Arkiv för juni, 2017

Hej,
Jag följer din blogg dagligen och tycker om att du skriver känslosamma och ärliga inlägg. Håller även på och läser din bok 🙂 Jag skulle jättegärna vilja läsa en uppdatering om hur det har gått för dig med dina röstbesvär och om du har tips och strategier kring detta. Jag har själv brottats med Fonasteni (rösttrötthet) senaste året och är annars en social och pratig person men pga detta har jag tvingats sätta mkt av mitt sociala liv på paus och det har även påverkat min karriär negativt. Jag har känt mig väldigt ensam och isolerad i detta så skulle vara intressant att höra om dina upplevelser kring röstbesvär i allmänhet.
Tack på förhand!

Kramar från Karin

Hej Karin!

Tack för fina ord.

Det är tufft med röstbesvär alltså. För mig började det när jag var runt 18-19 år, jag var konstant hes och hade ont i halsen/stämbanden. Efter ett år hos logoped (läkarna trodde det var knutor) fick jag tid hos en specialist på Karolinska som kunde konstatera att jag hade en cysta på stämbandet. När jag opererade bort den (och knuten som cystan hade skapat på andra stämbandet) fick jag en ny röst som det var tänkt att jag skulle behålla med hjälp av de tekniker jag lärt mig hos logopeden för att inte skapa knutor på de hela, fina stämbanden. Nu har det gått fyra år sen jag opererade mig, jag är fortfarande fri från knutor men däremot så drabbas jag, precis som du, av rösttrötthet och irriterade stämband. Jag är också pratig, väldigt social, och pratar rätt högt vilket gör att jag vissa dagar får vila rösten helt från folk. T.ex. har jag ju en dag i veckan som jag jobbar hemma på, det är mycket för att få tid till att vila rösten. Jag pratar nästan aldrig i telefon och ibland går jag hem från tillställningar när mina stämband inte orkar.

Det är isolerande, precis som du säger, men jag har nog helt enkelt bara accepterat att mina stämband är svagare än andras. Alla har vi våra kroppsliga problem och det här är ett av mina. Jag försöker bara lyssna in kroppen så mycket som det går och så övar jag hela tiden på att prata lite tystare och från magen. Det är jättesvårt för det går HELT emot min självklara instinkt när jag ska prata men försöker påminna mig själv så mycket som det bara går.

Några tips som jag använder är i alla fall följande:
– Masserar stämbanden genom att säga ”mmm” eller ”aaaaoooommmm” med stängda läppar, från magen. Som när man säger ett mantra i yogan. Det är superskönt.
– Av min logoped fick jag ett glasrör, som ett sugrör. Jag brukar fylla upp en liten skål med ljummet vatten och så bubblar jag med sugröret i skålen i 5-10 min. Också skön massage.
– En pratfri dag i veckan. Jag förstår att det är jättesvårt med ditt jobb, så du kanske får hitta en annan lösning, t.ex. tre kvällar i veckan där du inte pratar/umgås med någon?
– Inga telefonsamtal som inte är nödvändiga.
– Prata från magen
– Försök prata lugnt och tyst
– Sjung inte med i låtar, mima istället (jag sjunger nästan aldrig med längre, mimar bara, svintrist men nödvändigt)
– Varmt te är ju en favvo mot ansträngda stämband, även strepsils mellan varven

<3!

Precis efter operationen, jag ser lite groggy ut 🙂

Hej fina du <3 Jag har en fråga: Du skriver att din ångest minskar när du ser din partner, men alltså för mig är det tvärtom när jag mår dåligt! Känner mig så HEMSK! Gick in i väggen för 1,5 år sedan, och vägen tillbaka var tuff men under våren kände jag ändå att ”nu jäklar, nu är jag mig själv igen” Och så körde jag på för hårt med allt (100% studietakt på juristprogrammet, plus extrajobb ca 50% på en byrå) och nu är jag nära väggen igen. Alla gamla symtom har kommit tillbaka. Och det värsta är att jag tycker att min partner är så JOBBIG!!! Blir irriterad bara jag ser honom. Och han är mitt allt, älskar honom så mycket! Men allt han gör är fel. Det han har på sig, hur han rör sig, hur han LÅTER, andas, pratar osv osv. Alltså jag stör mig på allting! Och så är jag arg hela tiden. (Säger såklart inte detta till honom, han skulle bli jätteledsen om han visste att jag tänkte så om honom) Men känner mig så hemsk, hur kan jag tänka så om min egen partner? 🙁 Så svårt att hantera känslorna, speciellt ilskan och irritationen. Hur bär du dig åt? <3
TACK för världens bästa blogg!

Hej fina,

Inte ditt fel att du tar ut dina jobbiga känslor på din närmsta person!!! Jag tror att det är SÅ vanligt. Däremot så är det ju fruktansvärt. De närmsta ska ju kännas fina och behövliga i jobbiga stunder, inte som störiga moment man bara vill kasta in i en vägg. Jag tror att du måste jobba med din mentala inställning till honom. Alltså verkligen anstränga dig för att se honom som ett stöd istället för någonting störigt. Jag tror att allas utbrändhet tar sig ut på olika sätt, för mig är D (nästan) aldrig ett problem utan ett självklart stöd i det jag går igenom, även om han inte alltid förstår, frågar rätt frågor eller säger rätt saker.

