Här kommer den tredje delen i ”Mina vänner”-serien. Den här gången om min vänskap med Petra. Det finns så mycket att säga och så många bilder att visa, men jag hoppas att jag har fått med en del i alla fall. En bråkdel! Ett galet långt inlägg men here we go.
♥
Jag sitter på ett plan till Tel Aviv när jag börjar skriva det här inlägget, på samma plan sitter D, Petra och Markus men vi är utplacerade långt ifrån varandra. Jag ser D’s svarta lockar några säten fram om jag sträcker mig. Petra är bakom mig någonstans, hon sitter säkert och redigerar bilder. Markus dricker en öl, jag ser honom i ögonvrån. Det luktar dålig andedräkt här jag sitter.
Jag tänker på den här helgen vi har framför oss, vi fyra, när vi ska resa bort och se en ny stad ihop. Jag tänker på våra samtal hur de alltid har förmågan att svänga mellan djup och yta. Och så tänker jag på min relation till Petra.
För det finns vänner. Och så finns det systrar.
Jag var tio eller elva år när jag träffade Petra för första gången i en baskethall. Jag spelade tillsammans med hennes syrra i årskullen under henne. Marie, deras mamma, brukade vanka höggravid vid sidan av planen. I henne låg Ludvig, som senare kom att springa fram och tillbaka över planen när vi spelade matcher eller tränade. De var alltid där. Lollo, deras tredje syrra, var kanske fem eller sex år och brukade sitta med vid sidan av planen. När man blev ledsen kunde man gå till Marie för att få tröst och om det gick bra hörde man alltid hennes röst högre än alla andras; ”Bra jobbat Micki!!!”. Hon var allas vår extramamma, jag tror aldrig att hon missade en match. Hon såg allt. Världens bästa extramamma.
Första gången jag kom i kontakt med Petra var rent fysiskt i den där baskethallen. Vi körde en träningsmatch, F-89 mot F-88, och hon armbågade mig precis mellan halsen och axeln när hon tog emot en retur. Stark som en jävla oxe. Jag hade inte en chans.
Efter matchen frågade hon mig och Millo, alltså syrran som jag spelade i samma lag som, om vi ville äta pizza med henne och tjejerna i laget hemma sen. Vi tackade ja men när vi kom hem med våra pizzor gick vi ändå in till Millos rum och åt tillsammans, bara vi två. Det kändes säkrast så.
Jag har alltid varit lite skrämd av sociala sammanhang – Petra har slukat dem med självklarhet. The more the merrier.
När vi var 13-14 år började vi stöta in i varandra på diverse hemmafester i Nacka där vi bodde. Oftast var de hemma hos Petra när hennes föräldrar var bortresta (förlåt Marie och Uffe <3). Jag hade tagit ett kliv ut i den sociala världen och vi började umgås i samma kretsar.
En dag frågar hon mig om vi ska hänga efter skolan och jag tackar ja, vi sitter i hennes rum i Storängen och tar bilder i webbkameran på hennes dator, dricker te och pratar om basketen. Några månader senare har hon hemmafest igen och jag är officiellt där som hennes vän, inte som någon som bara ”har hört om festen”. När jag kommer dit möter jag henne redan på gatan, det är ett myller av tonåringar överallt, festen är redan en tickande bomb. Jag har med min första pojkvän och jag presenterar dem för varandra, lika stolt över att vara hans pojkvän som jag är över att vara hennes vän. Hon kräks på hans skor medan hon tar hans hand som ett resultat av lite för mycket vin. Vi skrattar fortfarande åt det (ja, det var roligt om man var där, haha). När festen spårade ur hjälpte jag henne att få ut folk och så städade vi undan glasflaskor och ölburkar medan vi lyssnade på Orup på högsta volym.
Petra gjorde tonåren hanterbara. Roliga, till och med. I sin inbjudande värld gav hon mig en chans att blomma. Jag vet med säkerhet att jag inte skulle vara den människa jag är idag om det inte vore för min relation till Petra.
Vid 14 års ålder startade jag en blogg och strax därefter gjorde hon detsamma. Vi tog nya bilder i webbkameran på datorn, klippte bort våra huvuden och använde alias, jag var ”Rar” och hon var ”Shecity”. Vid den tidpunkten hade vi tre gemensamma nämnare: basketen, hemmafesterna och bloggandet.
Två-tre år senare är vi med i en tidning för första gången. En onsdag kunde man köpa Aftonbladet och på mittuppslaget var det en stor bild på mig, Petra och tre tjejer till. Rubriken löd: ”De nya bloggarna styr modesverige med järnhand”.
