Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här!
[su_divider top=”no” divider_color=”#efeeee” link_color=”#ffffff” size=”1″ margin=”0″]
Det var inte de stora utskällningarna som gjorde ondast. Värst var den subtila besvikelsen, vetskapen om att vad som än var gjort var det inte tillräckligt bra. Ett tryck över bröstet som ibland kunde lättas efter tre glas vin en fredagkväll, men senast söndag eftermiddag var det tillbaka igen. Som ett brev på posten, lagom till måndag, krav och leveranser.
I dåliga perioder kunde det bli näst intill absurt. Jag förstod det på en ren teknisk nivå, men likväl kändes den mentala måttstocken för verklig ändå. Om jag bara hade svarat lite snabbare på det där mejlet. Inte missat det där stavfelet. Dragit analysen ett varv till. Haft mobilen närmre till hands den där lördagkvällen. Inte planerat en så lång semester. Om om om. Så kanske jag inte hade behövt gå och kallsvettas, inväntandes en stor utskällning. Eller bara subtil besvikelse, båda mynnade ut i samma känsla.
”De gånger saker gick något mer vägen, var inte lyckan i närheten så stor som stressen ni precis läst om här ovan.”
Det var mer en axelryckning, box som fick tickas i, ibland unna sig att andas ut ordentligt. Men att fira en seger? Det skulle vara som att poppa en flaska för att man kom ihåg att borsta tänderna. Ingen riktig vinst om vi säger så. Helt krasst så var standarden perfektion och allt under det var inte bra nog. För om den där presentationen kunde bli lite bättre efter ytterligare en korrvända, varför nöja sig med annat? Det var min chef extra bra på, att påminna om vilket skick som faktiskt fanns att uppnå och att sikta mot annat var ren och skär lathet.
Denna chef var också duktig på att måla upp detaljerade framtidsvisioner. Alla konsekvenser som lade sig på rad efter bättre eller sämre beslut. Hot om uppsägning låg väl kanske inte alltid i luften, men det kunde bli ytterst tydligt att någon befordran eller löneförhöjning knappast låg nära i tiden. Det krävdes inte mycket input från henne för att jag skulle ge upp alla tankar om det. Och här kom alla om igen. Om om om.
View this post on Instagram
Det fanns stunder då jag kunde bli rätt irriterad på min chef, men det var oftast i sällskap av de där tre glasen vin som ilskan passade på att slå till. Hur fan kunde man behandla någon såhär, det är ju inte mänskligt. Vad förväntar sig den här personen? Stordåd och mirakel från någon som i slutet av dagen inte är mer än just det, mänsklig. Men på daglig basis var jag sällan arg och irriterad. Hennes argument kändes så trovärdiga i stunden, det var givet att allt gick åt helvete för att jag svarade nio minuter sent på det där mejlet. Jag köpte hennes besvikelse utan att blinka och fortsatte göra allt i min makt för att gottgöra dessa misstag. Fortsätta försöka göra henne nöjd en dag.
Otillräcklighet är en farlig känsla, för den kan ofta förklä sig i något som ser ut att vara ren fakta. Detta arbete är inte tillräckligt bra. Jag har inte kapaciteten för att utföra den här uppgiften. Den här personen är besviken på mig. Tre hypotetiska farhågor, som plötsligt är beslutade. Det är så det är, och inte så det känns. För jag kan ju knappast må såhär dåligt av enbart mina tankar och känslor, visst är jag lite klokare än så?
”Duktiga flickor är bra på mycket, men vi är sämst i klassen på att förstå just denna skillnad.”
Jag har varit anställd många gånger, men haft rollen som min egen chef så länge jag kan minnas. Från grundskola till universitet, sommarjobb till praktik och x antal roller och titlar på lika många arbetsplatser. Den som ställt högst krav på de mest orimliga sätt, har varit jag själv till mig själv. Hur hård en arbetsgivare än har varit (och jag lovar, jag har varit med om dem också) så går det inte att mäta med betygen jag satt på min egen prestation. Hur dömande jag har varit mot mina bästa försök och så övertygad om att det varit mitt fel när det inte räckt till.
Det är inte ovanligt att vi ber både oss själva och våra nära att vara vår egen bästa vän. Vara lika omtänksam mot sig själv som de man tycker om mest, vilket känns mer självklart för varje gång man stöter på det där self care-tipset. Så om vi drar det en till vända, skulle du vilja ha dig själv som chef? Om du satte samma förväntningar på en anställd som du sätter på dig själv, skulle du tycka att de var rimliga då? Schyssta och motiverande? Förlåtande och instruerande?
Det är inte de stora utskällningarna som är värst, för när man väl står och skriker på sig själv inser man ibland hur absurt det faktiskt är. Men att vara konstant besviken är farligt, liksom att känna otillräcklighet är lömskt. Duktiga flickor är bra på mycket, men sällan på att vara sina egna chefer. Om man haft denna roll och skött den lika illa, kan det vara bra att överlåta den till någon annan. Någon som kan förklara skillnaden mellan känsla och fakta, och som ser stordåd och mirakel där du tänker om om om.
