God kväll mina älskade,
Jag sitter på flyget hem från Sardinien. Om två timmar landar jag på Arlanda. Mina fingrar luktar chips, min hals bränner av en ingefärsshot och bakom mina ögon känns det som att sorgen sticker små små hål i mig.
Tack för ert stöd i det jag går igenom. I er finns styrka, jag känner verkligen er kärlek. Ibland känns det som att jag kan se er när ni sitter med er mobil, ipad eller dator och skriver till mig. Jag föreställer mig hur ni ser ut när ni skriver vänliga saker till mig. Det gör mig väldigt glad.
Idag insåg jag en sak. Jag stod på stranden och kände för första gången sen i lördags att allt kändes som vanligt. I bara ett ögonblick kändes livet precis likadant som det gjorde innan morfar lämnade oss.
Sen insåg jag att det kommer att fortsätta såhär. Den här sorgen är inte som hjärtesorg, där tiden läker såret. Det här är inte en fas som man sedan lägger bakom sig för att sedan gå vidare i sitt liv. Den här sorgen kommer inte glömmas bort, den kommer att finnas med mig genom resten av mitt liv. Den kommer inte att vara extrem och sedan blekna, utan den kommer att komma då och då. På mormors födelsedag när han inte är där. På hans födelsedag som vi inte längre kommer att fira på landet. På midsommarafton, när jag ser potatis på annons i matbutiken. Då kommer jag att se morfar framför mig på trappan på landet, sittandes med sin potatisskalare och skala potatis efter potatis. Hans tumme som sakta glider över varje potatis, hans fingrar som varsamt borstar bort lite jord från vissa av dem. Ett år efter hans död, tio år efter hans död, dagen innan min egen dödsdag. Så kommer jag kanske stå där med en jordig potatis i handen, krama om den och tänka på morfar.
Jag tänker på min relation till morfar och hur omöjligt det är för andra personer att förstå sig på ens kärlek. Min kärlek till morfar kommer i många nyanser. Det är inte en relation som har varit perfekt. Det har funnits besvikelse, ilska, oförståelse. Det finns tillfällen jag skulle vilja be om ursäkt för och det finns tillfällen där jag önskar att han hade bett mig om ursäkt. Idag vet jag med säkerhet, av hela mitt hjärta, att allt är förlåtet. Men det har funnits där.
Sen är det också allt det andra i vår relation, som ingen annan kanske förstår. Sånt som jag sörjer och saknar. Delar av min morfar som kanske varit borta psykiskt under den senaste tiden men som ändå har känts nära eftersom han har varit här hos oss. Jag blundar och så ser jag hundra olika nyanser av honom framför mig.
Jag ser honom på badstranden vid havet på landet när jag är barn, hur han går runt mellan varje granne och stolt utbrister ”Det där är mitt barnbarn”. Hur glad jag blir, för jag tycker inte att det finns något att vara stolt över. Jag är bara ett barn som badar i havet och visar hur bra jag har blivit på att dyka för min morfar. Samma visa varje dag under somrarna på landet. Jag som vill gå till havet och bada flera gånger om dagen – han som följer med och skryter om sitt barnbarns dyk i solnedgången. Hur jag alltid fryser på vägen hem efter kvällsdoppet, hur han drar badlakanet om mig.
Jag ser honom vid matbordet i Toscana, där vi var på semester för fem år sedan. Hur han spinner som en katt när vi skrattar så att vi gråter åt hans skämt. Hans glädje i ögonen när han ser att mormor skrattar med hela ansiktet. Mormor var min morfars stora kärlek och om man gav det tid så såg man det till slut i honom, även om han inte var så bra på att visa upp sin kärlek. Det syntes när han vilade sin blick på henne. När han trodde att ingen såg.
Jag ser oss vid matbordet på verandan på landet, hur vi sitter bredvid varandra på kortsidan av bordet. Ett schackspel emellan oss och hans entusiasm i att lära mig spela. Hans glädje i att något barnbarn var gammalt nog. Mormors bullar på bruna fat bredvid oss, morfars potatis som kokar i köket inför kvällens middag. Om jag blundar känner jag hans svaga doft av cigarill och skog. Jag ser hans silvergråa hår som är prydligt klippt i nacken och hans vackra, slanka händer.
