Ett samtal med Kenza Zouiten Subosic: “Jobbet är inte viktigast för mig – längre”

45:55 - Lyssna på Michaela och Kenza

Att få till en intervju med Kenza Zouiten Subosic är något som jag är både stolt och glad över. Jag tror att de flesta vet hur sparsam Kenza är med att göra intervjuer så därför blev jag väldigt glad när hon tackade ja till en med FORNI. Vi sågs en eftermiddag i mitt kök, solen sken in och så åt vi kardemummabullar medan vi drack kaffe och pratade om livet. Jag frågade Kenza om jag fick spela in hela samtalet och det fick jag – så om du vill lyssna på en uncut version av vårt 45 minuter långa samtal så är det bara att klicka på play här ovan. Det är alltså hela samtalet utan redigering, så att intervjun känns så äkta som möjligt. I texten här nedan har jag kortat ner samtalet något, helt enkelt för att det hade blivit en novell om jag tog med hela samtalet.

Välkommen till ett samtal mellan två gravida kvinnor om graviditet, barnlängtan, IVF, oro och vem man vill vara som mamma. Men också ett samtal om Kenzas karriär, vad som är viktigt för henne i hennes liv och hur hon lyckats bli en så trygg person trots en stundtals bumpy road.

M: Idag är det onsdag och den här intervjun kommer att publiceras nästa söndag, då är du i v… 37? Tror du att din bebis är här då, eller när tror du att han kommer?

K: Nej, det tror jag inte! Alltså det är så svårt för ena stunden tänker jag att han kommer komma i maj – alltså lite tidigt – men i nästa stund så inser jag att nej, varför skulle jag ha den turen att han skulle dyka upp en vecka tidigt så att jag slipper den sista jobbiga veckan? Haha, det är klart att han kommer vara sen, jag ska väl också behöva uppleva det där jobbiga på slutet när man har gått över tiden och inte orkar mer! Så nu försöker jag ställa in mig på att han kommer vara sen för att slippa bli besviken.

Är du taggad på förlossningen?

Mina känslor har varit väldigt upp och ner genom hela graviditeten när det kommer till förlossningen. Eller, i början tänkte jag inte alls på förlossningen — för jag visste inte ens om graviditeten skulle leda till en faktiskt förlossning och ett barn eftersom jag var så himla rädd. Men sen när jag väl vågade börja tro på det, började jag istället tvivla på min förmåga att föda ett barn. Jag fick mycket katastroftankar, typ “kommer han dö under förlossningen?“. Under en period så kände jag bara att “nej, jag kommer inte klara av det här, vad har jag gett mig in på?“. Men nu när det närmar sig slutet av graviditeten känner jag mig väldigt, väldigt peppad!

Varför tror du att du ramlade ner i den där lilla gropen av självtvivel?

Det var runt vecka 30 som de här tankarna kom och jag tror de handlade om att allt gick så fort – jag hade inte hunnit förbereda mig. Helt plötsligt var jag i vecka 30 men vi hade inte ens en vagn eller hade förberett någonting inför att han skulle komma (Michaelas kommentar: I feel you, är i v. 30 nu och har inte en enda pryl till bebisen!). Jag trodde att min graviditet skulle kännas lång och utdragen men istället har den varit helt tvärtom och jag har inte hängt med alltid.

Jag tänker att det där kanske handlar om hur orolig man har varit under första perioden av graviditeten. Jag vet att du, precis som jag, var väldigt orolig under första perioden och när den oron väl lägger sig är det ett så kort glapp innan man helt plötsligt är inne i “slutet” av graviditeten. Kan du känna igen dig i det?

Verkligen! Jag gick ju inte ut med min graviditet förrän i vecka 19 och då var vi nästan halvvägs. Det gjorde att allt innan dess inte kändes på riktigt eftersom ingen visste om att jag var gravid. Sen efter det gick allt så fort. Tiden innan jag gick ut med det kändes så himla på låtsas på något sätt och jag kunde själv inte ta in min graviditet förrän jag hade gått ut med det offentligt. Först då blev det verkligt för mig att jag faktiskt är gravid och ska bli mamma.

Hur hanterade du första tidens oro?

