Inget och ingen skulle förstöra för oss

Mörkret har precis,nästan lagt sig över staden. Det är sommar så helt mörkt blir det aldrig. Klockan är omkring 01:00, ett klockslag som antingen betyder att man stillsamt gått och lagt sig under sitt svala täcke, eller så är man som oss. Oss som är ute och andas in allt vad livet där ute har att erbjuda. Det livet som högljutt iklädd glitter och hårspray pågår från 21 till 05.

Vi dansar och vi dansar. Vi skrattar, vi dricker och vi sjunger.

Någon greppar hårt tag om ens rumpa. Någon viskar detaljerat och informativt vad den skulle vilja göra med ens kropp. Någon annan letar sig snabbt och oförsiktigt upp i ens kjol.

Utelivet kan vara ett helt magiskt vuxendagis där du får dansa tills dina fötter värker och sjunga så rösten nästa dag inte är befintlig. Många kvällar är just så, – ljusa, lätta och obrydda. Men många andra är också maskerade i ett mörker som hårt präntar sig fast i ens bakhuvud. Ett mörker som skrämmer, skapar obehag och förstör för miljontals tjejer.

När jag var liten var jag livrädd för mörker för att jag trodde att det var när mörkret hade lagt sig som alla monster kom fram. Min mamma berättade att det inte fanns några monster och det fanns inget att vara rädd för. När jag närmade mig 15 började denna rädsla smyga sig på igen. Men denna gång var monsterna i mörkret verkliga människor och inte en påhittad karaktär som fanns i sagorna.

I en drömvärld hade jag och mina tjejer aldrig behövt vara rädda varken på väg ut, på klubben eller på väg hem. Vi vill inte vara rädda, vi blir tvingade och upplärda till att vara det. I en drömvärld hade våra kroppar stannat orörda tills dess att vi visar på att vi vill att dem inte längre ska vara det. I en drömvärld skulle världens alla föräldrar aldrig behövt berätta för deras döttrar om hur ond världen där ute ibland kan vara och att det är viktigt, viktigt att ni håller ihop, aldrig går hem ensam och aldrig tar emot en drink från en främling.

Vi vandrar runt på en jord där vi gång på gång får andas in kolossala mängder vardagssexism. Till slut slutar man bry sig. Till slut blir det lilla nypet i rumpan killen på krogen gav dig något som rycks på axlarna åt. Till slut anses stora problem vara små när det egentligen borde lysa rött från allas håll vid tanken av ett sexuellt övergrepp.

Om vi vänder på hela smeten och byter roller i den galna cirkusen vi lever i så blir det nästintill komiskt. Att Markus skulle bli kallad för slampa av Maja enbart för att shortsen han bärde var “för korta”. Att Lukas skulle bli indragen på toan av Carro för att bli våldtagen och att dagen efter få det förklarat för sig att han visst sa JA men att alkoholen fick han att glömma den lilla detaljen. Eller att Lovisa våldsamt och hårt skulle trycka sitt kön mot någon kille som hon hittat i dansvimlet.

Det blir komiskt för att det-aldrig-händer.

I en drömvärld skulle jag och mina tjejer klä på oss våra finaste kläder och dansa tills fredag blev till lördag. Kvällen skulle vara iklädd glitter och himlen skulle vara rosa. Inget och ingen skulle förstöra för oss. Vi skulle gå hem i lugn och euforí och rädsla skulle vara en känsla vi inte visste fanns.

Jag önskar, av hela min själ, att den drömvärld en dag blir verklig.

Av: Nathalie Gabrielsson

Artiklar att lyssna på
TILLBAKA