Jag sträckte på mig när jag gick igenom skolkorridoren i Nacka Gymnasium den dagen. Jag blev alltid retad för min blogg, från att jag startade den i högstadiet och sedan genom hela gymnasiet. Anonyma kommentarer i bloggen och gliringar i skolan. När alla lättsamt men ändå inte retade mig för min blogg tänkte jag alltid på Petras ord: ”Vänta bara tills du blir 18 år. Då börjar livet på riktigt. Då är du fri att göra vad du vill, umgås med vem du vill, se världen. Vi ska flytta hemifrån du och jag.”.
En förfest i vår första lägenhet
Och så gjorde vi det. Två månader efter att jag tagit studenten flyttade vi in i en etta på 38 kvm på Bergsgatan i Stockholm. Det var ett andrahandskontakt som jag hade fixat och en regnig augustidag flyttade vi in, åt flyttpizza med ett gäng vänner och drack vin direkt ur flaskan. I ett och ett halvt års tid bodde vi i den där lägenheten tillsammans. Det var galet roligt och stundtals galet jobbigt. Vi var ute jämt, jobbade jämt och hängde med vänner jämt. Vi kom varandra extremt nära, närmre än vad jag hade upplevt med någon tidigare. Jag lärde mig allt om henne. Små detaljer som andra inte ser: hur hon alltid ställer ifrån sig hennes tekopp och sedan glömmer dricka den. Hur hon blir stressad av att sminka sig när massa andra är hemma, eftersom det är hennes egna stund ifred. Hennes problem med att gå upp på morgonen, hur hon tycker om att äta sina frukostmackor (med leverpastej och saltgurka), vilken musik som får igång henne, när hon står framför spegeln och känner sig som snyggast. Jag blev expert på Petra Tungården. Nu för tiden behöver bara titta på henne i en sekund för att veta om hon är glad, arg, ledsen, stressad, upprörd, rädd, lättsam, pigg, besviken, konfunderad.
Till slut flyttade vi isär för att rädda vänskapen, vi är så olika hon och jag. När det kommer till att dela ett hem har vi inte samma syn på hur det ska hanteras för fem öre. Det var ingens fel, det var bara olikheten som orsakade det. Man kan tänka sig att när två vänner flyttar ifrån varandra för att de inte klarar av att bo ihop så ska deras vänskap dö ut, men det fanns inte på kartan i vårt fall. Vi gjorde inte slut, vi älskade varandra. Vi flyttade ifrån för att kunna fortsätta vara nära. Vilket vi var. Jag minns när hon och Uffe packade in hennes sista grejer i bilen på gatan och jag stod på balkongen och rökte, så hörde jag Uffe säga ”Ja du stökmaja, jag vet nog hur jobbig du kan vara att bo med.”. Och när jag fyllde år en vecka senare fick jag ett suuuperlyxigt underklädesset från Agent Provocateur av henne i födelsedagspresent som för att säga ”Förlåt för allt stök, tack för att du pallade med det”. Jag skrattade och tänkte på alla gånger jag diskat ur hennes mögliga tekoppar som hon glömt under sängen.
En bild från den födelsedagsnatten
Hur skriver man ett inlägg om en vän som man har känt i mer än halva sitt liv? Det skulle behövas en bok. Jag vet inte vad jag ska ta med, för det kan omöjligt vara allt.
Jag har sett världen med Petra. Hon och D är de människor jag har rest mest med i mitt liv förutom min familj. Vi har varit i allt ifrån Paris till Hawaii tillsammans. Sprungit ifrån galna fransmän, stått på nattklubbar i Marbella, firat Halloween i Miami, seglat i Kroatien, hamnat på märkliga bakgator i Riga. Vi har varit på konstmuseum i Köpenhamn, ätit ostron i Biarritz och dj:at på klubbar i väldigt märkliga städer. Jag vet inte ens om alla våra äventyr ryms i en bok, det får nog bli en triologi när jag tänker efter.
Hon är också den människa som jag har gått sida vid sida i karriären med. Vem har ens den turen? Från bloggandet i tonåren till två säsonger av Glamourama, modevetenskap på universitetet, våra respektive redaktörsroller, vi har haft en webbshop ihop och så alla våra olika uppdrag genom åren. Även om vi har våra separata karriärer så har de alltid gått sida vid sida. Mer än tio år efter att vi startade våra bloggar sitter vi idag på samma kontor och håller dem uppdaterade. Utbyter idéer, tankar, erfarenheter. Är generösa med det vi har så att vi båda kan växa så mycket som det bara går. Det är en enorm styrka att ha någon med sig på det sättet. Petra är stark och jag är stark, men tillsammans är vi oslagbara. Jag hittar styrka i våra gemensamma rötter, för det är lite så det känns. Som att vi delar rötter men har utrymme att växa och vara varsitt träd.