Och, om du verkligen vill att er relation ska hålla, borde du ta tag i din utbrändhet innan den har infekterat det som är viktigt i ditt liv i sån grad att det inte går att laga. Du verkar vara som jag, alltså uppmärksam på signaler, ta dem på allvar innan det är för sent. Ingen utbrändhet bör ske på bekostnad av en relation. Gå till botten med den så kommer du nog se din kille med nya ögon.

Kan inte du göra ett inlägg där du visar vad du packar i strandväskan, känns som du är ett riktigt organiseringsproffs och alltid har med så bra grejer! Själv är jag en riktig slarver så behöver typ en checklista för att få med allt, är så segt varje gång med kommer till stranden och inser hur mycket man glömt…

Det ligger en sån artikel uppe på Daily Forni! Den är så fin! Läs här (klick!)

Fyra av de senaste artiklarna på Daily Forni!

Jag är en 17 åring tjej som inte vill leva eller vill nog leva men vill bara försvinna för ett tag och inte känna så mycket. Lever dagligen med ångest och tankar som sänker en till det mörkaste och ett självförtroende som ligger på botten. Skolan som ger en feta ångesten, föräldrarna som inte förstår att man mår dåligt och kallar en lat. Gråter varje kväll och den ända jag vill är att hitta lite motivation i livet… har känt såhär de senaste 3 åren. Vet inte riktigt vad jag vill komma med det här. Tänkte att du kanske hade lite tips, du som också lever med ångest osv kram! Skulle betyda mycket om du svarade på den här kommentaren.

Hej fina, fantastiska du.

Du behöver prata med någon professionell person om ditt mående. INGEN människa ska behöva gå runt med sådana mörka tankar i så många år. Du måste våga fråga om hjälp och stöd.

Aldrig Ensam är en organisation som hjälper unga med psykisk ohälsa, du hittar dem här. Under ”Stöd” finns flera förslag på var du kan vända dig för att få hjälp.

Du kan också ladda ner appen BlueCall där du gratis får prata med personer om ditt mående – det är jätteenkelt att ladda ner appen, gör det på en gång!

Om du vill och vågar tycker jag att du ska berätta om hur du mår för en förälder, ett syskon eller en vän. Det är jätteviktigt att våga prata med dina nära om hur man mår, så att de förstår och kan få en chans att finnas där som stöd.

All kärlek till dig, du är värd att få må bra, tro ingenting annat. Skickar massa styrka. Kram!

Det är inte ofta jag postar realtidsinlägg klockan sex på morgonen… med risk för att låta som en riktig gamling så vaknade jag redan 04.30 på grund av ett bråkigt knä. Jag har problem med inflammationer i knäna och ena har strulat extra mycket de senaste dagarna vilket gör att jag får lite svårt att sova. Sen blev det en spontankväll med lite drinkar igår och då blir jag extra sömnkänslig. Sover ofta en halv natt eller mindre timmar i samband med att jag druckit kvällen innan. Speciellt nu när jag är lite extra pressad, jag vet att jag ska undvika alkohol/koffein/nikotin i samband med stress för att inte trigga ångesten men det är svårt när månaden är juni, nätterna är (hyfsat) varma och ingen av ens vänner har hunnit gå på semester än. Vaknade upp med tryck över bröstet men jag tror att det går över efter ett träningspass senare. Det blev bara fyra timmars sömn i natt men efter det här inlägget och lite jobb ska jag nog försöka sova ett par timmar till.

Det är jobbigt att bo med någon när man inte kan sova dock… helst vill jag ta ett långt bad, tända sänglampan och läsa en bok, sätta på Nyhetsmorgon som börjar strax eller göra en kopp morgonkaffe men känns så taskigt att väcka någon som ska upp och jobba ett par timmar senare. När jag bodde själv kunde jag tända upp och härja runt bäst jag ville efter de tider som passade mig men i samboskap vill man ju vara lite snäll också. Speciellt mot honom. När jag vaknade där vid halv fem så kände jag direkt det där trycket över bröstet… men så lyssnade jag in D’s andetag. Kände den varma luften sprida sig över mina skulderblad. Vände mig om och såg hans lockar som hade trillat ner över ögonen. Och trycket på bröstet minskade med hälften. Älskar den där jävla människan så att jag blir tokig.

Med det säger vi god morgon! Kika in lite senare för de senaste dagarna i bilder. Puss och hoppas att morgonkaffet ert smakar ljuvligt!

Gud så sorgligt det var igår med beskedet om Michaels bortgång. Vissa av er som läst noga här i bloggen känner till min kärlek till honom – mina vänner och familj har alltid vetat om hur mycket jag tycker om honom. Han är en sådan fantastisk skådespelare och jag har alltid haft en otrolig respekt för honom. Så mjuk som människa på något sätt. Det är märkligt, det där med att bli ledsen över någons bortgång fastän man inte känner den personen. Å andra sidan så är det väl förståeligt, eftersom det handlar om någon jag ser upp till och respekterar. Jag är så imponerad över Michaels talang och personlighet. Det är den enda svenska skådespelaren som har gjort mig starstruck och knäsvag. Hans roll i ”Så som i himmelen” är bland det bästa jag har sett i filmväg, jag vet inte hur många gånger jag har sett den filmen. Fina Michael <3

Jag har alltid fascinerats över människor som sörjer offentliga personer i sina sociala medier, tänkt att de måste tycka om dem oerhört mycket, att jag inte känner så för så många offentliga personer. Men när jag fick beskedet igår så var det som att något drogs åt kring hjärtat. Ledsamhet. Och insåg att jag måste få skriva en rad eller två om honom i bloggen.

Den där jävla cancern.