Om känslor och att skriva

framför allt – älska

Dikt av Rupi Kaur

Den här dikten läser jag upp som veckans krönika i podden. I veckans avsnitt pratar vi om TEXT. Vad ord betyder för oss, texter som har gjort skillnad i våra liv och varför Eminem spelade en stor roll för 13-åriga Michaela.

Ett avsnitt där vi ryser, blir allvarliga men också skrattar så vi gråter.

Att podda med Hamilton är ett sånt jävla nöje, jag blir verkligen en lyckligare och klokare människa av det. Ni hittar podden här eller i närmsta poddapp! Puss!

Om känslor och att skriva

Att skriva en bok: anteckningar

För två år sen skickade jag in det första utkastet på den bok som senare kom att heta ”Jag är inte perfekt, tyvärr”.

Arbetsnamnet på boken var kort och gott Operfekt, jag älskade det namnet men förlaget höll inte med mig. Nåväl, så kan det gå.

Ibland frågar någon mig hur jag skrev den här boken. Och om jag ska vara ärlig undrar jag detsamma med jämna mellanrum. Hur skriver man en bok om ångest?

Jag gjorde hela uppbyggnaden av boken genom mina anteckningar i mobilen, jag tror att det är ganska vanligt av en modern skribent att ha anteckningar för alla kreativa idéer som dyker upp. I mitt anteckningsblock som hette ”Boken” skrev jag ner precis allt som i slutändan skulle kunna passa in i min bok.

En mening, en tankeställning, ett kapitel, en känsla, ett minne. Ska vi titta på några exempel?

Om jag skulle printscreena alla anteckningar skulle det blir säkert ett 50-tal printscreens. Så många ord som till slut blev skelettet till min bok.

”Kapitlet om mat – hur italienarna äter glass. Två vuxna människor på en strand med varsin tipptopp i handen. Det underbara och okomplicerade i italienarnas relation till glass.”

Jag hade först tänkt ha ett kapitel om mat, om jag inte minns fel så skrev jag ett kapitel som inte kom med i boken för att det inte hade någon naturlig plats. Men jag ville så gärna prata om ångest och mat, om hur okomplicerad den relationen kan vara om man bara vill. Däremot så strök vi kapitlet till slut eftersom det kan uppfattas fel eller vara ett känsligt ämne för de som går igenom ätstörningar. Det är lätt att trampa folk på tårna, även om man bara vill väl. Det händer varje vecka här i bloggen och i en bok måste man vara ännu mer försiktig.

Men jag minns så tydligt när jag låg på stranden i Portofino och bevakade italienarna. Sättet de åt på, så otroligt njutningsfullt. Några med varsin glasstrut, en annan med bettet om en färsk frukt, ett gäng som delar på lättsaltade chips medan havet droppar från deras hår.
Jag älskar att titta på vuxna människor som äter, det kan vara så vackert och beskrivande, speciellt i strandmiljö. Italienarna äter på ett visst sätt, nästan finurligt och totalt okomplicerat. Det finns inga elaka tankar i deras huvud när de hugger in på något som är gott. Så fint på något sätt.

Ja vem tusan vet vad det blev av dessa meningar till sist. Jag skriver ju en del om hjärtesorg i boken, så citatet från Miriam Bryants låt var nog en påminnelse om att peppa läsaren till att man klarar sig själv. Vem behöver en idiot liksom.

”Du är mycket större än du någonsin trott”, åtta ord som avslutar min bok. Jag får fortfarande gåshud när jag läser dem.

Jag har ett kapitel om skuld i min bok och när jag skulle skriva om ämnet kom jag på mitt barndomsminne med den stulna dockskon, så den historien återberättas i det kapitlet. Det var mitt första möte med skuld i livet och jag var kanske fem år.

Om jag skrollar är det mycket sånt här – korta ord eller meningar med utropstecken!

Det är för att boken är fylld med tips, och tips får gärna vara korta men effektiva i min värld.