Ibland kritiserar folk oss för att vi skriver om och pushar varandra. Det är det mest absurda jag kan tänka mig, att bli kritiserad för det. Självklart kommer jag alltid att pusha för min bästa vän och alla hennes projekt. Självklart kommer jag alltid att skriva om allt hon tar sig an och höja alla hennes projekt till skyarna. Hon är ju min vän. Inte min konkurrent. Jag kommer alltid att göra det jag kan för att stötta henne i det hon tar sig an. Dessutom tycker jag att allt hon gör är briljant.
En fotografering för Bubbleroom, Petra stylar och jag står modell
På något sätt känns det som att vi alltid kommer att hålla ihop, hon och jag.
När vi flyttade isär tog det inte många år innan Petra kom på den briljanta idén att vi skulle bli grannar. Jag hittade en lägenhet till salu port i port med den lägenheten som hon precis hade köpt.
”Det är ju perfekt!” sa hon och fortsatte, ”Du behöver inte tjata på mig om disken men vi kan fortfarande vara så sjukt nära varandra!!! Snälla köp den, jag bjuder dig på frukost varje dag i ett år!!!”.
Så då gjorde jag det. Jag har förvisso 360 frukostar innestående, men fan vad glad jag är över att hon tjatade på mig att vinna den där jävla budgivningen. Det var en perfekt lösning på ett problem där vi inte kunde leva under samma tak men heller inte ville vara allt för långt ifrån varandra. De åren som följde på Kronobergsgatan 26 respektive 28 var de roligaste åren i mitt liv. Hela livet var en berg och dalbana under de åren men vi åkte den tillsammans. Genom allt ifrån hysteriska skrattattacker till oövervinnerlig panikångest.
När jag inte var hemma och hon behövde låna kaffemaskinen…
Under de senaste åren har vi båda växt upp på ett sätt som är svårt att förklara. Från galna ungdomsår som har präglats av fest, jobb och äventyr till att sakta men säkert byta riktning till något… nytt. Något annat. Ett tag trodde jag att vi skulle växa för långt åt olika håll, men det senaste året har jag förstått att det aldrig kommer att hända. Vi hör ihop hon och jag. Det finns vänner, och så finns det Petra. Hon kommer nog alltid att vara mer som en syster för mig. Jag kan ibland se mycket av vår relation i den jag har i Timmy. Den totala transparensen. En relation som man tar för givet, på gott och ont. Jag räknar med att Petra alltid finns där och jag tror att hon räknar med detsamma. Det fina i det är att man har en vänskap som är till 100% att lita på. Problemet kan vara att man tar varandra så pass mycket för givet att man glömmer bort att vårda vänskapen. I perioder har vi nog hamnat där, men vi hittar alltid tillbaka igen. I alla fall hittills under vår drygt 15 år långa vänskap. Jag ser så mycket fram emot att fortsätta leva mitt liv med Petra som en självklar person i det. Jag ser fram emot att se hennes barn växa upp och att se henne gifta sig med Markus, mannen i hennes liv. Jag längtar efter att peppa henne genom alla äventyr hon tar sig an och anordna hennes möhippa, babyshower, hennes barns studentmottagningar och en vacker dag hennes pensionsparty. Om hon någonsin går i pension, haha. Eller så sitter vi där, 65 år gamla, med ett nystartat företag i händerna och tusen drömmar i luften.
Läs första delen i ”Mina vänner”-serien om Amanda och Shoan här
Läs andra delen om Marith här
Jag avslutar inlägget med en bildkavalkad från de senaste tio åren.
PUSS PETTY I FREAKIN’ LOVE U!!! Tack för att du finns.
De flesta bilderna har jag hittat på hennes Facebook. Petra har kanske 50 st fotoalbum från de senaste tio åren. Så roligt att hon inte har tagit bort dem haha. Här är en utekväll för tio år sedan.
Det slog mig när jag gick igenom bilderna att det var massa bilder som Petra lagt upp på mig, så har hon skrivit en liten kommentar till bilden, som på den här. Hur gulligt haha?