–
Nu är det nedsläckt på planet, vi landar om exakt en timme och tjugo minuter. Jag har gråtit i mörkret. Om bara ett par timmar kryper jag ner i min säng, bredvid D, och känner hans trygga andetag mot mitt ansikte när jag somnar. Imorgon är det en ny dag, jag har avbokat allt jobb, jag behövde en dag innan allt fortsätter som vanligt igen. Om några dagar får jag säga hej då till morfar, om några veckor är hans begravning. Emellan det kommer jag att jobba, spela in min podd, göra mina samarbeten, klippa håret, gå på events. Då och då kommer jag att tänka på morfar och känna sorgen sprida sig i kroppen. Kanske när jag går förbi potatisen på Hemköp. Då och då kommer allt kännas precis som vanligt. Sakta men säkert fortsätter allt.
Vi hörs imorgon igen, sov så gott och ta hand om er. Ge kärlek till någon som behöver den, låt dina nära få veta hur mycket du älskar dem. Puss ♥
Så fint skrivet <3 skickar många styrkekramar!
Har själv misst en nära anhörig och vet precis hur det känns..Jag tänker att min sorg är precis som havet..Ibland är det alldeles lugn och stilla, jag tänker inte så mycket på det..Men ibland blir det större och större vågor och då är sorgen som störst. Man kastas omkull av vågorna, försöker hitta något att hålla i sig, och sen sakta blir vågorna mindre och mindre..Jag tror aldrig att tiden läker sorg, visst ibland tänker jag inte på det men det finns alltid där, precis som havet.
<3<3<3
Åh, så fint skrivet. Tack för att du delar med dig. Fick mig att tänka på saknaden till mina egna nära. Ta hand om dig!
Det är precis så sorgen är. Den försvinner inte, men mildras med tiden. Man lär sig att leva med saknaden och såsmåningom så blir tårarna färre och de lyckliga minnena tydligare. Din morfar finns alltid där, han lever vidare i alla minnen och alla skratt, alla stunder som påminner dig om bandet mellan er två. Och det kommer inte att försvinna. Stor kram till dig
Tårarna rinner när jag läser din fina text om din morfar. Klumpen i halsen växer och jag känner med dig i din sorg. Som du säger, kan man nog inte föreställa sig hur det känns eller förbereda sig på döden.
Plötsligt krampar hjärtat ihop sig och jag får nästan panik av tanken att någon i min egna familj skulle gå bort. Vill samla hela flocken och bara hålla om dem. Det smärtar när jag ser att mina mor- och farföräldrar tacklar av och blir äldre. Det smärtar när 18-åringen i byn dör i en fruktansvärd olycka. Det kunde varit vi.
Ursäkta, nu blev det svammel kring mina känslor vilket inte var menat. . Vill egentligen bara förmedla att jag sörjer med dig. Jag kan inte ens föreställa mig det du och din familj går igenom nu. Ikväll bränner tårarna bakom mina ögonlock med. Av medkänsla, empati, sorg och kärlek. Jag beklagar verkligen er förlust. ❤️
Så fint och träffande sant du skriver om saknad och sorg. Massa massa kramar.
<3
Vad vackert skrivet, du rör en till tårar. All kärlek till dig!
Jag känner igen dina fina ord. Jag vet hur det kan kännas att förlora någon som man älskar.
Min morfar gick bort i cancer när jag var 12 år , allt var så nära alla minnen var inte minnen utan nutid, önskar då och då att han var tillbaka och jag fick krama han igen ! Låt sorgen ha sin gång och omge dig av familj och vänner , gråt ! Det kommer bli bra , men aldrig riktigt gå över. Men det kanske man inte vill ?! Beklagar sorgen 🙁 Stor kram !
Jag känner med dig. Min gulliga mormor, min sista person i den generationen, dog i augusti. Det som har känts bra för mig har varit att umgås mycket med familjen och ge ordentligt med tid till begravning och allt runt.
Ta hand om dig!
Beklagar sorgen. <3 Förstår din overklighetskänsla. Den är så.. förlamande? Förra sommaren gick min pappa bort efter många års cancer-kamp. De första dagarna efteråt var ett töcken av gråt, skratt, dvala och lite mer gråt. Efter några veckor noterade jag mitt behov av att prata om det – det dök upp i tid och otid. "Min pappa har precis dött". En riktig ice breaker i kön på Hemköp… 🙂 Med det skrivet: var inte rädd för att prata om det. Minnen och känslor ploppar upp när de vill, bekräfta dem (honom!) genom att dela med dig. Så här ett år efteråt är det precis som du skriver: varje dag, vecka, månad är den första utan honom. Han skulle blivit 70 år i förrigår. Till jul är det andra julen vi firar utan honom. Vi överlevde förra året, det kommer vi göra även detta år. Man klarar det. Tillsammans. Blir starkare av varje grej man jobbar igenom i vetskap om allt man redan klarat. Gråt, sörj, skratta, minns, kramas.. Dela. Ta hand om dig och dina! <3
Så otroligt vackert skrivet! <3 ögonen tårades igen totalt på bussen … Styrkekramar till dig!
