Bild: @nicolaannepeltzbeckham
Kära dagbok, doing something unholy var starten på ett nytt kapitel i mitt liv. Jag började synda lagom till jul och lär bli utan julklappar både en och två jular i rad. Men vad gör man när lusten är stor och moralen har börjat flimra? Är det nu jag bokar upp mig på ett retreat efter nyår och försöker gottgöra för det som gjorts?
Min fling, flirt eller stämning med min chef har av inledningen att avslöja inte dött ut ännu. Jag har försökt med all min kraft att stå emot, men på något absurt vis känns det som att ju mer jag stretar emot, desto mer vill jag ha honom. Det är som två sidor av min hjärna argumenterar mot varandra och vägrar bli sams. Min hjärna har format en toxic relation till dig själv och bråkar likt ett par som borde gjort slut för flera år sedan. Det är ett sånt bråk som ingen verkar veta hur, vilja eller förmå sig till att lösa. Bråket i min hjärna alltså, för det gör motsatsen av att bråkas med min chef tyvärr.
Ibland vore det kanske enklare om vi bråkade? Då hade vi kunnat avsluta det där och sakta men säkert preskribera brottet som begåtts. Men icke, detta är en ständigt brinnande flamma som ingen av oss tycks vilja släcka.
Vad har hänt sedan sist då?
Jo, ni vet ju incidenten på kontoret. Efter det trodde jag att saker skulle bli ganska komplicerat mellan oss, stelt i jobbkorridorerna och att blickar fyllda av skam skulle utbytas. Så var inte fallet, och kanske var exakt det som gjorde att jag började.. falla(?). Istället för att skapa en jobbig stämning på kontoret verkar det istället ha blivit helt tvärt om. Jag studsar upp på morgonen för att fixa mig i timmar. Allt för att vara snygg och piffig på kontoret. Det är inte alls likt mig då jag faktiskt inte brukar bry mig så mycket om hur jag ser ut på jobbet. Men spelreglerna har helt klart ändrats.
På kontoret är det som om vi inte kan vänta på att få 5 minuter för oss själv. Inte för att pyssla med dumheter, men bara för att få stå, titta varandra i ögonen och prata lite ostört. Det vi har just nu är få förunnat, och någonting jag sökt i varje relation jag gått in i, men aldrig fått. En relation där vi i ett rum fullt av människor endast har ögon för varandra och jag vet att vart jag än tittar kommer jag att möta hans blick. Jag har alltid haft en väldigt stor öm punkt för just det där. Att känna sig som viktigast i hela världen bara genom att veta att personen inte släpper mig med blicken. Att få den lampan riktad på sig är för mig helt oslagbar, och den sprider sig som en värme i hela kroppen.
Vi har också varit på en middag. Bara vi två. Tända ljus, hemlig restaurang och alldeles för många flaskor vin. Inte så originellt kan man tycka, men oj vilket vinnande koncept. Vi tar det lite långsamt med den fysiska kontakten. Det har inte hänt något mer än kyssen från sist. Det gör mig både galen men också väldigt nöjd. Varje gång han lägger handen på mitt ben bränner det i hela huden av välbehag. Jag vill ha mer, men jag vill samtidigt njuta av att ha det precis som det är just nu.
Varför ligger det ett glitter över romanser i jultid? Är det en slump, är jag kär i kärleken eller är detta faktiskt något som jag vill. När blir man gammal nog för att förstå sina känslor? Jag måste snabbspola mig själv till den åldern genast. Jag känner mig helt oförmögen att ta ett klokt beslut kring hela situationen. Delar av mig vill se vart detta leder, men den andra hjärnhalvan som konstant är ute efter bråk säger stopp. Han är din chef, låt dig inte förblindas av att han erbjuder en sak som du saknat i en livstid, detta är högst olämpligt.
Med hjälp av glittret från julen, julfesterna och ledigheten från kontoret vågar jag inte förutspå hur det hela kommer att sluta. Vilken hjärnhalva vinner och vilken förlorar?
