God morgon snäckor!
Är det inte märkligt hur hjärnan fungerar? Jag går ju ut och springer ibland, inte så ofta, men när andan faller in. I tonåren sprang jag också eftersom jag tränade basket på elitnivå och gick i idrottsklass. Jag var rätt duktig på löpning men hade ett svagt intresse… jag tyckte att det var så jävla jobbigt för att vara ärlig.
I alla fall, sen jag slutade att idrotta i tonåren har jag inte orkat springa mer än tre kilometer utan att behöva stanna eller gå efter det. Ibland springer jag fem kilometer men då går jag varvat med löpning under hela rundan.
I förra veckan fick jag dock ett sms när jag satt redo med godisskålen på eftermiddagen som fick mig att förstå att jag visst orkar springa längre än så. Från soffposition med en godispåse så var jag ute ur lägenheten på bara några minuter. När jag kom hem en halvtimme senare hade jag sprungit fyra kilometer – utan att stanna en enda gång.
Jag insåg att det till stor del handlar om mental inställning. Jag har fått för mig att min kapacitet är mindre än vad den är eftersom det är så galet jobbigt att vara ute och springa. För det är jobbigt. Men med tanke på min vardagliga träning och den motion jag får så orkar min kropp mer än vad jag har vågat tro på. Det är jag som har begränsat mig själv.
Igår gick jag ut och sprang fem kilometer utan att stanna en enda gång. Skrattade när jag till slut stannade utanför porten och gick in på Runkeeper. Tänk vad häftig kroppen och psyket är ändå. Det mesta går bara man ger sig fan på det.
Jag insåg även att det handlar om viss teknik när man (eller i alla fall jag) är ute och springer i offentligheten. Jag kan inte springa vid vattnet för det blåser för mycket och gör för ont i öronen. Jag får absolut inte springa för fort för då orkar jag ingenting. För att klara av det måste jag undvika ögonkontakt med människor, eftersom jag gärna lägger på ett extra kol när jag känner mig uttittad. Det är svårt att springa ifred eftersom jag bor där jag bor. Om jag springer runt Östermalm, Gärdet eller Djurgården är det oftast fullt med folk överallt (varav det alltid är någon jag känner eller som känner igen mig). Då är det lätt att jag blir obekväm och begränsar mig. Så under mina två senaste turer har jag fokuserat på att inte möta människors blick utan bara vara inne i min egen bubbla.
Jaja, ville bara dela med mig av en stor grej i en helt vanlig människas värld. Det är lätt att förminska sina egna prestationer om man tänker på vad andra klarar av (jag har ju vänner som springer över en mil utan att svettas). Men om man hela tiden jämför sig så får man ju aldrig glädjas åt sina egna framgångar. Jag är så glad och stolt över mina fem kilometer! Det enda tråkiga är att det hände nu när vintern står runt hörnet eftersom jag inte vill springa när det är för mörkt eller kallt. Kanske borde skaffa ett gymkort och springa på löpband? Det tåls att tänka på. Jag ser i alla fall fram emot att fortsätta utmana mig själv.
Gratis Mickaela!! Grymt gjort!! Löpning är väldigt härligt och det roligaste enligt mig är att man utvecklas så himla fort! 🙂 kul fundering om att man orkar mer än vad man tror, det är sant!!
Kram <3
Tack! Nu ska jag utmana mig i hastighet och sedan längd – så kul!
Grymt jobbat! Har själv varit i samma fas och har blivit helt frälst av löpningen 🙂 Jag blir också stressad när folk tittar eftersom jag inte springer särskilt fort ännu men tänker att för varje gång blir det lättare och mindre ovant och jag gör ju detta för min skull, ingen annans.
Precis! Jag tror att det är väldigt viktigt för oss att komma ihåg och hela tiden öva på att inte ta in andra människors eventuella reflektioner och blickar. Vi är i fokus i vår träning, inte alla andra <3
Wohoo, heja dig!! Grymt jobbat!! Precis som du säger så går det aldrig att jämföra sig med andra när det kommer till träning. Man har SÅ olika förutsättningar, utgångslägen, styrkor och svagheter. Jag försöker att inte ens tävla mot mig själv, även ens egen dagsform förändras ju!