<3 <3 <3
<3<3<3
Så himla fint skrivet! All kärlek och värme till dig och din familj. Jag förlorade min farfar för ganska precis 9 år sedan och han var en av dom som stått mig allra närmast i mitt liv. Han älskade mig så villkorslöst som bara en farfar kan göra, han skämde bort mig och han hejade på mig i alla lägen. Tog alltid mitt parti och försvarade mig alltid. När han gick bort kändes det som att mitt hjärta slets ur min bröstkorg och det smärtar mig att han inte fått träffa min man och aldrig kommer få träffa bebisen som ligger i min mage. Men hur hemskt det än är att han är borta så blir sorgen faktiskt mindre, lättare att bära. Den ersätts med värme, med glädje över den tid som varit och med acceptans över att det här är livets gång. Vi äger inte rätten att ha dom vi älskar nära, dom är bara till låns. Vissa under en väldigt lång tid, vissa bara för en kort kort stund. Det gäller att verkligen njuta, älska och vara förlåtande under den tid vi har. Inte slösa tid på onödiga petitesser eller sätta prestige i vår kärlek. När man känner kärlek såhär stor så är den större än allt det. Det gäller bara att komma ihåg det i det lilla, i vardagen också.
Så fint skrivet fina Michaela. Kärleken till en morfar är nog speciell för de flesta, även om det också är som du skriver att ingen riktigt kan förstå just ens egen kärlek. I fredags smsade jag min morfar grattis i efterskott på namnsdagen och när han skrev att de skulle åka till Spanien och inte komma hem förrän i november frågade jag om vi inte kunde ses innan. Så vi ska äta på restaurang tillsammans på fredag och gå hem till dem, mormor och morfar alltså, och titta på Idol tillsammans efteråt. Det ska bli så himla mysigt, och jag ska krama min morfar lite extra den här gången. Kan inte tänka mig att han ska försvinna någon gång. <3
Så vackert skrivet. Du beskriver sorgen så bra. För det är så den är, den kommer alltid finnas där. Styrkekramar <3
Michaela. Mina tårar rinner. Jag känner så starkt med dig. Döden är för jävlig, och oundviklig. Vill dock säga detta: Tvivla ALDRIG på din skrivförmåga igen. Jag kan inte komma på någon annan som kan uttrycka sina känslor – ljusa och mörka – som du. Du träffar rakt in i hjärtnerven. Känner mig helt rå. Massa massa kärlek till dig och de du håller kärt <3
Åh vad fint skrivet <3 kram
Så himla fint!
Så fin skrivet❤️
Beklagar sorgen fina du💓
Wow vad fint skrivet om saknad och sorg. Min farfar gick själv bort för snart 5 år sen och för några dagar sen slog det mig vilken saknad jag har efter honom. I hur självklar han var och fortfarande är i mitt liv. Att ingen någonsin kommer förstå våran relation, för den var bara våran. Hans ord som ”jag önska jag kunde plocka ner stjärnorna till dig”, ekar alltid alltid tyst i mitt huvud. Aldrig vill jag glömma hans hårda kramar och hans brummande skratt. Hur han alltid lyste även fast livet i honom gjorde ont.
Det finns något läskigt i att en nära person går bort såklart. Inte det att en ska lära sig leva utan just den personen i sitt liv. Utan rädslan att glömma bort små fragment, som doft, kramar eller utseende. Hur det känns att bara sitta bredvid varann. Kanske är det rädslan i att glömma bort som gör att en alltid håller fast, vid allt. Kanske kommer vi tacka sorgen för att vi inte glömmer bort. Tills dess håller vi kvar och fast. För det är ändå alltid bäst så <3
Vad vackert du skriver Michaela, ditt språk och ordval berör ❤️
Så fint skrivet, tårarna rinner. Ta hand om dig! Stor kram<3
Fy fan vad fint skrivet, texten fick mig att gråta så otroligt mycket. Min farmor gick bort för över fyra år sedan, vi stod varandra väldigt nära och hon har alltid varit en av de viktigaste personerna i mitt liv. Saknaden kommer som en käftsmäll ganska ofta, men jag brukar tänka på hur fint det är att ha haft en person som betytt så mycket i ens liv att den där saknadsattacken kommer titt som tätt. Tack för att du delar med dig så fint av dina tankar!
