör är så viktigt!!
Hej. Jag lider också av ångest i vissa perioder och det har tagit lång tid och mycket kraft för mig att vilja acceptera att ångestproblematik är en del av mig och att jag förmodligen alltid kommer vara sårbar för det. Men nu för tiden bryr jag mig inte så mycket om det – det är en del av mig, även fast jag inte identifierar mig med den. Och jag har många andra bra egenskaper som jag värderar högt.
Det jag vill dela med mig av till dig är faktiskt vikten av acceptans. Jag reagerar på att du skriver att du vill ”kontrollera” din ångest. Att man vill kontrollera den innebär att man faktiskt inte har accepterat den. Ångest är en känsla, den är okontrollbar. För att kunna stå ut med sin ångest och inte reagera starkt och negativt på den måste du försöka sluta kontrollera den. Det är en försvarsstrategi som inte funkar i längden, kanske bara för stunden.
Att acceptera ångest tar tid. Men det går. Var inte så hård mot dig själv. Försök acceptera att du ibland inte kan acceptera din ångest. Du är ju bara människa och ibland blir känslorna för starka – det är okej! Acceptera att du är du. Att du är en känslomänniska som har en sårbarhet för ångest. Men att du pga den här känslomänniskan är en passionerad och ambitiös personer som har kommit långt i livet – något du kanske inte gjort annars. Det finns alltid två sidor av ett mynt, lär dig acceptera båda sidorna, fast du inte gillar dem lika mycket.
Hoppas du förstår vad jag menar. Jag själv är en högpresterande tjej som läser en tuff utbildning och jobbar extra på ett relevant jobb. Jag har ångest stundtals men jag lider inte av det längre eftersom att jag accepterar att det ibland gör jävligt ont.
Ta hand om dig.
Vi med ångest är känslomässigt begåvade. Vi känner MYCKET av ALLT. Gråter av både lycka och sorg och alla andra tusen känslor som kroppen har. Har haft ångest till och från i ca 5 års tid i lättare och tyngre varianter. Den kommer och går och kommer mest i samband med PMDS och olika scenarion spelas upp i mitt huvud som gjort mig ledsen/rädd/otrygg tidigare i livet. Medicinerar nu och gjort sedan två år tillbaka, det bästa jag gjort någonsin är att inse att jag led av psykisk ohälsa och komma till skott att be om hjälp. Idag är ångesten där ibland, jag kan ta på den, men jag väljer att inte känna eller tänka den. Det är en stor skillnad på att veta om att den finns där, se den, men att inte känna den. Prova! Kram
Jag vill varmt rekommendera dig att läsa på om Generaliserat ångestsyndrom. Jag har det och känner man igen sig i det finns hjälp att få av underbara sköterskor och läkare. Förstår att du redan varit i kontakt med någon typ av vård, men jag vill ändå rekommendera. Att någon verkligen försöker hjälpa dig på riktigt underlättar för mig. Vissa dagar kan jag fortfarande inte undvika de tankar du beskriver, men jag ser det som en process. Sen kanske detta låter löjligt och banalt men jag har faktiskt även införskaffat Mia Törnbloms första bok, Självkänsla nu, som innehåller saker man hört tusen gånger förut. Men jag tycker att hon formulerar sig på ett sätt som gör att jag kan ta till mig, väldigt konkret. Ge dig heller inte förrän du hittat en terapeut du verkligen har kemi med, det är bara de som kan hjälpa dig. Sist men inte minst, ge inte upp. Vi är inte ensamma i kampen <3
Har också slitit med ångest ett bra tag. Just nu har det lugnat sig endel så det är väldigt skönt. Men jag gick och hade ångest över samma sak i 1-2 år. Det som fick mig att få lugn i kroppen var då jag accepterade. När saker i livet inte går som jag vill brukar jag tänka att det finns alltid en anledning, även om jag kanske inte ser den anledningen här och nu. Men av erfarenhet kan man inte släppa ångesten förrän man accepterat. Man måste på något vis det, men ibland är vägen tid svår och lång. Något man kan försöka tänka är att man ska inte döma sig själv för något man inte skulle dömt sin bästa vän eller kärlek för, man ska vara lika snäll mot sig själv som de man älskar mest. Men det är svårt, och tyvärr tror jag ett av de få sätten är att acceptera. Även om det är svårt. Acceptera att alla har briser, även en själv. Ingen är perfekt. Dåtiden kan vi inte göra något åt, vi kan bara försöka göra en bättre framtid!
Massa kärlek ❤️❤️❤️
Jag har också ångest. Väldigt ofta dessutom. Jag kan ha ångest för allt och ingenting, både en molande och en mer panikartad. Ofta får jag som mest ångest när jag är helt ensam och inte sysselsatt med något. Jag vet faktiskt inte riktigt hur man botar ångest eller om det ens är möjligt, men det bästa man kan göra är nog att acceptera den. Det låter så cheesy och uttjatat, men det fungerar ändå. Jag har gått hos en psykolog för min ångest rätt länge och det har hjälpt såå mycket, bara att få verbalisera det man känner. Jag kan få ökad ångest av koffein, nikotin och alkohol så det brukar jag försöka undvika när jag har mina ångest-perioder. Min ångest minskar av motion, vänner, roliga filmer, långa promenader i frisk luft, att städa lägenheten och köpa fina blommor, simma och helt enkelt aktivera hjärnan. Du är så bra Michaela, och det är så skönt att höra att även du kan ha ångest ibland. Du som är en person som många antagligen tänker är felfri och fri från problem. Jag tror dom flesta drabbas av det ibland, men sorgligt nog är det antagligen få som ”vågar” erkänna det. Puss.
Jag tycker det du skriver låter så klokt. Just det där med att ångesten kanske dyker upp på grund av att man har skjutit undan problem är någonting som jag har tvingats reflektera rätt mycket på senare tid. Jag har rätt mycket ångest och har inte lärt mig att hantera den så bra som jag borde. Väntar i skrivande stund på att få hjälp med KBT men det är självklart jobbigt. Har fått ångestdämpande som jag inte vågar ta så det är rätt kämpigt. Just nu sitter jag i stugan med familjen när jag egentligen skulle vara på fest i staden där jag bor…. Det jag gör när ångesten kommer är att fly. Får panik, vill inte vara ensam, kvar i min lägenhet. Måste bara iväg. Och kanske handlar jag för impulsivt. Usch vad jag skäms för det. För att jag inte klarar av att gå på den där festen, vara kvar hos vänner, plugga och göra sånt som jag vill.
Men det känns lite lättare när någon sätter ord på ångesten. Tack för att du (och ni i kommentarsfältet) delar med dig. Tusen kramar
Jag märker att jag triggar min ångest/panikångest själv. Vad ska jag göra åt det känns inte sunt,någon med förslag?