Det är måndag morgon och jag sov med en fläkt i natt, vilken skillnad på morgonhumöret. Vaknade upp och kände mig mysig. Kanske inte direkt sval, men i alla fall inte kokande.
Jag har haft pms denna vecka och det gör mig skör på ett sätt som inte är klokt, men på något sätt har jag lyckats ta mig igenom det också precis som varje månad. Vilken pärs det är att vara kvinna alltså, jag hade önskat att D fick min pms en gång för att liksom förstå hur det känns när man tvivlar på sig själv, känner sig oerhört ful, tror att ingen tycker om en, börjar ifrågasätta hela sin existens osv. Det låter så extremt men det är ju precis så det känns? Kanske kan jämföras med en redig jävla bakisångest haha.
Nåväl. Det är måndag och ny vecka. Den här veckan ska jag skriva och njuta av en ”semestervecka” hemma. Idag har jag ett möte och sen ska jag sätta mig på ett fik och skriva. Imorgon åker jag eventuellt ut till mormor på landet över dagen. På onsdag blir det skrivdag och likaså torsdag och fredag. Jag ska fira en kompis födelsedag och till helgen kanske även min egen. Jag känner mig rätt slut från Mykonos så jag får se vad det blir för typ av firande, kanske bara en god middag med ett gäng vänner.
Jag önskar er en ljuvlig vecka var ni än är. Ta hand om er och ta hand om varandra. Puss!
Relaterar 100 %.
Jag blir hemsk. Svartsjuk som fasiken. Rädd att bli lämnad,trött. Är rädd att min pms kommer förstöra mitt förhållande för det blir oftast bråk den perioden, eller att jag gör något dumt som kollar min pojkväns telefon. (Aldrig gjort de nånsin innan och såklart hittar jag ngt gammalt ligg som får mig att få sån fysisk ångest för den jag älskar mest har ju haft andra)
Vilket är fullt normalt men när pms suger sig fast så blir man irrationell och hemsk.
Jag hatar det 🙁
Sen skäms man efteråt att man blev och r3agera och agera så fel.
Men somsagt, relaterar. Är inne i min pms vecka och hoppas jag kan reparera misstagen jag gjort.
Känner igen mig så mycket, får exakt samma tankar. Någon som har tips på hur man inte tänker så gällande svartsjukan? <3
Har börjat få mer o mer PMS på det senaste, helvetes jävla jobbigt. Värsta jag vet är när folk bara sitter och andas när jag har PMS. HAHHAHA men bara det kan ge mig världens största utbrott, nä ush för PMS.
http://www.caloveline.com
Åh. Samma här. Är en röd person enl ”Omgiven av idioter”, och är väldigt duktig på beslut och att bara köra på i livet. Men när pmsen smyger sig fram får jag sån ångest av att bara köra på och av alla beslut jag tagit sen förra pmsperioden. Hela ens person blir som utbytt. Det är så hemskt!!!!
Hej Michaela,
Först och främst vill jag, som så många andra, tacka för en grymt bra och inspirerande blogg. Det är en av de få jag faktiskt läser som bringar värde i min vardag. Tack! <3
Jag har ett litet dilemma.
För snart fem månader sedan matchade jag med en kille på en dejtingapp. Han är +5 år äldre än mig. Vi gick på dejt, det visade sig att vi hade mycket gemensamt. Det slutade med att vi pratade i ungefär fyra månaders tid. Han skrev till mig varje dag, och jag till honom. Båda jobbade mycket, men vi sågs ibland på helgerna. Då och då på fredagskvällarna efter midnatt.
Han reste mycket och skickade alltid väldigt mycket bilder och videos från sina resor, det kändes nästan som jag var med honom där. Självklart växte han på mig med tiden eftersom att han hela tiden fanns i mitt medvetande. Så fort jag pausade från jobbet och kollade telefonen så fanns ju han där. Och när han inte fanns i min telefon så var han mitt framför mig.
