Min dag började med att jag hade gjort i ordning mig jättefint i morse eftersom solen sken och jag ville att det här skulle bli en bra och härlig dag. Men så fick jag lite bråttom hemifrån så jag halvsprang till Perfect Day Media som hade pressfrukost. När ett övergångsställe på Sturegatan precis ändrar om till rött springer jag snabbt som tusan över för att hinna och PANG snubblar på mina för långa byxor och tokramlar rakt på gatan mitt i Stockholms värsta morgontrafik. Två kostymklädda män kommer springandes emot mig och det enda jag kan tänka är ”gråt inte mitt på gatan framför alla!!!”. Hinner precis in i porten där Margaux och Linn väntar på mig innan ögonen tåras. Mina nya byxor klarade sig, men mina handflator är svullna och hela knäna + smalbenen har svullnat upp och värker rejält. Vill verkligen bara gråta och åka hem till mamma, det gör fan svinont.
Nu är jag hemma efter dagens första möte, ska jobba en timme innan nästa möte. Kan knappt gå dock så det blir ingen större aktivitet idag. Och yoga närmsta veckorna är ju bara att glömma…
Man kan inte tro det om mig (vill jag tro, haha) men jag är ganska klumpig. Ramlar rejält ungefär en gång i halvåret. Sist jag ramlade tog det nästan tre månader innan jag kunde stödja på knät vilket betyder att jag inte kan yoga som en normal person, och nu känns det som att när det precis blivit bra igen har samma knä fått sig en ordentlig smäll.
Nä idag tycker jag VERKLIGEN synd om mig själv. Och min snyggdag är ju bara att glömma, mascara under ögonen och utsmetat läppstift – fräscht…
Gick in på Perfect Day’s toalett för att göra rent såren och gråta av mig lite (och smsa min pojkvän). Dumma byxor…
Stackare! Är också en klumpeduns (tröstar mig med att det är ett gulligt ord) så känner verkligen med dig och dina ömma knän. Jag känner mig aldrig toppsnygg på sommaren med bara ben, eftersom jag är så klumpig har jag ju alltid lika många ärr/sår/blåmärken på benen som vilken femåring som helst.
Men jag måste faktiskt bara skriva (misstolka mig rätt) att det känns lite skönt att veta att du som verkar rätt så perfekt också har bråttom ibland. Att ha bråttom en hel dag och sedan läsa på bloggar att hen ”svängt förbi” eller ”tittat in en stund” på olika ställen får mig inte alltid att känna att jag har så pass bra koll på läget som jag tror att jag har…
Tack för en underbar blogg!
Usch då. Jag fastnade när jag skulle av ett tåg en gång. Pang, rätt i marken! Mitt framför massor av människor. Mitt knä ser fortfarande inte ut som innan, typ tre år senare 🙁
Usch, stackare! Inte nog med att det gör ont så ska man behöva känna ”gråt inte, folk tittar” när något sånt händer. Det är ju egentligen ganska naturligt att gråta när det gör ont (i min värld i alla fall). Hoppas det känns bättre snart! Blir dock glad över att någon reagerade, det är så hemskt när människor låtsas som ingenting när någon slår sig, ibland kan man ju faktiskt behöva hjälp! Hoppas resten av dagen blir fin 🙂
åh trillade sådär fast med cykeln för ett par månader sedan! mötte en bil och blev LIVrädd. car i chocktillstånd i typ en dag innan det gick över. idag får du tycka synd om dig själv och ha en lugn dag <3
Alltså jag är också så sjukt klumpig! Slår i huvudet/tårna/armbågarna/knäna/benen hela dagarna. Har alltid typ 50 blåmärken över hela kroppen. Fattar inte hur jag lyckas…
Åh, låt inte det här förstöra din dag! Du kan ha en snyggdag någon annan dag (alla dina dagar är snyggdagar för oss vanliga dödliga)!
Skickar styrkekramar!
Stackare! Det sista man ska göra vid övergångsställen är att stressa, av många olika anledningar.
