Orden skär i hjärtat bara jag ens tänker på dem. Skulle en mening kunna döda är just den meningen det perfekta giftet.
Jag hade känt på mig det redan en dag innan. Jag låg en dag före honom. Jag förundras ofta över hur bra jag är på att läsa människor. Det är nog en egenskap de flesta tilldelar sig själv, men i och med mina extrema hjärnspöken vrider och vänder jag på en människas beteende i det minsta detalj. Och just en dag innan kände jag på mig att något var fel.
Vi kysstes på nyår, han var mina andra kyss den kvällen. Vi gick ut och pratade om jazz, framtiden och ex. Sedan gick jag in och spydde i toaletten. Dagen efter vaknar jag till en vänförfrågan. På bussen påväg hem morgonen därpå, sliten och med gårdagens smink, slår tanken mig hur det skulle vara att vara hans. Tanken känns dock så långt bort att jag avfärdar den direkt. En månad går, en inbjudan till en gemensams kompis fest dimper in på Facebook och jag ser att han är bjuden. Jag går in på Facebook en gång i kvarten och kollar om han ska komma. Det ska han.
Vi hänger hela kvällen. Det är inte många minuter jag gör något annat. Jag, som älskar att dansa och dricka drinkar, är den som nu står och pratar med en kille hela kvällen. Vi la oss på en säng och låg där i vad som kändes 5 minuter, men som i verkliga fallet var 4 timmar. 04.53 hade alla dragit hem och vi var de sista kvar. Vi tog en taxi hem till mig och sov i mitt gästhus för mitt rum var för stökigt.
Det var en konstig känsla. Jag har haft flera one night stands innan men aldrig haft den känslan jag hade på morgonen. Det var som att vi redan varit ihop i ett år och att vi kände varandra bra. Påväg till bussen kysser jag honom och säger att jag gärna ses igen.
Därefter börjar en ständig kontakt och bara en vecka senare åker han ner från staden han studerar i för att träffa mig. Vi ses ofta och länge. Jag åker och bor hos honom en helg. Vi är som ett par och det skrämmer mig knappt att det har gått så fort fram. Det som kändes så bra. Vi fortsätter ses men fredagen den 31 mars händer något.
Jag var en dag före honom och kände av att något var fel. Men jag var tyst och vi träffades på Non Solo Bar och pluggade till högskoleprovet. Under vår träff blev jag lugnare och lugnare och försökte övertala mig själv att mina misstankar var felaktiga.
På en promenad för att gå till bussen stannar han till. Han säger att han måste säga något. Jag, i min naiva bubbla som nu uppstått, tror att han ska fråga om det ska bli vi två. Men, istället.
”Jag gillar inte dig på sättet du gillar mig.”
Jag står och väntar på att han ska tillägga något, typ ”För jag gillar dig SUPERMYCKET OCH VILL BLI IHOP JAG ÄSLKAR OCH ÄR KÄR I JUST DIG!!!”.
Men istället, tystnad.
Jag skrattar till, frågar om han skämtar. Han ser inte skämtsam ut, alls. Då slår det mig. Om man kan förklara att det känns som att bara tankarna, inget annat, snurrar, så var det just så. ”Vad… tråkigt”, säger jag. Det är just så det känns. Så jävla helvetes skittråkigt att han inte gillar mig.
När han förklarar varför han behandlat mig som han gjort när det här har varit hans egentliga känslor skrattar jag nästan åt honom. Vill hellre att han ska hålla käften. Tillslut orkar jag inte stå och kolla på när han öppnar munnen, försöker säga något, huttrar fram något, men stänger munnen igen. Jag ringer en taxi, ser på honom och säger, ”du är en fin kille men du har varit så jävla elak.” Sen går jag.
