Poster taggade ‘välgörenhet’

Resor

Plantera träd, träffa barn och ta hand om vilda djur

Hej, och välkomna till min onsdag i förra veckan. Här är klockan 07.20, om tio minuter ska skolans klocka ringa in, men så länge hänger vi på skolgården. Jag är i norra Sydafrika. När jag promenerar in på skolgården möts jag av barn som springer fram med stora leenden.

”Hi, we’re you from?” frågar ett av barnen.
”You are so pretty” viskar ett annat.
En av flickorna stryker sin hand längst med mitt ben och jag drar min hand över hennes flätor.

Jag vet inte om jag någonsin har kommit till en plats och känt mig så välkommen som jag gjorde när vi besökte den här skolan?

Anledningen till vårt besök var för att vi skulle plantera träd med en organisation som planterar träd med skolbarn. Vi var dock lite tidiga, vilket resulterade i att vi fick hänga med alla barnen på skolan innan det ringde in för dagen. När klasserna började, blev vi inbjudna till en klass för att vara med på deras morgonbön.

Efter en timme var det dags att plantera träd.

Jag fick äran att plantera ett träd med skolans rektor. För varje träd som planteras läses en dikt upp samtidigt, så fint och kärleksfullt.

Här är Andrea och Thomas som planterar på 🙂 (snodde några av bilderna av Andrea förresten).

Mina timmar med skolbarnen är jag tacksam över. De gav mig förståelse, respekt och kärlek.

Efter vårt besök på skolan år vi en ljuvligt god, vegansk brunch innan vi tog oss vidare ut igen. Min magiska klänning finns här (annonslänk).

Denna gång skulle vi träffa en organisation som jobbar för att rädda elefanter som är orphans eller har hamnat fel (tror vissa kom från ex. zoo och liknande). Maria Nila har nämligen donerat pengar till denna organisation för att rädda en elefantbebis vars mamma blev dödad, baby Timita heter hon och vår förhoppning var att kanske få träffa henne.

Och titta – där i mitten står den lilla! Idag är hon två år och mår hur bra som helst. Det dessa människor gör är att de har skapat en ny flock av elefanter som inte haft någon naturlig tillhörighet. Sedan hänger dem med elefanterna varje dag ute i naturreservaten så att de inte råkar illa ut. Snacka om att viga hela sitt liv åt det man brinner för <3

Dessa elefanter går till detta vattenhål och dricker vatten ungefär samma tid varje dag, så vi hälsade på dem där.

Här är Timita och den nyaste i familjen, Baby Charlotte, som precis har hittats och räddats. De var så nyfikna, barnsliga och lekfulla. Aldrig sett något sötare i hela mitt liv tror jag?

En glad tjej med glada elefanter i bakgrunden.

Lite rädd blev jag dock, när jag var såhär nära en av de större elefanterna. Det här är alltså ingen zoom på kameran utan jag var en halvmeter ifrån honom. Mäktigt.

Och efter en heldag åkte vi tillbaka till huset, tog en öl i solnedgången och åt en tidig middag innan jag kröp i säng strax efter nio.

En 100% dag i livet.

Resor

Att se en vild elefantbebis för första gången.

I tisdags gick hela gänget upp tidigt för att äta frukost i huset och sedan ta oss ut på savannen. Vi hade en heldag från 08.00-18.00 inbokad med organisationen ”Elephants Alive” som jobbar med att rädda och ta hand om elefanter i området.

Här står jag och Andrea, morgongosiga och njuter av solens värmande strålar, helt ovetandes om vilken underbar dag som stod framför oss.

Det första vi såg när vi tog oss ut var ett gäng giraffer. Giraff är ett av mina favoritdjur i hela världen. De är så söta med sina stora fläckar, långa halsar och magiska ögonfransar.

Elephants Alive har stenkoll på elefanter i området. Vilka åldrar, hur deras personligheter är, deras beteende. Det var så roligt, för de som jobbade för organisationen blev lika exalterade som vi blev när elefanterna kom. Trots att de ser elefanter flera gånger i månaden. Det säger en del om deras oerhörda kärlek till detta ståtliga djur.

Helt plötsligt stod dem alltså där. Vi åkte på savannen och hörde någon viska ”Titta där, en elefant” varpå vi stannade och såg hur ett tjugotal elefanter promenerade fram bland buskarna, rakt emot oss. Helt blickstilla stod vi, vågade knappt andas, helt blown away av detta mäktiga djur som tornade upp sig framför oss.

När bebisarna kom så började vi dock låta lite. ”Åååh, herregud, det är inte sant, inte vilda elefantbebisar, nu kan jag dö lycklig”. Svårt att förklara den känslan men det var så sjukt coolt.

