Hej mina älsklingar,
Hur mår ni idag? Jag hoppas att ni mår bra.
Jag gick in på bloggen nu efter mitt frukostmöte i morse för att läsa ikapp kommentarerna igår och idag som jag inte har sett och blev helt överväldigad av er kärlek. Under hela våren var bloggen en otäck plats för mig, en plats där jag ständigt kände att jag blev dömd och kritiserad för den jag är eller det liv jag lever. Men under sommaren förändrades det, klimatet här inne blev varmare i takt med sommaren och sedan dess har det varit en annan känsla här inne. Jag känner mig omtyckt och respekterad här inne igen, något jag inte hade gjort på ganska länge innan sommaren.
Och så såg jag igår att jag fått en lite onödig kommentar men det var inte den jag reagerade på utan det som kom efter, nämligen tjugo kommentarer fyllda av stöttande kärlek. Jag kan känna bara genom att läsa era kommentarer att ni har min rygg och det gör att min kärlek till er nästan svämmar över. Jag blir rörd.
Tack för att ni låter mig vara mig själv och respekterar mig för den jag är. Tack för att ni inte dömer utan visar förståelse och kärlek. Vi är systrar.
Och till er som läser här inne och dömer, irriterar er eller inte tycker om det ni ser – det är helt okej att sluta. Gör det både för min och din skull ♥
Tycker det också har märkts att du mått bättre härinne i takt med att klimatet blivit härligare! Din blogg har aaaaaaldrig tappat i kvalitet, men den har en grymt fin vibb nu och det känns bättre än någonsin att hänga här som läsare. <3
Mikaaela! Håller helt med dig. Varför läser man en blogg som man inte tycker om och retar sig på? Ser alltid fram emot dina helginlägg och tycker att det är kul att läsa om allt roligt som du har gjort. Kram!
<3
Hej Michaela
Tack för en underbar blogg och din värme! Kan inte du snälla skriva lite tips på hur man tar sig igenom en kris med sin partner?
Hej!
Jag är inte Michaela men har gått igenom precis samma sak som du gör nu. Jag är just nu gravid tillsammans med min partner men med donatorsperma.
För mig var det ingen tvekan om att gå vidare med spermadonator. För mig var/är det viktigt att få uppleva allt hela vägen. Jag ville få det där plusset på stickan, jag ville gå på ultraljud och se ett hjärta slå, jag ville känna sparkarna och se magen växa, jag ville föda och få uppleva även den allra första tiden med en bebis. Vi pratade om adoption och var på en informationsträff om adoption men kände båda att vi ville prova IVF med donatorsperma först.
För mig är den genetiska kopplingen inte allt. Såklart jag önskar att det kunde vara min partners sperma, det är ju honom jag har valt att leva med och det var hans biologiska barn jag ville ha. Men att leva med honom och få barn med honom är för mig mycket viktigare än om det är biologiskt eller inte. Jag hade även varit öppen för äggdonation om det varit hos mig ”problemet” var.
För oss har det varit jobbigare för min sambo att acceptera detta. Han har mått dåligt och funderat mycket över att han aldrig kommer bli biologisk far till några barn. Han kämpar fortfarande med tankarna men jag tror att när hon väl är hos oss kommer han älska henne enormt ändå (vilket jag ser att han redan gör men han verkar lite rädd för alla känslor).
Sedan är det ju processen fram till plusset som man också får fundera över. Vi började med inseminationer, vilket var ett helvete för mig rent psykiskt. Jag stressade upp mig över ägglossning och allt sådant och kroppen strejkade med att inte ägglossa. Vi övergick till IVF efter två inseminationer (fyra påbörjade försök). IVF är såklart värre för kroppen men för psyket var det en lättnad. Läkarna hade bättre kontroll på äggen och så vidare. Hade jag vetat detta idag hade jag kört IVF direkt (dåliga odds på insemination med donator också). Men alla är vi såklart olika och hanterar stressen på olika sätt. Det man får ha med sig är att det ÄR påfrestande, både för kroppen och för psyket. Och förhållandet tar också stryk, även om vi hållit ihop så har det varit tuffa perioder.
Det finns inget självklart svar på din fråga. Men det jag tycker att man ska fokusera mest på är ifall det är honom du vill leva med och ha barn med eller inte. Man känner sig kanske aldrig 110% säker men om största delen av dig vill leva med honom så kanske det där med donator går att acceptera?
