Bild: Humanlovers
Vår i älskade Stockholm. Allt är förlåtet. Gatorna har sopats, och husfasaderna längst Frejgatan visar stolt upp sig i sin nya solkyssta vår-kostym. Så långt ögat når går människor med lätta steg och med ett stort leende på läpparna. Lager-på-lager plagg syns inte till, och det får mig att le. Nu är den äntligen här, den efterlängtade sommaren. Jag går med lätta steg längst gatorna med Veronica Maggio i lurarna på högsta volym, och är så där alldeles nyförälskad i min egen hemstad.
Jag ser mina vänner från långt håll, givetvis intill första parkett på Balzacs uteservering. De skrattar högljutt, och jag känner mig varm inombords att även på avstånd höra deras välbekanta, klingande röster. I ren reflex räcker jag upp båda händerna och vinkar stort. Lite som ett barn, i en vuxens kropp. Kompisarna gör plats och jag kan äntligen dela mitt sommarpirr med dem. Jag kan se i deras ögon att vi alla fyra känner exakt samma pirr. Lite som att vi alla vore pånyttfödda garvar vi åt något som inte är särskilt kul, och samtidigt skålar i livets dryck. Med ett iskallt rosévin i handen och huvudet lite lätt lutat uppåt försöker jag att fånga varje millimeter av sol som släpps igenom den inte helt molnfria himlen. Men plötsligt blir vi avbrutna av en kille som stapplar fram. ”Har någon av er en tändare” frågar han, och famlar med blicken. ”Absolut” säger Hanna och sträcker fram sin tändare med ett stort leende. Vi inväntar att killen ska bli utom räckhåll, men på sekunden som hans ryggtavla är borta säger vi som på beställning, ”han var söt”!
Det dröjer inte lång tid innan killen är tillbaka och återlämnar tändaren, för att sedan röra sig bort mot sitt sällskap. Sällskapet är bara killar, konstaterar jag tyst för mig själv. Det kan absolut betyda att vi alltså har ett singel-gäng på plats. Vi pratar vidare och diskuterar livligt och ivrigt om vem i gänget som är snyggast, som har mest pojkvänspotential och såklart vem som möjligtvis kan vara tillgänglig. Som en tillfällighet så tar sommar-modet ett stabilt tag om mig och rätt var det är går jag med bestämda steg över till killarnas bord. Jag hinner tänka ”vad gör du?”, och ”det här är inte din stil Alma”, men det är svårt att backa ur när man väl har tagit sats. Jag tittar dem alla i ögonen och frågar självsäkert ”vill ni komma och sätta er med oss”?
Det är något speciellt kring killen med tändaren som gör att jag inte riktigt kan slita mig ifrån honom. Vi sitter nu alla tätt intill varandra runt vårt lilla bord och diskuterar om huruvida jordgubbar gör sig bäst i sällskap med glass eller grädde. Vi shottar, beställer in mer vin och den soliga sommardagen börjar bli sval och dov.
Jag förstår inte riktigt vad som egentligen är viben mellan mig och killen med tändaren, men jag vill aldrig lämna våra konversationer. Han är rolig, smart och inte rädd för att skoja på sin egen bekostnad. Precis min typ. Mitt i tanken om huruvida han faktiskt flirtar eller inte så känner jag en hand på mitt ben. Det pirrar till i hela kroppen. För att acceptera inbjudan möter jag hans blick och ler genant. ”Ska du med ut på en cigg”, frågar han och ler. Han vet att jag inte röker, men jag nickar långsamt ändå. Lyckligtvis var det ingen annan som svarade på inbjudan och vi tassar pirrigt ut utanför glasinhägnaden.
Vi smyger bakom ett hörn, som förblindade av både natten och den första riktiga sommarsolen. Vi kysser varandra länge och verkligheten runt om oss står stilla.
Han drar sig tillbaka och tittar mig djupt in i ögonen – ”Kommer jag att få träffa dig igen”, frågan han.
*
Gillade du Sommarflirten och vill läsa mer från FORNIs sexpectations? Klicka här!