Jag var lite nervös över att vara ute såhär en hel dag eftersom jag är åksjuk och måste kissa varje timme. Inte ultimat för att sitta i en terrängbil ute på savannen hela dagen. Efter en timme behövde jag kissa första gången. Jag fick veta att jag ska välja en buske bakom bilen (eftersom vi har åkt förbi och inte sett några djur i närheten) – sagt och gjort. Men när jag satt där på huk och kissade (sorry för detaljer haha) såg jag ett par zebror några hundra meter bort.

Det var också ett sånt ögonblick som grep tag i mig. Att sitta på huk på en savann och kissa bredvid ett gäng vilda djur. Så långt ifrån min verklighet, men samma jord.

Det här var min safarilook för första dagen!

Shorts (nya!) från Adoore, sneakers från Nike, skjorta från Ralph Lauren, solisar från Celine.

Alltså kolla bara på den!

Vi hade tydligen en extrem tur som stötte på så många fina, snälla elefanter under vår biltur genom savannen. Förutom dem såg vi allt ifrån hyenor till zebror, små pumbas, antiloper i mängder, babianer, otroliga fåglar och vips – en flodhäst mitt i allt!

Typ en livsdröm att se en flodhäst, så sjukt djur.

När solen började gå ner åkte vi hemåt igen, kanske lite mot allas vilja. Vi hade haft en sån ljuvlig dag och alla var på sitt bästa humör. Solen hann gå ner innan vi var hemma, det sprang hyenor ikapp med bilen när vi åkte, den hade inget tak och det var 8 grader ute. Trots kylan och mörkret satt vi under filtar, delade systerligt och broderligt, och skrattade högt åt alla upplevelser.

Väl hemma serverades vi ännu en ljuvligt god, vegansk middag innan alla kröp i säng vid 21.00.

Tack Elephants Alive och Maria Nila för att ni tog med mig på den här upplevelsen ♥

Inspiration

Julklappstips: Childhood-armband

Jag har nämnt tidigare att jag ska tipsa er om några bra alternativ till julklappar – sagt och gjort! Här kommer det! Världens bästa julklappstips.

Childhoods jobb är livsviktigt, för de jobbar med att stoppa tystnaden kring övergrepp på barn. Det är så många barn där ute som far illa och blir utsatta för sexuella övergrepp – vi måste försöka göra något och stötta de som kämpar för dessa barn. Deras jobb är viktigt. På Childhoods hemsida kan man läsa mer om vad man själv kan göra när det kommer till att bryta tystnaden kring barnövergrepp och så kan du såklart köpa deras fina armband – en perfekt julklapp om du frågar mig! Armbanden finns både för vuxna och barn 🙂

Ni hittar till Childhood här (klick!)

Pst! Vill ni att jag ska tipsa om fler ”goda” julklappar nu i december?

Rekommenderade inlägg

Om känslor och att skriva

Alla dessa pekpinnar runt julen (varning för långt inlägg)

Är det bara jag, eller har det varit extremt mycket pekpinnar kring julen i år? Det kanske är så varje år bara det att jag inte har tänkt på det innan. Kanske har jag först denna jul börjat granska sociala medier ur ett annat perspektiv, och därför ser saker som jag inte har tänkt på innan?

Jag vet inte men Gud så tråkigt det är med alla pekpinnar.

Oavsett om det är influencers, ”vanliga” instagramkonton, Facebook-vänner eller kommentarer hos olika bloggare så är jag helt chockad över hur alla ska säga åt alla andra vad man får och inte får göra under denna högtid. Vad som är okej och inte. Hur man ska vara och inte vara. Jag gick in på det här inlägget hos Bella och visste inte om jag skulle skratta eller gråta… varför kan vi inte låta alla fira och leva på det sätt som de själva känner för?

