Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här!
[su_divider top=”no” divider_color=”#efeeee” link_color=”#ffffff” size=”1″ margin=”0″]
Jag satt och pratade med en vän förra helgen. Mellan stökiga middagar, många glas Pimm’s och långsamma promenader, hann vi diskutera ett ämne som jag sedan dess inte har kunnat släppa.
“Vet du vad walkout time är?”
Det visste jag inte. Min vän som jobbat inom filmproduktion och därför kan slänga sig med sådana här termer, kunde däremot förklara det för mig. Det är tiden det tar för någon i en publik att lämna underhållningen om den inte “håller måttet”, milt sagt. När det som visas för en inte är värt besväret att längre lägga tid på, och därför en bättre investering att strunta i det. Även om man måste avbryta mitt i hela kalaset.
Innan digitalisering ens var en sagolik idé, skedde detta på teatrar och i stora salonger. Underhållningen var på scen med människor som uppträdde live inför en publik som lyckats få en av några få fysiska platser i lokalen. Att ställa sig upp och lämna spektaklet krävde en hel del. Att underhållningen var rätt tafflig för att faktiskt dra undan stolen, maka sig bort från raderna av människor och gå därifrån. Dessutom, vad fanns det för alternativ? Finns ju ändå ett ordspråk som lyder att allt är relativt. Även underhållning och tidsfördriv.
Under min barndom var en av helgens höjdpunkter att hyra film. Åka med mamma upp till Mörby Centrum och kolla på topplistan på Buylando. Välja två, ibland tre (!) filmer som skulle konsumeras innan måndag eftermiddag. Annars fick man betala förseningsavgift, vilket inte var poppis hemma på Villavägen. Här fanns ändå (ibland) tre alternativ, och därför även lite utrymme att vara kräsen. Om filmen för fredagskvällen inte flög efter 20 minuter, då kunde den nog få ryka för en av de andra två. Men å andra sidan – hade vi ju faktiskt hyrt dessa tre. Och de skulle bara vara tillgängliga till måndag eftermiddag. Toleransen var kanske inte som i salongerna innan hyrfilm var myntat, men den var inte barskrapad. Dessa filmer hade ändå valts med omsorg och förtjänade både en, två och tre chanser innan man förkastade en titel för en annan.
Visa det här inlägget på Instagram
Det tar längre tid att välja en serie på Netflix än att kolla på själva serien – är både en meme och ett talspråk som går varmt bland mig och många i min närhet. Jag och min kille sitter ofta där, scrollandes framför TVn. Försöker enas om vad som känns mest spännande av alla alternativ. Att nu även bli serverad trailers till alla serier känns som en lyx och ett straff på samma gång. Så mycket som är så välproducerat i alla möjliga genrer, språk och teman. Att komma till ett beslut blir en hel prestation i sig. Mellan långt, kort, välkänt, indie, tävlingar, dokumentärt, lättsamt, Oscars-belönat, romcoms och den där som kompisarna bråkat om den var sevärd eller inte. Den hade något, men systern till huvudkaraktären var lite märklig och soundtracket på slutet var inte en favorit. Nä, det får nog bli något annat då. Så scrollar vi vidare. Walkout time för oss inom generation Netflix? Obefintlig.
Vi blir visst serverade oändligt många valmöjligheter idag, det är nog ingen nyhet. Men hur detta speglar hur vi förhåller oss till vår omgivning och framförallt människorna i den, är kanske en ny vinkel. Jag och min vän drog den snabba kopplingen till hur detta liknar hur vi dejtar idag. Innan Tinder var det snarare de två, kanske tre (!) trevliga personerna på krogen som krigade om ens uppmärksamhet. Och innan dess blev man serverad det som fanns, som på teatern och i salongerna. Nu kan vi istället swipa vidare, för även om den där killen hade något så har han en kompis som verkar lite märklig och ni delar inte heller samma musiksmak. Nä, det får nog bli något annat då.
Och visst är det fantastiskt att det är så – att vi inte behöver nöja oss med det som serveras. Allt annat vore en väldigt mörk värld att leva i, om rätten att bestämma själv inte blev större och större. Framförallt för oss kvinnor. Valfrihet är en frihet och inget annat, som ska värderas otroligt högt.
Men jag kan samtidigt känna att de som satt och tittade på den där teatern uppskattade den på ett annat sätt. Att jag som barn längtade efter mina tre hyrfilmer på ett helt annat vis än vad jag gör idag till senaste säsongen av något på Netflix. Även delarna som var märkliga eller till och med fel, omfamnade man för att man var där. För att man hade investerat tid i dessa beslut och därför såg dem med en viss tolerans och förståelse. Kanske fokuserade mer på de bra delarna och desto mindre på de märkliga.
Min walkout time kommer nog förbli ganska likadan som den är nu, som barn av min generation hör det liksom till. Men samtalet med min vän fick mig att tänka på uppskattning på ett annat sätt och att många av oss nog är rätt dåliga på det. Att uppskatta det vi har. Så nästa gång jag och min kille sitter och scrollar efter den absolut bästa filmen för kvällen, ska jag ge honom en high five och mitt nöjdaste leende så fort vi har kommit till ett beslut. Hur märklig filmen än är, har den säkert något och det var filmen det blev och kvällen vi hade, just då. Som vi inte behöver resa oss ifrån och lämna. No need for a walkout, at all.