Vilken fin och ärlig kommentar, tack för den kära du. Det är långt ifrån en självklarhet med barn och de som pratar som att det vore just en självklarhet är nog personer som har svårt att sätta sig in i andra människors problem och livssituationer. Tack för att du delar med dig. Och stort, stort grattis till er efterlängtade dotter <3
Tack så mycket Michaela! 😀 <3
Och tack för en fin blogg! Din blogg är en av få som jag aldrig slutar läsa. Du är så klok och så duktig på att förmedla känslor och tankar. Tack för att vi får läsa! 🙂
Hej M!
Jag har också fått samma besked som du M, pga en svår sjukdom kan inte min kille få barn. Vi hade inte varit tillsammans länge, ca 4 månader, när han berättade det för mig. För mig personligen skulle jag inte lämna honom av den här anledningen, jag har alltid velat adoptera oavsett om jag hade kunnat få egna barn eller ej även om jag föreställt mig att få biologiska barn också. Men jag tror att ingen relation är den andra lik, och att det finns inget rätt och fel i just det här avseendet. Jag vill bara säga att jag förstår dig!! Det är så otroligt svårt och större än vad jag trodde att det skulle vara för mig. Jag känner mig också ensam i detta, att jag inte kan delge min kille alla mina tankar om det verkligt svåra i det här. Han skulle förstå till 100% men skulle samtidigt verkligen bli sårad såklart, han bär redan på så mycket sorg över att inte kunna få egna biologiska barn. Skickar massa kärlek och support härifrån till dig <3
Och till Vår väg till ett barn – tack för att du delar! Grattis till att ni ska få barn!! Vilken välsignelse. Det är ett alternativ jag ännu inte riktigt övervägt faktiskt. Det dyker samtidigt upp fler frågetecken kring detta, exempelvis hur ni gör med att berätta för andra? Eller håller ni det privat? Så intressant att få läsa lite om er situation, tack och massa lycka till!
Tack Jaqueline! 🙂 <3
Gällande att berätta för andra så beror det lite på hur nära vi står varandra. Vår närmsta familj vet om att vi använt donator. Ett fåtal kompisar vet om det också. Andra vet att vi gjort IVF och vissa vet ingenting. Det beror helt på hur mycket förtroende jag känner för personen. Om jag känner att personen kan ha förståelse eller inte osv. Just när det kommer till donatorn så vill vi inte berätta för alltför många innan barnet själv förstår hur hon blivit till. Det är väldigt viktigt för oss att hon får höra det av oss och inte på omvägar. Jag har en tanke på att göra en bok till henne med bilder från sjukhuset och på något sätt beskriva att vi fick en fin present av en snäll kille/man som gjorde att vi kunde få henne. Planen är att berätta detta direkt, öva när hon är bebis och sedan läsa boken medan hon växer upp. Vi vill inte att det ska komma som en överraskning när hon fyller 18 eller så, utan att det är en naturlig del av henne. Jag tror att barn accepterar det på ett annat sätt ju tidigare dom får veta.
När hon blir äldre har hon rätt att ta reda på vem donatorn är (vi föräldrar har ingen rätt att veta) men det låter som att väldigt få barn tar kontakt med donatorn. Dom flesta är nöjda om dom får ett namn och en bild.
Hoppas det löser sig för er på det bästa sätt som passar er!
Hej igen
Ångrade mig lite nu att jag kommenterade offentligt, kändes för naket och hör egentligen inte hit till din blogg men du är en av de klokaste människorna jag vet. Skulle bli så glad om du kunde svara på detta ändå på något sätt utan att hela min tidigare kommentar syns.
Hej fina du,
Jag har modererat den nu så att inte hela syns <3
Jag tror att du bär på svaret själv. Jag har alltid vetat om att biologiska barn inte är det viktigaste för mig. För mig är det viktigaste att få vara en förälder någon dag i mitt liv, inte blodsbandet (även om jag såklart hoppas att jag kan få biologiska barn med D). Det jag menar är att innerst inne tror jag att man känner vad som egentligen är viktigt för en.
Jag ser hela tiden biologiska föräldrar som inte älskar sina barn hejdlöst, samt relationer som inte är blodsband där man älskar högre än alla himlar. DNA är inte allt. Kärlek är det.
<3
TACK från djupet av mitt hjärta! Det var precis detta jag behövde få höra. Blev helt gråtig av ditt fina svar. Vi kommer bli en familj på ett eller annat sätt, det blir bara inte riktigt som jag tänkt mig från början. Men det är ju sällan det faktist blir så. Det allra största är vår kärlek till varandra.
Mikaela! Jag tycker att du verkar så himla härlig. Så klok och varm, samt en fantastisk vän som verkligen bryr dig om dina nära och kära. Jag hade velat sitta i en soffa med dig, dricka rödvin och prata om livet haha. Tycker du är så inspirerande.