*Love u*
Väldigt många bilder ser ut såhär, vilket ganska väl symboliserar vår vänskap. Vi har aldrig haft ett behov av att sitta ihop när vi är ute och hittar på saker. Vi gör så extremt mycket grejer ihop – allt ifrån events till middagar, fester, födelsedagar, fikor, resor, aktiviteter. Vi har aldrig varit de bästisarna som sitter och viskar i ett hörn. Vi kör på och umgås med andra med vetskapen om att vi båda är där, så tittar man till varandra mellan varven. Lite som det är i en relation :)))
Här snodde vi en robot som var typ en halvmeter hög från ett event med Adidas. Petra la upp den här bilden så fick vi ett argt mejl från dem om att den var tvungen att lämnas tillbaka. Förlåt Adidas!!!
På Stureplan.se 3-års fest, jag hade precis börjat blogga där då.
Haha. Orkar inte ens. Finns så många sådana här bilder på oss som hon photoshoppat ihop.
På Blog Awards 2008
I Milano 2009 tror jag. Fastnade med en man som jobbade med sexleksaker och flydde sedan vidare till typ Armani Club haha.
En gång när vi spelade skivor på Spy Bar tror jag.
När vi lärde oss segla, men mest låg och sov.
När vi bodde ihop.
En av alla Petras otaliga maskerader, här var jag utklädd till man på hennes kommando.
Ett julkort 🙂
Sorterar kvitton och fakturor tillsammans i min lägenhet på Kronobergsgatan. Jag, Petra och Dasha brukade göra det ihop innan allt skulle in för året till redovisningsbyrån.
En av alla middagar vi ätit tillsammans.
På väg till fest. En av våra favvosysslor som ni nog förstått.
När Petra överraskade mig på min födelsedag (tror det var 2011) med en lapdance av en blå kanin på ett fullsmockat Berns.
När vi stod på ett tak och dansade.
En foosball-turnering som vi var med, 2012 kanske?
HAHAHAHAHAHA.
Vi hatade inte Stockholmsveckan på Gotland 2011 :)))
Fy fan vad vi skrattade åt den här artikeln. Ett resultat av liiiiiiite festande.
Guldfest. Petra är dränkt i glitter och jag är svartklädd som jag alltid var 2011.
<3
Lanseringseventet för vår webbshopp (finns ej kvar längre)
Puss!
Elle-galan 2012.
Elle-galan 2013.
När vi drack hotshots första helgen vår nya lägenhet! Inte så ny längre iof, detta var prick två år sedan.
I Miami i höstas.
Där hon tvingade på mig ett par kaninöron för det var Halloween. Alla dessa maskerader haha.
Hawaii!
Lite bakis i Miami.
Förra helgen i Tel Aviv <3
Halsfluss är inte att leka med! Skönt att du mår bättre <3
Har du halsfluss ofta? Operera bort halsmandlarna är mitt tips! Bästa jag gjort 🙂 innan jag tog bort mina så hade jag halsfluss 5-6 ggr per år, nu har jag knappt ens haft ont i halsen på 2 år 😊😊
Heej forni!
Jag undrar var din fina lilla grå/beiga jacka kommer ifrån?
Skulle verkligen uppskatta svar!
Kram
Hur ser du på att gå ut på krogen nykter? Är det något du brukar göra? Jag brukar alltid dricka alkohol när jag ska gå ut och tycker det känns festligt och bidrar även till att jag blir lite mer social och framåt än vad jag är annars. Men, jag får så ont i magen av alkohol (hej IBS) och jag HATAR att vara bakfull Trots att jag inte dricker så mycket så mår jag alltid dåligt dagen efter och jag tycker aldrig att det är värt det. Det är väl egentligen inte så stor grej men det skulle vara intressant att höra dina tankar och erfarenheter kring detta!
Petrainlägget var så fint. En story jag hoppades få läsa var när din gråa miu miu-väskan kastades (?) från en balkong och att ngn sprang iväg med den. Vad hände egentligen där? Var det ett skämt från bägges sida eller prank från Petras sida? Kan du inte svara/beröra detta innan Petra del 2? Är nyfiken. 🙂 Minns denna story då jag sååå gärna ville ha en likadan miu miu och bara tanken på att väskan kastats från en balkong… gah. Min drömväska. Köpte nästan en likadan sen, dock en miu miu bow bag.
Har följt dig sen rar-tiden också. Short Acne pistols och grå miu miu kommer för alltid att vara förknippat med dig. Du var fab då och är det såklart fortfarande.