”Naturens kraft” är ord som hör ihop med mitt kapitel om yoga, om att låta allt ha sin gång, om att lita på universum. Det är så starkt och mäktigt att göra det.

Och svartsjukan, detta omdiskuterade ämne. Jag har ett kapitel även om detta i boken och ville gärna komma med tips till både den som är svartsjuk och den som är tillsammans med en svartsjuk person.

Det var tre av en himla massa printscreens från de anteckningarna som blev ”Jag är inte perfekt, tyvärr”. Min älskade lilla ångestbok som jag håller så kär. Det är absolut den bedrift jag är stoltast över i min karriär, varje dag får jag mejl från människor som skriver att den har hjälpt dem genom svåra perioder ♥

Om känslor och att skriva

Att fortsätta leva när någon nära dör

Den här veckans poddavsnitt handlar om Michaelas sorg. Förra sommaren gick hon igenom en mardröm och under den här timmen berättar hon för oss om den. Ett så starkt och modigt avsnitt.

Tack Hamilton för att du vågar dela med dig. Älskar dig för det.

Avsnittet finns att lyssna på under ”Forni och Hamilton” i valfri podcast-app, iTunes eller på Spotify!

Text: Michaela Hamilton

Om känslor och att skriva

Nu är den här! ”Jag är inte perfekt, tyvärr” som ljudbok!

I samarbete med BookBeat

Den som väntar på något gott 😉

Jag är SÅ stolt och glad över att äntligen kunna presentera min bok, Jag är inte perfekt, tyvärr, som ljudbok! Jag var inte säker på om jag skulle göra den som ljudbok först, eftersom jag tycker att den gör sig så bra i skrift, men efter en massa efterfrågningar bestämde jag mig för att spela in den trots allt.

I augusti spelade jag in den, omringad av råttor haha (läs här!) och det kändes bara så rätt.

Det är en ära att få presentera ljudboken hos en av mina trognaste samarbetspartners BookBeat där den finns från och med idag!

Självklart har jag ett erbjudande till er som vill lyssna på boken – om ni registrerar er och anger koden ”Forni” så får ni första månaden gratis.

Erbjudandet gäller för nya medlemmar och går att använda fram till den 10:e december 2017.

Jag pratar in ljudboken själv och valde att inte göra en massa omtagningar för att det ska låta så ärligt och naket som möjligt. Ni kommer få höra mig skratta, få tårar i ögonen och känna en massa saker. Jag hoppas att det känns i er hur viktig den här boken är för mig när jag läser upp den.

Om känslor och att skriva

En magisk morgon

Jag hade någon typ av spirituell upplevelse i morse. Det var ingenting speciell som hände, det var bara helt sjukt? Slutar aldrig att förvånas över hur man som människa fungerar.

Gick till jobbet i solen längst med Riddargatan och kände mig oövervinnerlig. Det var samma känsla som kom till mig när jag stod på min yogamatta i Costa Rica för 1 1/2 år sen och nu kom den till mig igen, lika stark och oväntad som sist.

Man skojar inte bort oövervinnerlighet.

Självklart kan jag som människa känna en massa starka saker varje dag. Lycka när jag vilar blicken på någon jag håller kär, irritation när någon inte förstår eller trötthet när kroppen har slut på bränsle. Jag kan för en sekund, en timme eller en hel dag känna lycka, rikedom, hat, frustration, besvikelse – you name it. Men det är något med att känna äkta oövervinnerlighet som är nästan omänskligt. Jag känner det och tänker att det måste vara kroppens naturliga heroin, den här känslan.

Sist jag kände den hade jag yogat timmar och åter timmar på en matta i en djungel på andra sidan jorden. Mediterat, dansat i soluppgången och låtit vågorna skölja över mig i solnedgången. Mitt inre befann sig på jordens renaste plats och jag åkte därifrån som pånyttfödd. Efter den resan har jag varit en bättre människa.