Hej Julia,
TACK för din kärlek, borde kanske styra upp en liten rödvinsdejt med er läsare i vinter hehe. PUSS
Din blogg BEHÖVS!
Heja Michaela! Vi har din rygg.
Älskar din blogg och har alltid gjort. Den inspirerar och får en att må bra. Kram till dig Michaela.
Fina du! Tycker inte att du ska behöva skriva detta: ”Tack för att ni låter mig vara mig själv och respekterar mig för den jag är.” i din egen blogg. Det är ju en självklarhet <3 Antingen så läser man din blogg för att man inspireras av dig och tycker om den du är och det du berättar ELLER så läser man inte. Så känner jag!
Tack Anna <3
Som någon annan skrev innan, så tycker jag också att det märks att du blir gladare av att kika in på bloggen igen. Det gör att jag blir extra glad av att gå in här också. Jag uppskattar även att få komma in här när jag är nere och mitt sköraste jag. Jag känner att det här är en plats där både du och andra läsare, visar att det är okej att vara skör, och det gör det lite lättare att andas för mig i tyngre perioder. Jag tycker också att det visar på att livet kan vara ganska fint ändå, även när vi mår dåligt, om vi får må dåligt utan att bli dömde av varandra. Kram! <3
Som någon annan skrev innan, så tycker jag också att det märks att du blir gladare av att kika in på bloggen igen. Det gör att jag blir extra glad av att gå in här också. Jag uppskattar även att få komma in här när jag är nere och mitt sköraste jag. Jag känner att det här är en plats där både du och andra läsare, visar att det är okej att vara skör, och det gör det lite lättare att andas för mig i tyngre perioder. Jag tycker också att det visar på att livet kan vara ganska fint ändå, även när vi mår dåligt, om vi får må dåligt utan att bli dömda av varandra. Kram! <3
Åh jag håller med dig Julia, så fint att den här platsen kan och ska vara fri från dömande. Här ska vi få vara sköra och starka på samma gång, festliga och lugna utan att behöva välja. Bara vara oss själva. Puss <3
Michaela, självklart backar vi upp dig. Vi är så många som älskar att läsa din blogg och därför måste du överröstas med kärlek <3
Men gud nu fick jag en tår i ögat, TACK <3
Tänk vad många det är som hänger här varje dag utan att kommentera, men älskar det du gör. Jag är en av dem. Jag går in här varje dag och får en bra känsla och blir lite gladare av det du gör. Jag lyssnar på podden och gillar nog det mesta av det du lägger ut på instagram. Du är en fantastisk person och förebild. Sådär nu fick jag också ge lite kärlek, även om det känns lite stelt och inte riktigt som ”mig” att kommentera sådant här haha. Hoppas du får en fin dag. Kram!!!
Tack Annie för en så jävla fin och kärleksfull kommentar. Jag blir glad när jag får den här typen av positiv feedback och kärlek, eftersom jag inte har någon chef är ju typ ni mina chefer som ger mig feedback – bra som dålig. Jag skickar världens största kram till dig <3
Hej Michaela! Tack för en inspirerande blogg <3
Fastnade lite på frågan "hur mår ni?" I inlägget och kände för att skriva. Jag går igenom en sjukt grå period i livet just nu, och jag kan inte riktigt sätta fingret på varför. Jag är heltidsstuderande och har just nu min tuffaste termin hittills, vilket inte gör saker lättare. Overall tror jag dock inte att mitt mående bottnar i mycket plugg just nu, utan snarare att jag är så otroligt självkritisk. Från att haft ett ganska bra självförtroendet till att jag känner mig ful konstant tex. Och då får min ångest ångest eftersom jag vet hur löjlig jag är som ens lägger vikt vid att bry sig om ytan på det sättet.
Dessutom har jag gått från att njuta av att vara singel och därav trygg i att endast ha mig själv till att känna mig jätteskör ensam? Som att jag behöver någon kille för att må bra (vilket jag vet inte stämmer!!) Har du något tips? Hur tar man sig ur sin onda spiral och blir stark i sig själv igen? Saknar att gå på gatan och helt plötsligt le utan anledning liksom.
Heja dig Michaela! Älskar din blogg och tycker verkligen om balansen mellan ”yta” och ”djup” som du lyckas få till här inne. Perfekt för oss som både älskar både fest & fina kläder och tankar & lugn. Förstår inte hur du står ut med att alla kan kommentera dina livsval. Hoppas att du orkar hålla på länge till! Kram <3
Åh, tack för din kärlek och systerskap. Som jag skrev kan jag verkligen känna den positiva viben här inne senaste månaderna så då bleknar de lite mer tröttsamma kommentarerna bort. PUSS på dig hjärtat