Ibland gav han mig vibbar att vi var mer än bara vänner, och ibland att vi inte var mer än bara KKs. Jag lägger inte skulden på honom, för jag gav nog likadana vibbar själv. Ibland bjöd han in mig i sitt liv, men ibland kändes det som att han höll mig på avstånd. Jag kunde inte riktigt greppa situationen. Vi pratade ju varje dag, det gör man väl inte om man är ointresserad? Tänkte jag.
Vi gjorde till och med affärer med varandra (på hans initiativ). Jag tyckte hela grejen var spännande. En kväll kom vi indirekt överens om att inte träffa andra, så då började jag spela efter de spelreglerna. Men tydligen var jag ensam om det.
För en kväll var han jättefull och skrev att han träffat en annan tjej på dating. Jag blev såklart ledsen. Dagen efter viftade han bort det med en ursäkt. Jag vet inte varför, men jag tog emot den och tänkte att han talade sanning.
Veckan därpå gick långsamt. Han skrev något, jag svarade inte. Sen svarade jag några dagar senare ändå, för att jag dumt nog inte kunde hålla mig. Samma dag får jag ett svar tillbaka, då sitter jag på ett fik nära oss båda (vi bor nära varann). En stund senare får jag syn på honom på andra sidan gatan, med en tjej vid sin sida. De höll inte hand men gick ändå bredvid varandra. Det var alltså inte en lögn.
Han skrev dagen efter igen varpå jag berättar för honom var och när jag sett honom dagen innan. Han förstår att jag sett dem tillsammans och byter samtalsämne. Sen säger han som det är, att han träffat en annan tjej på dating som han tycker är intressant. Här ville jag be honom dra åt helvete, men istället önskade jag honom lycka till. Nu fick jag det bekräftat igen, så då går jag väl vidare. Tänkte jag.
Som sagt bor vi nära varandra och morgonen därpå springer vi på varandra på väg till jobbet och direkt efter får jag ett meddelande av honom. Nu är det rörigt i huvudet. Jag förstår inte, kan han inte bara låta mig vara om han träffat någon annan?
Det slutar inte här. Några dagar senare får jag bilder från hans resa. Jag svarar inte. Blir ännu mer förvirrad.
Sen bestämmer jag mig för att skriva att det nog är bäst att vi slutar prata helt med varandra pga. hans tjej. Om det nu är hans tjej. Men mest var det för min egen skull. Han undvek att bemöta "tjejen" i hans svar och var oväntat trevlig. Han skrev att om jag behöver hjälp med något så kan jag alltid höra av mig. Jag svarade tack, och det meddelandet öppnade han inte på en vecka. Så jag vet att det sved för honom när jag sa adjö. Och det gjorde det för mig med.
Två veckor senare var jag full och skrev om vi inte skulle ses efter midnatt, han svarade med "är tyvärr inte i stan :(" . Detta gjorde mig mer förvirrad, hade han inte svarat hade jag kunnat släppa det. Sedan dess har vi inte hörts av, alls.
Jag har inte tänkt på honom på nästan hela sommaren eftersom den varit fylld av roligheter. Men snart väntar vardagen och jag har börjat tänka på honom igen. Jag vill skriva och fråga hur sommaren varit, men kanske bör låta bli? Han kanske inte bryr sig ett skit. Jag vet inte.
Vad skulle du säga är din uppfattning av den här situationen utifrån? Jag ville gärna fråga någon som inte känner mig och som jag tycker är så himla klok, vilket jag tycker att du är.
Är tacksam om du ens orkar läsa igenom den här långa kommentaren, haha. Uppskattar också (om du väljer att svara) om den inte publiceras i ett inlägg.
Kram på dig <3
He´s just not that into you. Men har dig gärna där ”ifall att”. Har dejtat såna killar, är kompisar med såna, mitt råd: släpp det och gå vidare.