Bild: carolinertz
Många av mina nätter kantas av mardrömmar. De behöver inte vara särskilt dramatiska, men scener av obehag, stress och skavande ångest gör att jag inte helt sällan vaknar upp i ett hastigt andetag. Som att vakna av en kallsup och stilla tala om för sig själv att det inte är någon fara, att allt är ok. Korta ryck och små sparkar är det som berättar för min kille bredvid att något inte riktigt stämmer. Som lika sömndrucken som orolig försöker lugna ner spektaklet. Han ställde frågan rätt tidigt, varför har du dessa mardrömmar? Är det något du går och oroar dig för?
Nej, inte alls. Varför skulle jag? Fine, att livet har bjudit på några skakiga månader detta år, men den senaste tiden har jag somnat provocerande tacksam. Till och med fånigt glad över att få ha just den vardag jag har. Dessutom har jag levt med dessa mentala nattbesök i ganska många år, så jag har inte riktigt reflekterat över att de skulle ha en särskild anledning. Jag är bara en sådan som drömmer mycket. Jag har till och med skojat om att det är mitt lilla straff för alla år av snoozande. Det kändes helt logiskt, fram till att jag fick frågan från någon som inte alls höll med om det. Varför är jag så orolig?
–
I slutet av ett veckomöte på mitt nya jobb tog min chef lite sats och sa att hon ville sno våra sista två minuter till en sak utanför agendan. Ett kort vakuum tog över både kropp och sinne. Jag tror inte att jag varken blinkade eller andades innan min chef påbörjade dessa minuter, och jag hann definitivt påbörja en tankesprint av diverse ursäkter och förklaringar till vad som nu skulle avslöjas. En kort men intensiv förberedelse för fallet, rakt ner i något slags mörker. Fan, att det skulle skita sig redan nu. Jag som trivdes så bra.
Min chef kom istället med väldigt fina ord. Hon ville bara ta tillfället i akt och förklara hur glad hon var att jag till slut tackat ja till tjänsten. Mitt vakuum byttes ut till lättnad och förvåning, och en harrang av osammanhängande ord om hur glad jag också var över beslutet. Ungefär lika verbal som en nykär pubertal tonåring, lika löjlig också.
–
Halva garderoben var plötsligt fylld av mina kläder, han tyckte det var lite synd att de förvarades nedtryckta i en väska veckorna i ända. Tandborsten hade landat i koppen till vänster om handfatet. Nedre badrumshyllan hade blivit ockuperat av min hudvårdsrutin och i kylen stod en havremjölk för att jag gillar det till mitt te på kvällen. Alla små men signifikanta tecken på något tryggt. Ändå tyckte jag att en viss suck den där måndagen var livsfarlig. Sättet någon låser en dörr, tonen när man säger hejdå. Var kramen lika varm som förut? Vad mer skaver? Vad har jag gjort för fel? Inga alls. Vad dum han är som ens tänker så. Bäst att klippa redan nu, eller?
Att våga bli kär igen efter ett ordentligt hjärtekross är konstigt nog inte så komplicerat. Det svåra är att lita på att det faktiskt stämmer, håller och betyder något. Känslorna finns redan där, men sin tillit är det mest sårbara man kan ge någon. Att tycka om någon sker av bara farten, men att luta sig tillbaka mot tryggheten att det är besvarat, kräver andra mentala muskler. Sådana som släpper taget och inte står redo att fly fältet så fort en liten feltolkning kan initiera det. Som att en suck inte betyder mer än att det råkar vara måndag.
–
Jag som både somnar tacksam och ofta har självförtroendet med mig, lyckas ändå springa till värsta tänkbara scenario så fort jag får möjligheten. Om det så är omedvetet i sömnen, akut mitt i möten eller så fort min pojkvän rynkar på pannan förbereder jag mig på att klara av riktigt skitiga situationer. Vad gör jag när allt går åt helvete? Märkte ni att det inte var ett “om” där, bara en övertygelse om att de rätta redskapen behöver vara nära till hands nästa gång livet tar en vändning. Jag är visst inte en sådan som ofta har mardrömmar, snarare en person som oroar sig.
Efter lite efterforskningar hos mina närmsta vänner verkar jag inte vara den enda som just gör det, oroar mig. Ibland är det förtäckt i en noggrann planering, “skönt att vara förberedd, utifall att”. Ibland som ett rationellt resonemang, “jag orkar bara inte dejta just nu, så jobbigt att lära känna nya människor”. Alldeles för ofta som en övertygelse om att det faktiskt stämmer, att allt håller på att gå käpprätt åt ett håll ingen vill till. I själva verket är det ju inte sant, det räcker med att vara kompisen på andra sidan konversationen som får sin vän på fötter igen. Som förklarar att det inte är någon fara med det kommande mötet på jobbet, det obesvarade smset eller den oroväckande sucken den där måndagen. Det var ju trots allt en måndag, vem suckar inte då?
–
Så hur lär man sig att lyssna på dessa vänner, kanske ännu mer vara en sådan till sig själv? Som en klok kompis en gång sa i ett lagom oroligt samtal – det är som att gå runt med paraply och vänta på att det ska börja regna, visst känns det rätt onödigt. All den tid som är solig och underbar, varför lägga så mycket energi på att klura ut hur man snabbast fäller ut paraplyjävlen om ett moln nu skulle smita förbi? Kanske att det ger livet mer om man struntar i flyktplanen och istället njuter av det härliga så länge det varar. Ge lite tillit till inte bara ett nytt jobb, en ny relation och sig själv, utan till allt det andra också. Våga leka med tanken att det finns ett alternativ som inte är åt helvete, utan istället helt fantastiskt.
Att tro på den tanken och kanske, när andan faller in, lita på livet.
*
Vill du läsa fler krönikor på FORNI? Klicka här!
