Bild: Haylsa
En redaktör hos New York Times skrev nyligen en längre artikel om en resa han precis slutfört. En inte särskilt ovanlig sådan dessa dagar, nämligen den som innebär att “tappa sina Covid-kilon”. Under pandemin hade Sam, som journalisten heter, lagt på sig mer än vad han var bekväm med och beslöt sig för att ta tag i detta. Appar laddades ner, ett smart armband inhandlades och måltider loggades. Under ett antal månader befann sig Sam på en tydlig väg mot en ännu tydligare förändring, där varje dag symboliserade ett litet steg mot målet. Hejaropen flödade, inte bara från dem som såg honom börja minska i kroppsomfång, men även i form av uppmuntrande notiser, emojis och poäng från dietprogrammet han hade laddat ner. Quiz, applåder och nya nivåer att nå för varje kilo bortbantat fick Sam att hålla sig till planen. Kroppen blev till en helt ny sådan. En smalare, starkare och hälsosammare. Frågan var bara om Sam blev lika ny med den?
Jag springer en hel del. En träningsform som jag upptäckte passar mig väldigt väl, den kräver knappt någon teknik och går egentligen bara ut på att ta sig framåt och det gärna i tempo. Dessutom har jag en ordentlig tävlingsinstinkt som får komma till liv i diverse lopp, vilka också har blivit små hållhakar i löprutinen. Plötsligt springer jag inte bara framåt, utan även inför. Varje kilometer är inte bara en stund där kroppen får röra på sig där och då, utan också en förberedelse inför nästa prövning runt hörnet. Rundan som nu blivit ett av veckan alla pass som måste hinnas med, för att stå redo inför den stora stunden. Små steg till det större målet, kan man nog kalla även detta.
En nära vän och jag skulle få till en tid att ses. Ingenting avancerat, men en vardagsmiddag var nog ändå ambitionen. Hinna sitta ner ordentligt, ta oss tid och prata, diskutera och ta igen. Det var så länge sedan hon och jag gjorde just det. En snabb blinkning i våra kalendrar och vi båda insåg att detta var svårare att få till än vad vi kanske trott. Vi båda har jobb vi gillar och prioriterar, och våren tycks vara en tid då många roller kräver lite extra kraft för att få projekt att gå i lås innan alla semstrar. När vi blickade mot helgerna var även de rätt fullspäckade, fram till någon vecka efter midsommar. Bröllop, födelsedagar, inflyttningsfester, jobbevent och annat härligt spikat kommande tid framåt. Sedan skulle min vän åka iväg på just semester. Med skratt i rösten hälsade hon mig trevlig sommar och låt oss höras 2023 istället. Jag satt samtidigt och stirrade ut i ett Stockholm som knappt nådde en tvåsiffrig temperatur, med känslan att juni, juli, augusti redan var förbi. Avcheckade, som små steg på vägen.
En annan vän satt hos en teraput för några år sedan. Frågan som diskuetrades var om denne vän kanske led av alkoholproblem, hon kände att fredagens efter jobbet-drink kanske fanns lite för nära till hands när stressen och ångesten höll på att ta över. Terapeuten hade undersökt alla möjliga risker och kommit fram till att så inte var fallet. Däremot var det tydligt hur min kompis aldrig lät sig själv slappna av, förutom vid dessa tillfällen. Hur hon konstant levde på språng, i förhatsade rörelser mot nästa projekt, mail, deadline och krav. Och endast i dessa små stunder, lät sig själv vara i nuet. Detta tillstånd vi ofta slänger med, men sällan reflekterar över eller kanske tar på allvar. Varför hänga kvar i stunden, när vi är påväg mot något mycket större? Varför betrakta ett litet steg på vägen, som något annat än just en fartled.
Sam, journalisten från New York Times, var väldigt stolt över sin viktnedgång, men kände samtidigt ingen vinst i att ha nått sitt mål. Han hade gått igenom alla små steg, ofta med bravur, och dundrat in i mål precis enligt plan. Samtidigt var hans största insikt att dieter inte gör om personligheter, bara dess kroppar. Att varje måltid registrerades, snarare än avnjöts. Sam förstod att denna resa med alla sina små steg var nödvändig för hans hälsa, men han skriver mycket och länge om inställningen till vägen dit. Vi alla har hört att resan är målet, men kanske inte ställer oss frågan vad vi går miste om när vi skiter i just det?
Min bästa träningsform blev snabbt en liknande transportsträcka. Inte för att nå en annan vikt, men istället en viss tid till ett lopp. Det lilla steget som tidigare var så tillräckligt i sig, skulle plötsligt bara avverkas. När jag kom på mig själv med att stirra mer på pulsklockan på armen, istället för Djurgårdskanalen i full blom, blev jag lite irriterad. Här har jag lyxen att få knata runt i detta helt kravlöst, men är för trångsynt för att se annat än en tävling om några helger.
När jag och min nära vän skulle hitta en tid att ses, blev jag både frustrerad och stressad över all tid som sprang ifrån oss. Hur svårt ska det vara att hitta lite andrum? Bortskämt nog blundade vi båda för all denna tid som kändes bortrövad, vad den faktiskt innebär. Alla dessa händelser, festligheter och sammankomster, är väl precis vad vi själva försökte planera in? Tror nästa passande talesätt är när man inte ser skogen för alla träd. Vi blev fullkomligt blinda.
Skönt nog så behövde min andra vän ingen hjälp för sina påstådda alkoholproblem, men däremot satte hennes terapeut ord på en utmaning både jag, mina vänner och journalisten Sam verkar lida av. Hur jäkla svårt det ska vara att leva i den där stunden. Vara i nuet, fånga den satans dagen. Och hur viktigt det är att man ibland verkligen försöker göra det. Att gå ner i vikt kan vara både viktigt och hälsosamt, springa lopp väldigt kul och gå på fest med sina vänner ännu roligare. De få dagar om året när de väl inträffar – men resten då?
Efter en av mina många löpturer stirrandes på puls och tider, när jag kände att sommaren redan var förbi innan den knapp börjat, gav jag mig själv en liten läxa. Gör inte om alla vanor, rutiner och planer till små steg till något större. Låt vissa få vara som en fredagsdrink. Kul, härlig och det endast i stunden. Liksom Sam kommer vi ändå få dras med oss själva efter varje milstolpe ändå, så lika bra att acceptera det från start. Kanalisera all frustration kring planer och tider, till ett mindset som skiter fullständigt i just det.
Lite färre små steg, lite mer carpe fucking diem.
*
Vill du läsa fler krönikor på FORNI? Klicka här!