Det känns lite som att vad man än gör så landar det fel hos någon. Om jag inte får en julklapp från min pojkvän så är han inte generös nog, om jag får en för fin julklapp av min pojkvän så borde han skänkt pengarna till välgörenhet istället. Den som ger presenter borde ge till välgörenhet och den som inte ger alls ses som snål. Den som väljer att fira med vänner blir ifrågasatt (”julen ska man ju umgås med familjen på!”), den som festar till det är alkoholist och den som är nykter är tråkig. Den som visar upp sina presenter skryter och den som inte visar upp har nog inte fått tillräckligt fina. Personen som äter julskinka får skit och den som bara äter grönkål får viskningar om ätstörningar. Förstår ni lite hur jag tänker här? Att vad alla än gör så gör alla fel. För att vi människor inte kan sätta oss utanför oss själva och våra egna perspektiv. Jättekul för dig om du kan fira jul med en stor och härlig familjekonstellation, men har du inte tänkt på att alla kanske inte har en stor familj? Eller någon familj alls? Vissa kanske har en familj men med inslag av mörker som ingen känner till. Någon kanske försöker fly från en alkoholiserad pappa men vågar inte eftersom ”på julen ska man vara med familjen” och någon annan kanske går ut med sina vänner på julaftonskvällen för att hen har suttit hemma ensam hela dagen. Vissa har föräldrar som jobbar, föräldrar som inte är närvarande, vissa har inga föräldrar. Alla firar jul på det sätt som känns bäst i hjärtat för dem, för vissa kanske det betyder att inte fira alls. Att bara se det som en helt vanlig dag. Att längta till imorgon. Medan andra ser fram emot en ”traditionell” jul med allt som hör till. Våra liv ser olika ut. Vi borde få fira, eller inte fira, vår jul precis som vi vill och mäktar med. Utan att behöva gå in på sociala medier och få dåligt samvete av alla pekpinnar.

Min åsikt är nog att inte skrika ut min åsikt om andra människor och hur de väljer att leva sina liv. Inga pekpinnar eller besserwisser-fasoner där jag berättar om allt rätt jag gör och pikar till alla de som inte gör likadant (jag hoppas att jag inte är så i alla fall). Självklart sitter jag också på sociala medier och irriterar mig eller reagerar på hur vissa lever sina liv, men det är något jag diskuterar med min partner och bakom stängda dörrar. Aldrig i personens ansikte. Jag VET att jag inte är perfekt, så jag försöker inte gå runt och peka ut andras brister för jag vill inte att andra ska peka ut mina. Jag vet ju att vissa av mina livsval inte är helt försvarbara, men jag gör dem ändå. Som att äta en bit skinka ibland eller bära läder. Men jag försöker hela tiden att minska på det dåliga i mitt liv och jag tar mina livsval i min egen takt, som jag känner mig bekväm med. Och jag respekterar dem som gör likadant. Jag kan inte bli arg på någon för att de ligger efter mig längst vägen, bara peppa och inspirera andra till att våga ta ett steg. Oavsett om det handlar om köttkonsumtion, miljötänk, feminism, rasism, välgörenhet eller vad det nu kan vara. Jag ser människor runt omkring mig som donerar mycket mindre pengar till välgörenhet än vad jag gör, men jag kan väl inte bli arg för det heller? Bara inspirera till att vilja ge och berätta hur jag själv donerar och hur viktigt det är. På ett snällt sätt utan pekpinnar. Jag kan inte bli arg för att mina vänner äter kött till dagens alla måltider, bara prata om hur bra det är för miljön och kroppen om man byter ut rött mot grönt någon gång ibland. För att förhoppningsvis få denna person att våga testa någon gång.

Jag vet inte, jag känner bara att sociala medier har varit riktigt trista under dessa dagar. Herregud, man får ju inte ens ta bort julpyntet när man känner för det. Eller ge sina barn så många presenter man vill. Att leva ett ”schysst” liv handlar för mig om många olika tårtbitar och det enda jag önskar av mina medmänniskor, är att alla gör något schysst genom livet. Alla behöver inte donera sina julklappar till välgörenhet eller äta en grön jul, människor får njuta av sin julafton hur mycket eller lite de känner för. Så länge alla göra något varje år, kanske skänker en liten summa varje månad eller kör köttfria måndagar. Det blir så löjligt när människor ska samla pluspoäng utåt sett och skryta om att de minsann gav pengarna till välgörenhet denna jul, när de inte har gett knappt ett öre tidigare i sitt liv. Så sitter någon annan där som ger pengar varje månad och har köpt något fint till sin fru och får plötsligt dåligt samvete över den gåvan. För att pekpinnarna måste hagla. Varför? Varför kan inte alla bara bryta dessa jävla pinnar i småbitar? Kan inte alla få fira sin jul ifred och kan vi inte bara försöka ha lite mer förståelse för andras sätt att leva?

Ni fattar grejen. Hade varit najs om alla fick leva sina liv så som de ville. Att vi alla hjälps åt att inspirera varandra till en bättre värld, men utan att sätta oss över varandra. Det viktigaste är att alla gör något, men om det inte är samma något som jag själv gör, så gör det ingenting. Bara det är något fint för mänskligheten. Och om någon tar bort julpyntet för tidigt, fine, snacka skit om det. Men gör det bakom din stängda dörr, skriv inte en bitter kommentar eller en spydig tweet. Håll det för dig själv.

Var en stor människa. Sprid kärlek, inte pikar, omkring dig i ditt liv.

God jävla jul mina älsklingar!

Michaela Forni

Kategorier

Arkiv