Fem år

Idag firar jag och D fem år tillsammans.
Det skojar man inte bort!

Det här året har varit det tuffaste året sen vi blev tillsammans. Det har inte varit det tuffaste året för vår relation, utan i det vi har tagit oss igenom och som har hänt i våra liv.

Människor som vi älskar har gått bort och finns inte mer. Det är speciellt att ta sig igenom sådant tillsammans. Våra älskade har blivit sjuka.

Jag kommer aldrig någonsin att kunna glömma bort vissa minnen som har satt sig på min näthinna från det här året. När vi ligger i sängen en söndagseftermiddag i november och kollar på film och får ett sms om Corinnes diagnos från Alexia. Tårar som bara helt okontrollerat faller mot marken i en rasande fart, gör sällskap med varandra på vägen ner mot parkettgolvet.

När vi höll handen på min morfars begravning, min som skakar och hans som svettas.

Att komma hem efter en promenad, titta på honom och säga ”X är sjuk.”.

Saker som har hänt i vår vardag som har kastat om den.

Det här året har kantats av små och stora kamper. Av alla dess slag. Vardagliga, hemska, svåra, oberäkneliga, oväntade. Vi har lärt oss att livet inte alltid blir som vi har tänkt oss.

I allt det här har också något annat växt fram. För ur vassen kommer lotusblomman. Vi två, på ett helt nytt sätt än tidigare. Vi mot er, vi med världen. Tillsammans tar vi oss igenom det vi inte kan förändra och försöker skapa det bästa livet åt oss när det går att förändra. Vi anpassar oss, tänker om, bildar nytt. Växer fram i nya former.

I n g e n t i n g är större än den här kärleken. Den flyttar berg. Jag skulle dö för honom utan att ens blinka.

Vi båda förstår ju att det här är starten av ett långt liv med både upp och nergångar. Det går inte att finta bort jobbiga saker i livet, utan ibland kommer de och då är det bästa vi kan göra att ta oss igenom det tillsammans. Det vi vet nu, är att vi klarar av det.

Förutom att det här året har varit rätt tufft, så har det varit något annat också.
Nämligen skitroligt.

Det är som att vi har greppat tag i allt det roliga och håller det hårt men ömtåligt på samma gång. Jag vet inte hur många nätter vi har kommit hem från diverse tillställningar och varit uppe tills det blivit morgon. Druckit öl direkt ur flaskan, ätit rester, dansat, lyssnat på våra favoritlåtar, pratat tills rösten tagit slut och sen pratat lite till. Vi har tagit hand om våra vänskapsrelationer, hängt med dom som gör oss lyckliga, ofta och varit nära. Alla dessa vänner, herregud, vad vore vi utan dem.

Vi har gett kärlek och vi har fått kärlek – det enda man egentligen begär av livet.

Damon – jag älskar honom på ett sätt som ingen någonsin kommer kunna förstå.

Läs om vårt fjärde år här!
Läs om vårt tredje år här!
Läs om vårt andra år här!