Bild: Humanlovers
Stockholm har öppnat upp igen, staden blommar mer än någonsin trots att det går mot minusgrader och jag möter leenden på stan. Leenden! Tänk vad fint att vi låter dom små sakerna i vardagen spela större roll nu. Att vi låter oss glädjas av det lilla i livet och har ett mer sunt perspektiv efter ett begränsat liv under nästan två hela år. Jag vet inte vad ni känner, men jag känner mig i alla fall pånyttfödd. Det kanske dock har att göra lite med min senaste helg. Jag var nämligen ute och gjorde stan tillsammans med mina bästa tjejkompisar. Och det är just den här kvällen, natten och morgonen efter som jag vill prata lite med er om:
Klockan är 21.04 och jag trampar in i min kompis lägenhet på Kungsholmen. Jag är fyra minuter sen men ändå först på plats. Jag vet inte om det säger mest om mig, eller om mina tjejkompisar. Trots att jag är först på plats har Emma redan öppnat en flaska bubbel och sitter nu och röker i fönstret. Jag skrattar högt åt det faktum att Emma verkligen inte identifierar sig med att vara en rökare, men hon tar absolut varje chans hon får till att ta några bloss så fort det ”är fest” och det med andra ord är ”okej” att röka. Jag sätter mig bredvid Emma och håller snabbt upp ett glas till mig själv också. Vi dyker direkt in i samtalet om vilka vi tror att vi kommer att möta upp ikväll. Vilka som förmodligen ska ut och vilka vi hoppas stöta in i. Listan är lång och det är med en skräckblandad förtjusning som vi skrattar oss igenom alla potentiella möten som kan komma att äga rum under kvällen. Emma hoppas på att stöta på Karl och hans kompisar. Hon har varit rätt så betuttad i honom ett bra tag, men Corona satte käppar i hjulet eftersom dom oftast träffas ute. Varken Emma eller Karl vill vara den som föreslår att ses i nyktert tillstånd, så deras relation har helt enkelt legat på is ett tag.
NU ÄR FESTEN HÄR vrålar tre av våra tjejkompisar som dundrar in genom ytterdörren samtidigt. Jag och Emma avbryter det glittriga samtalet och pirriga förväntningar på kvällen med att skåla resten av gästerna välkomna. Vi pratar högljutt, dansar och skrattar om vartannat. Herregud vad jag har saknat att umgås med mina tjejer på det här viset, i vårat esse. Vi bestämmer oss tillslut för att beställa en taxi in till stan. Vi är ju trots allt nyfikna på vilka vi kommer att stöta på.
Några shots senare äntrar jag och mina tjejkompisar dansgolvet. Vi gör storslagen entré och utifrån kan man nog mest likna vårat intåg med en tornado som sveper över golvet. Vi tar ton eftersom det är vår allas favoritlåt, Remember med Beccy Hill som spelas i det överfyllda rummet med sammetsgardiner längst väggarna. Jag vet inte exakt vad det är, men av någon anledning fastnar jag med blicken fäst vid just gardinerna. Kanske är det färgen, burgundy, som gör att jag fastnar. Jag har nämligen varit besatt av allt som har med färgen att göra på sistone.
Jag vet sedan tidigare att jag inte är en stjärna på att vara diskret. Men när jag ser att någon ger mig ett leende precis till höger om gardinen så dras min blick genast dit. Han fortsätter att flina och bokstaverar från andra sidan rummet, ”gillar du gardinerna eller?”. Jag tar det som en inbjudan och tar mig fram genom rummet bort till killen. Han är vacker. Inte lika lång och ståtlig som de andra killarna i hans sällskap, men han har något speciellt över sig. Vi munhugger från sekund 1 och jag skrattar så att jag står med tårar i ögonen. Han lutar sig närmare mig och precis då tänds lamporna i rummet. Jag famlar efter min telefon i ett desperat försök att ta reda på vad klockan är. Hela kvällen kan väl inte ha passerat förbi såhär fort? Något måste vara fel. När jag väl får tag på min telefon så ser jag att det är jag som tappat min tidsuppfattning.
Jag tittar på killen mittemot mig och säger att det är väl dags att gå hem då. I smyg hoppas jag att han kommer erbjuda mig en plats hemma hos honom, men det gör han inte. Jag ger honom en snabb kram och vänder mig om för att leta upp mina vänner. Jag kan inte dölja min besvikenhet över att kvällen tog slut så fort och över att han inte ville att den skulle fortsätta. Jag känner att någon rycker tag i min arm och förmodar att det är någon av mina tjejkompisar. Det är det inte, utan det är killen. ”Jag fick aldrig ditt nummer” säger han med samma leende som när jag först såg honom. Jag ger honom mitt nummer och hittar tillslut mina vänner.
Jag berättar allt om personen på dansgolvet för mina vänner och vi är alla ense om att han har något unikt. Synd bara att han inte gillade mig tillräckligt mycket för att låta mig följa med hem, säger jag och skrattar. Emma, med sitt mer syniska sätt att se på livet, förklarar att det kanske är precis en sån person jag borde träffa.
Taxin släpper av mig hemma och precis då plingar mobilen till. Jag kisar mot skärmen och ser ett okänt nummer, ”Det var kul att träffa dig ikväll. Vill du ses på brunch imorgon?”. Mitt ansikte spricker upp i ett leende. ”Javisst, ses på Nybrogatan 38 klockan 12”.
*
Vill du läsa fler krönikor från FORNIs sexpectations? Klicka här!