Men att samma känsla kom till mig idag, en helt vanlig tisdag på Riddargatan, det var fan en välsignelse. Jag har gått och grubblat på saker länge nu, en del av mig har liksom skavt. Det har känts som att något i mig har möglat och istället för att kasta det i papperskorgen så har jag inte kunnat rensa ut det. Och så i morse var det bara borta.

Det är skillnad på att försöka lura till sig bra känslor och att faktiskt vara i äkta sinnestillstånd. Jag skriver ju mycket om det här i min bok. Om hur jag har levt många år i mitt liv med att tro att jag har känt saker som kanske inte har varit äkta. Jag har stått på ett dansgolv med mina vänner och tänkt att ”Jag är lyckligast i världen”. Men egentligen är det bara min hjärna som lurar mig till att få känna så – för att palla med det där som annars skaver mer än vad en människa klarar av. Man lurar sig själv för att orka fortsätta framåt. Det är skillnad på det och på den känslan som kom till mig i morse. Jag tror att det var mitt undermedvetna som har jobbat stenhårt de senaste veckorna, utan att jag har förstått exakt hur hårt det har jobbat. Hela jag har varit på en mental yogamatta i Costa Rica utan att jag har förstått det själv.

Det känns som att jag har ordnat en överraskningsfest till mig själv? En extremt märklig känsla.

Men så sitter jag här i loungen på kontoret, lyssnar på Svart bil med Miriam Bryant och överhör Bianca och Carro som pratar om möbler.

Plötsligt oövervinnerlig.

Wow alltså, det ska bli så kul och häftigt att åka på yogaresa om två veckor. Jag undrar vad jag kommer att hitta i mig själv under den veckan. Spännande. Jag känner att jag är på rätt väg i alla fall. Mot en ny plats i livet.

Om känslor och att skriva

Något jag avskyr… och fem saker jag tycker om!

Jag vet inte varför men jag har funderat mycket senaste tiden på varför jag känner som jag gör i vissa situationer. Det är ingenting nytt förresten, det där med funderandet, utan det är en del av min personlighet. Det analyserande som aldrig slutar. Jag har i alla fall funderat på varför jag har så lätt att förlåta i vissa lägen medan jag i andra lägen inte kan förlåta över huvud taget. Det har känts så märkligt att jag kan vara så kortsiktig i vissa argumentationer eller situationer och så långsiktig i andra. Det händer saker i mitt liv, eller runtom det, som jag kan se rationellt på och sedan lägga bakom mig. Men så finns det saker jag inte kan släppa och har svårt att se rationellt på.

Jag har kommit på vad det är som jag har svårt att förlåta. Otacksamhet. Jag har otroligt svårt för otacksamma människor. Som bara går genom livet, tar vad de vill ha och sedan struntar i att ge. Som bara tackar sig själva i livets stora tacktal och glömmer att tacka de som så självklart står där bakom. Människor som inte ens ser det som andra gör för dem, eller som bara struntar i att vara tacksamma. Som säger tack i stunden och sedan kastar handlingen till det förflutna. Som glömmer bort vad andra människor har gjort för dem.

Jag inser också att människor som i filmer, böcker och tv-serier inte uppskattar saker andra gör för dem, tar andra karaktärer för givet eller bara är jävligt otacksamma – avskyr dem. De blir alltid mina minst omtyckta karaktärer.

Vilket personlighetsdrag har ni svårt för?

Det här var egentligen inte alls det jag skulle blogga om, för på kvällens blogglista stod nämligen något annat. Dagens fem bra saker-listan! Jag tänkte att jag skulle försöka få upp en sådan lista ungefär en gång i veckan för att påminna mig själv och er om att skriva ner eller tänka på fem bra saker med varje dag. Nu blev det förvissa en negativ start i detta inlägg, men vi avslutar med positivitet trots allt. I vissa inlägg kan man väl få plats med båda 🙂

Fem bra saker med idag:

1. Jag har träffat Cilla, som beräknas föda sin son om prick en vecka! Vi åt avokadomackor på Pom & Flora och så fick jag prata av mig om en grej som tyngt mig. Fina vän.
2. När vi skulle gå från Pom & Flora så gick vi in i Annika Leone som är en bekant till mig. Hon hade överhört vårt samtal om att föda barn och erbjöd Cilla råd om hon behövde. Hon sa ”Om du vill så kan Michaela koppla ihop oss, så kan du höra av dig till mig om du behöver tips och råd eller så? Jag skriver mycket om graviditet, förlossning och föräldraliv så jag hjälper gärna till!”. Det var så en otroligt fin och osjälvisk gest gentemot mig och Cilla, att Annika ville hjälpa Cilla med eventuella oroligheter inför hennes första barn. Så jävla snällt.
3. Jag har jobbat hemifrån och unnade mig själv två avsnitt av Mad Men på eftermiddagen, med en stor kaffe och ett paket Ballerina-kakor. Lyx!
4. Det här är egentligen en punkt från igår, men känslan sitter i även idag så den får följa med på dagens lista. Jag har börjat jobba med en skrivmentor och fick mina första texter rättade denna vecka. Det gav mig nytändning på skrivandet, något som jag har saknat, men också självförtroende. Jag vet vad jag håller på med, jag älskar det jag gör, nu ska jag bara finslipa mina kunskaper inom det. Tack Laura för dessa känslor!
5. Klockan är 18.11 när jag skriver det här. Jag är nyduschad, hemmet är nystädat och inkorgen står på 4 (istället för 54). Det betyder att jag kan vara ledig ikväll, äta middag med D och titta på en film tillsammans. MYSIGT!!!

En bild från förra veckans Maria Nila-fest!

Rekommenderade inlägg

Om känslor och att skriva

Skrivkurs eller mentor?

God morgon älsklingar!

Solen skiner, jag sitter på kontoret och ska strax sticka iväg för ett möte. Ville bara kika in och säga hej först. Plus att jag har en fråga!

Får ju en del kritik i lille bloggen om att mitt skrivande inte håller och jag skulle ljuga om jag sa att det inte börjar ge en törn på självförtroendet. Jag har alltid varit så trygg och framför allt glad i mitt skrivande men jag märker att jag inte tycker att det är lika roligt längre eftersom jag tvivlar på mig själv. Kanske är det en åldersfråga, när jag var yngre kom jag väl undan med bristande språk medan det håller inte längre när jag är 28 år och släppt tre böcker som sålt i tiotusentals exemplar. Eller något, jag vet inte? Känner bara att jag skulle behöva lära mig mer och utvecklas. Mest för att känna på vad jag klarar av och inte samt hitta tillbaka till självförtroendet och lusten. Annars kommer det aldrig bli en fjärde bok som det känns nu.

Min fråga är om ni har någon kurs att rekommendera? Kriterierna är:
att den ska vara på distans pga har inte tid att ta mig någonstans + lite jobbigt med klassrum när man är lite offentlig
att den ska vara kort och effektiv pga jobbar ju ganska mycket så har inte jättemycket tid över
att den ska fokusera på att utveckla skrivkunskaper – grammatik, innehåll, språkuppbyggnad? När jag googlar hittar jag massa kurser om att komma igång/den kreativa processen osv. men jag tror (?) att jag behöver mer stöd i själva grammatiken eftersom jag är begränsad i den.

Alternativt om det finns någon härlig person där ute som kan tänka sig att vara mentor? För ersättning såklart!

Jahopp det var det – man är aldrig för gammal för att utvecklas och det vore skönt att få lite stöd, både för utvecklingens skull men också för att hitta tillbaka till just tryggheten i att jag faktiskt skriver bra – men kan bli bättre. Har grottat ner mig alldeles för mycket i att jag knappt kan skriva alls senaste tiden, usch vilken obehaglig känsla det är. Upp ska självförtroendet!

Ok nu måste jag springa till mitt möte, puss!

Michaela Forni

Kategorier

Arkiv