Iallafall, jättekul att läsa om dina framsteg 😀
Eller hur! Som du säger, kroppen svarar olika från dag till dag. Jag märker det tydligt i yogan eftersom jag klarar av olika mycket helt beroende på dagsform, matintag, mens etc. Heja oss som utvecklas utifrån våra egna personer! <3
Heja dig, grymt jobbat!! Jag borjade sjalv springa for ett tag sedan (pa lopband) och det ar ju saaa jobbigt dar precis i borjan. Jag mixar att ga och jogga helt enkelt. Men jag haller med dig – i flera veckor korde jag exakt samma distans samt samma blanding mellan att ga och springa – for jag hade liksom bestamt mig att jag inte kan mer an sa. Sedan en dag forra veckan hade jag en riktig skitdag pa jobbet och ville bara ha tid for mig sjalv och fick nagon slags arg motivation haha. Sa jag sprang, och sprang lite till…helt plotsligt hade jag sprungit 35 minuter utan att stanna och det har jag ALDRIG fixat forut. Det kanske inte ar mycket for andra, men jag kande mig som en olympisk mastare och saaa stolt! 🙂
Grymt jobbat!!!
Men känn inte att vintern hindrar dig! Broddar är livet för oss som gillar att springa på vinterhalvåret, och jag kan faktiskt uppskatta att jogga en krispig morgon med snö som underlag. Så, broddar och ett härligt underställ så är du kittad 🙂
Hej och bra jobbat! Älskar att springa, men det går lite i perioder för mig hur mkt jag hinner med. Vill dock tipsa om vinterlöpning som är så härligt! Sista åren har det ju knappt varit snö så det funkar bra med vanliga skor (annars kan man köpa lösa dubbar att sätta i sina vanliga så slipper man köpa helt nya skor) och med lager på lager är det ljuvligt med vinterrundor! (Obs menar ej vid -30 men vid rimliga temp) Springer ibland intervaller på band men det är lite tråkigare.. Kör hårt!
Av egen erfarenhet är löpning som mest fantastisk utan all mätning (tid, sträcka, pulsklocka etc) för det hämmar bara min känsla i själva löpningen och inställningen till löpningen. Det är SÅ stor skillnad på hur och varför jag springer i dag i jämförelse med förut när jag i princip loggade alla löpresultat.(ryser av bara tanken!!)
Det har kanske till stor del att göra med att vissa blir motiverade av att se siffror på förbättrade resultat, jag funkar inte så och rekommenderar alla som känner någon form av prestationsångest kopplat till löpning att sluta med mätningen bums:)
Hejja:)
Relaterar SÅ till detta! Från sekundräknande marathonlöpare till ickeräknande motionär! Love it; känner efter hur allt känns i kroppen istället för att jaga tid (påminner mig om yoga faktiskt)
Hurra! heja heja dig <3
Så fint att du kunde trots att du inte känt det tidigare! <3 Jag har väldigt svårt att tycka om mig själv, även om jag försöker förändra det. Jämför mig hela tiden med alla runtomkring mig. Men tyvärr jämför jag mig också med mitt tidigare jag. Har varit sjuk i flera år, och istället för att se de små framsteg jag gör så känner jag mig dålig när jag ser tillbaka på allt jag klarat tidigare. Så för min del handlar det inte bara om att tänka bort andras syn på mig utan även min egna syn. Det är svårt, men jag försöker tänka att jag inte vill sträva bakåt utan får utgå från var jag är nu och blicka framåt, sätta mål men samtidigt uppskatta det som finns nu. Det är svårt..
You go girl! Så härligt när man bevisar för sig själv att man kan mer än vad man ibland tror. Fint att du delar med dig till oss! <3 Man ska vara stolt över sig själv och det sätter du så fint ord på.
PS. Lyssnar på er pod och ler, gråter och skrattar! Älskar den. Tack! Puss
Fan vad fint att du gillar podden <3 TACK
Heja dig! Så himla bra och vettiga ord!
Jag är en året-runt-löpare som älskar att springa långt. MEN. Jag springer alltid utan klocka (min sambo håller koll på tiden och ibland, om vi springer tillsammans, frågar jag efteråt vilken tid och distans vi hade) och jag springer bara när jag känner för det och så långt jag känner för just vid det tillfället. Mitt fokus är att det alltid ska vara roligt och ge mig en skön känsla.
Tips för att springa ute när det är mörkt och kallt: Pannlampa och ullunderställ 🙂
Gud vad roligt! Jag kommer ihåg att jag kände precis som du när jag sprang mina första 5 km (jag kände mig fortfarande på runners high när jag kom hem och anmälde mig till tjejmilen på en gång hehe). Tycker också att det kan vara svårt att inte jämföra med andra men jag lyckas ganska bra med det nuförtiden. För några veckor sen sprang jag min första halvmara någonsin och kände mig som en vinnare, så jäkla stolt och stark. En magisk känsla <3
WOW vad duktig du är – hatten av! Heja dig!