Väldigt fint skrivet Michaela! Du är en otroligt duktig skribent.
Har tänkt sedan du berättade om din morfar att jag velat skriva något men har inte vetat vad. Det känns så fjuttigt med ett ”beklagar sorgen”. Det säger ju ingenting. Jag har förlorat alla mina mor/farföräldrar. Min morfar dog innan jag föddes och förra veckan var det åtta år sedan min farfar gick bort och inom tre år var alla i himlen. Vid vissa tillfällen blir det extra påtagligt, som när jag tog studenten och ingen var med fysiskt. Men jag tror verkligen att de alla är med mig varje dag. Precis som att din morfar alltid kommer att vara med dig. Det är en fin men ganska liten tröst. Vill tipsa dig om att lyssna på ”Blott en dag” med Freddie Wadling när du får en stund över. Ta hand om dig <3
Jag är otroligt ledsen för dig sorg, men jag är väldigt glad för ditt inlägg…tårarna rinner hejdlöst av dina ord <3
För exakt 8 veckor sedan och 3 dagar sedan förlorade jag en av de viktigaste i mitt liv, och mitt hjärta gör så fruktansvärt ont. Det gör så ont att det till och med gör ont fysiskt när jag inte ens tänker på det. Det liksom slår hårdare och snabbare konstant, är det inte märkligt hur sorg kan visa sig fysiskt? Man försöker hålla sig samman, man måste fortsätta, gå upp på morgonen, gå till jobbet, försöka inte isolera sig. Men det är så fruktansvärt starkt, sorgen. Det har gått 8 veckor och tre dagar, men fortfarande gör varje andetag lika ont. Det är så obegripligt, hur någon kan vara där och en del av din vardag, men sedan plötsligt bli ryckt ifrån en? Frågorna om varför livet är så grymt krossar mig.
Ville egentligen bara säga att du är inte ensam i din sorg, men jag vet att det gör lika ont ändå. Jag hoppas vi båda på något vis kommer ur allt okej, men det är verkligen som du säger, det är inte en fas man kommer gå igenom. Saknaden och sorgen kommer alltid finnas där, hur lång tid det än går. Jag bara hoppas det blir lite lättare iallafall. Tack för ditt enormt vackra inlägg, du satte ord på så många saker jag känt. Du är verkligen en talang <3 tack för du delade med dig av din sorg, kan inte förklara hur mycket jag behövde läsa det <3
Du gör det igen Michaela, träffar mig rakt in i hjärtat med din vackra text! Döden är skrämmande. Jag är inte rädd för min egen död. Däremot är jag rädd för att uppleva det du skriver. Jag har gått igenom det och jag vet vilken pärs det är, och det skrämmer mig. Tänker ofta på dagen då jag kommer förlora mina föräldrar, kanske min bror eller sambo. Får panik i hela kroppen.
Den slog till precis nu när jag läste det du skrev.
Idag lade den sig dock mycket snabbare… jag läste igen och insåg att döden inte enbart är sorglig. Kanske låter konstigt men jag tänker på alla de fina minnen man gräver fram och som väcks till liv. Som värmer en inifrån och ut.
Som man får tillgång till igen och som stannar kvar hos en genom livet. På så vis är man aldrig ensam utan man bär med sig en del av den man förlorat i hjärtat, kanske i hela kroppen?
Sköt om dig, låt det få ta sin tid <3
Stor kram!
Jag gråter nu. Det är precis så, precis så som du skriver. Ibland kommer sorgen över en, av något som påminner eller ett minne som dyker upp. Det spelar ingen roll hur lång tid det går, det är inget sår som tiden läker. Det är ett sår man lär sig att leva med. Kram till dig. <3
Så fantastiskt fint inlägg Michaela, och vilken hyllning till din Morfar. Du är duktig på att uttrycka dig, dina ordval och dina meningar är oerhört vackra. Jag tror på att de som lämnat jordelivet finns med oss i energin, de vakar över oss och finns bland oss.
Jag sänder dig extra styrka och energi genom sorgen, kram från Lovisa
Fint skrivet om min pappa, jag har haft nöjet att vara många gånger på stranden med din mormor och pappa! Saknaden är enorm!❤️
All kärlek till dig!
Att läsa dina texter och lyssna på dina ord i podden är på något vis befriande, då det kändes som om de var mina egna. För jag har aldrig hittat orden för min sorg. Döden är så ofattbar på alla sätt och man är aldrig beredd. Tur är väl kanske det. Tack Michaela. <3