Krya på dig!
Men usch då, lät inget vidare!! Jag blir superkänslig och tårögd så fort någon försöker hjälpa eller frågar hur det gick haha!!
Stackare, hoppas du mår bättre snart. Till din tröst så är jag riktigt klumpig jag också, vilket jag tom kan få kommentarer om(mest på skämt hoppas jag).. Just nu har jag en värkande fot, tror jag har lyckats vricka/stuka den(?) Inte svullen, men ont gör det när jag stödjer på den vilket det har gjort sen påskhelgen.. 🙂
Nej usch vad jobbigt=/ Hoppas det blir bra snabbare den här gången, för det är ju otroligt jobbigt att inte kunna göra dom saker man brukar.
Tycker absolut du får tycka synd om dig själv idag, men jag hoppas du får njuta lite av solen ändå!
Hej Michaela!
Jag har för en vecka sedan blivit dumpad av min pojkvän sedan 4.5år tillbaka som jag älskar över allt annat. Han hade helt enkelt inte tid för mig mitt i sin utbildning och elit fotbollsspelare.
Jag vill bara säga TACK till dig för att du är en sådan fantastisk människa! Jag lyssnade på varenda avsnitt av din och dashas podcasts när de släpptes och nu är de på repeat igen. Jag har också läst din bok nu för andra gången, dina ord hjälper mig verkligen genom denna tuffa period.
Jag vill som sagt bara säga jätte tack för att du gör det du gör! Fortsätt med det för du är helt fantastisk!
Kram
Förlåt, men jag log under hela tiden jag läste ditt inlägg. Du beskriver allting på ett så älskvärt sätt. (Tycker förresten också jättesynd om dig)
Puss!!!!
Fy!!! Skickar bamsekramar!
Hoppas denna dagen blir bättre, och lova mig att du INTE tar på dig dessa förfärliga, långa brallorna idag igen <3
Här i min stad är cirkus all mark gjort av kullersten, du kan ju bara gissa hur många gånger det har hänt att man ramlat omkring som bambi på hal is när man går där så fint med sina små klackar…
Usch låter inte alls roligt. Jag tänkte passa på att fråga en sak som jag går och undrar över. Min fråga till dig handlar om känslighet och personlighet. Jag är en person som har känslorna utanpå. Har svårt att hålla masken och har absolut inget pokerface. Detta har egentligen inte stört mig förut då jag tycker att det varit en fördel att kunna visa känslor. Men nu på senaste tiden har jag känt att det förstör och begränsar mig allt mer. Jag har ett relativt nytt jobb och i måndags råkade jag klanta till det ordentligt. Två veckors arbete blev förstör för att en fil på datorn raderats. Det pinsamma var min reaktion…att jag börjar storgråta som ett litet barn. Min chef såg detta och även andra medarbetare. Jag förklarade varför, men det vart ändå väldigt pinsamt och konstig stämning medan andra försökte trösta mig med att säga att sådant händer. Jag har också väldigt lett att bli generad och kan absolut inte dölja mitt röda ansikte när jag hamnar i fokus. Har du tips på hur man kan tänka kring detta? Du verkar vara en otroligt stark person och jag ser verkligen upp till dig. Samtidigt verkar du också vara en känslosam person. Hoppas du orkar svara.
Åh vad trist! Är en riktig klumpeduns själv så jag vet precis hur det känns.
Men du, jag reagerade på det där med knät. Om du har långvariga besvär den här gången, uppsök läkare om du inte gjort det förr. Så himla dumt att tänka att det ska lösa sig självt, när det kanske faktiskt behövs vård. Jag struntade i min knäskada, det blev bara värre och värre och nu sitter jag här tre år och två operationer senare och kan äääntligen börja känna att det håller på att bli bättre. Så tips från mig; håll koll på knät!!
https://cdn3.cdnme.se/cdn/7-2/205878/images/2007/productimage_119_335_471_x_1187090186_99670.jpg