Tips om man känner sig uttittad för att man springer ”för långsamt” – jag brukar tänka att de som ser mig springa kanske tror att jag springer flera mil, då måste man faktiskt hålla lägre tempo för att orka. Ingen vet hur långt du springer, så jag låtsas att jag springer maraton varje gång :)))
SÅ BRA TIPS JU! Ska låtsas att jag tränar inför maraton varje gång jag springer hädanefter! Puss
Brukar alltid gå runt Djurgården på morgonen och då är det bara några enstaka människor ute. Men igår skulle jag vara crazy och gå på eftermiddagen vid 17. Hjälp vad läskigt..massa människor att möta. Men det gick ju bra, fast förstår dig 🙂
Hahaha jag håller med dig! Så mycket folk på eftermiddagarna. Jag brukar försöka gå mitt på dagen – då är det bara pensionärer och föräldralediga personer 🙂 Och några bloggerskor haha.
Åh så sant och vad glad jag blir för din skull. Jag började träna igen förra månaden, kör crossfit liknande träning kl 6 på morgonen. Jag har gått hela sommaren o sagt att jag inte klarar av det, jag kan inte träna utan att ätit innan, jag orkar inte gå upp, de för dyrt o allt va de är. Nu känner jag mig så otroligt stolt över mig själv och inser att jag själv satt begränsningar innan och jag klarar vist av det! Jag skulle rekommendera att gå en rask promenad på morgonen innan frukost nu när det börjar bli mörkare på kvällen. De magiskt att se solen gå upp på morgonen 🙂
Ingen är gladare än jag över att du och Michaela startat en pod!!! Alltså du är så smart. Du sätter ord på känslor på ett otroligt sätt. Michaela också. Lyssnat på de två första avsnitten bara och lipat som ett litet barn. Tack för det!
Du har så rätt! Vi måste sluta jämföra oss med andra och oss själva med för den delen. Hur mycket jag promenerade/sprang för 5 år sen är oväsentligt nu. Jag känner ofta, som du beskriver, att jag inte riktigt tror på min förmåga att orka. Jag är sjuk i EDS och lever med kronisk smärta. För ca 6 år sen gick jag på gymnasiet och bollade alla bollar jag kunde, motionerade minst en timme varje dag, samtidigt som jag levde med kronisk huvudvärk och smärta i leder och muskler. Jag gick naturligtvis in i väggen för 2,5 år sen men är så gott som på banan igen förutom min extrema värk. Jag har blivit kraftigt försämrad i min sjukdom och fått extrema skov som gjort att jag blivit sängliggandes och såklart tappar man muskler. Muskler som är jätteviktiga att ha när man har höftkulor som subluxerar och ljumskar som krampar. När jag har pigga dagar och lyckas ta mig ut på en promenad (handlar om max 2 km) blir jag så arg på mig själv att jag inte orkar lika mycket som förut. Skuldbelägger mig själv för att jag tappat uthålligheten. Jag orkar inte för jag får så mycket smärta i lederna och musklerna. Irriterad över att jag inte klarar en vanlig promenad som andra. (Detta inte bara pga att jag tappat muskler utan pga sjukdomen och smärta). Numera är jag så less, och tänker bara att jag kan inte. Men jag kan faktiskt. Jag kan gå 20 meter och ibland 2000 m. Hädanefter ska jag vara nöjd med det jag promenerat. Om jag så än bara gått till postlådan. Punkt.
Tack för att du påminde mig om att jag kan mer än vad jag tror. Och jag ska vara stolt över det jag kan. 💗
Hej Michaela!
Alltså jag läste ditt inlägg och blev SÅ inspirerad. Morgonen efter skulle jag egentligen gå min vanliga morgonpromenad på 5-10 km, men fick ett infall och bestämde mig för att jogga. Har endast sprungit lite lopp tidigare, och kanske klarat 5 km utan att stanna 2-3ggr i mitt liv. Tänkte att om jag klarar 5 nu blir jag väldigt stolt. Men du! Jag sprang väääldigt långsamt, och fokuserade på det mentala. När jag var klar hade jag nästan sprungit 9 km!!! Alltså heeelt galet. Personligt rekord flera gånger om! Alltså det sitter verkligen i huvudet! Återigen – tack för inspirationen!! Och för sig en mysig blogg, jag är följare sedan tidig Rar-tid men jag tror det är första gången jag kommenterar!? Nu fortsätter vi 😀 Trevlig helg!
Åh vad härligt att höra, jag känner precis likadant inför löpningen. Jag har ingen prestige i vilken tid jag får när jag springer utan jag gör det bara för att få frisk luft, låta tankarna vila på annat än typ jobb, lyssna på grym musik och att känna mig ”fri”. Och det är så härligt att ha ”hittat dit”.
Jag känner så igen mig! Har börjat springa lite det senaste året, med betoning på lite på det ibland bara har hänt en gång i veckan. I söndags efter en hel dag inomhus, när jag egentligen hade inplanerat ett pass på friskis, men inte orkade gå dit – tvingade min pojkvän ut mig och sen sprang jag bara. Sprang 5 km som är mitt personliga rekord!! Utan att stanna!
Heja oss!