Varje vecka som gick i graviditeten så googlade jag missfallsrisken och varje vecka blev den lägre och lägre, vilket gjorde att min oro minskade naturligt i takt med att veckorna gick. Jag försökte att leva på som vanligt, sen bokade jag in två ultraljud som vi gick på och betalade privat för jag var tvungen att se så att allt var bra. Jag köpte även en sån här doppler som man använder för att lyssna på fostrets hjärtljud hemma. Jag tvingade mig själv att inte lyssna varje dag för att inte bli helt galen, men tillät mig själv att lyssna en gång i veckan. Jag tog även med mig maskinen till Maldiverna för att vara helt säker på att bebisen levde när vi gick ut med graviditeten. Jag vet att man inte rekommenderar gravida att köpa hem en doppler men jag kände att jag var tvungen, den lugnade verkligen mig. Ibland tog det dock några minuter att hitta hjärtljudet och då började ju oron komma, både hos mig men framför allt så kunde jag se det hos Aleks.

Jag tycker att man kan känna den oron bara man går på ultraljud och väntar de där minuterna innan barnmorskan säger “Och där ser vi hjärtat slå”

VERKLIGEN! Speciellt på första ultraljudet! Vi hade gjort IVF innan och även om vi blev gravida på spontan väg, som det heter, så ville IVF-kliniken ändå boka in ett ultraljud hos dem i vecka åtta. Och när jag skulle lägga mig på britsen vände sköterskan skärmen ifrån mig så att jag inte skulle se något! Jag försökte tyda hennes ansiktsuttryck men det gick inte och efter ett tag sa hon “Mm, jag ser att det har påbörjats en graviditet här“. Jag bara “MEN?!” varpå hon fortsatte säga “Och här ser jag embryot…” och jag skrek “MEN?!” innan hon slutligen sa “Och här ser jag hjärtat slå!“. Jag var så jävla nervös eftersom det är ett kritiskt läge i början av graviditeten när hjärtat ska börja slå och när hon bekräftade att det faktiskt var hjärtslag där inne blev jag så himla tacksam mot henne, haha. Jag sa flera gånger “Tack så jättemycket!!!” och ville krama om henne, men egentligen var det ju inte hennes förtjänst att hjärtat slog haha. Men jag var bara så himla tacksam!

Mitt tips till de som befinner sig i just första tidens oro är att göra det som känns bäst för just dig. Lyssna inte på alla andra utan gör som du vill för att du ska må bra! Du vet vad du behöver, ingen annan.

När du hade försökt få barn i några månader fick du reda på att din kropp var på väg in i klimakteriet. Hur var det för dig att handskas med detta besked, både privat men också i kombination till den offentliga person du är? Tror du att folk någonsin kommer förstå hur tufft det är att ta sig igenom privata svårigheter med allas blickar på sig?

Jag tror faktiskt inte att man kan förstå hur det kändes, för det var fruktansvärt. Min pappa gick bort i samma veva så det var dubbel sorg som jag tog mig igenom. Sorgen över pappa, och sorgen över att jag kanske inte kommer kunna få biologiska barn. Det var jobbigt varenda dag och jag mådde skit. Att i mina sociala medier behöva hålla uppe en fasad där jag visar upp bilder från mitt liv och vad jag gör var såklart sjukt jobbigt. Jag skrev att jag mådde dåligt i mina kanaler men inte varför för jag vågade inte, då skulle jag känt mig så himla utsatt och alla är tyvärr inte jättesnälla på internet. Jag visste att om jag går ut med det kommer jag få massa kommentarer kring barn och graviditet – något som jag ändå fick dagligen utan att ha gått ut med att vi försökte få barn. Att få kommentarer som “Nu är du ju gravid, det ser man” dagligen eller att bekanta hör av sig och skriver “Grattis till graviditeten” medan man tvingas svara “Jag är inte gravid” när det egentligen är det enda man önskar… Det var helt klart det jobbigaste jag någonsin har gått igenom.

Vem vill du vara som mamma?

Jag tror att både jag och Aleks kommer vara riktigt roliga föräldrar! Har du sett Modern Family? Jag tror typ att vi kommer vara som Phil båda två, haha, speciellt Aleks. Jag hoppas att vi inte kommer förlora de vi är som personer idag. Vi tycker om att skoja och tar inte allt på för stort allvar och det hoppas jag att vi kommer fortsätta med. Jag vill vara den roliga morsan men sen så vill jag också att mitt barn ska känna att han kan komma och prata med mig, vad det än gäller. Att jag alltid finns där för honom.

Hur mycket tänker du på din egen barndom nu när du ska bli förälder själv?

Jättemycket, jag tänker på det hela tiden. Det jag tänker är att jag är så glad över att jag kommer kunna ge mitt barn en trygg uppväxt. Barnet kommer att ha två kärleksfulla föräldrar som alltid finns där för honom. Vi kommer att kunna ge honom mer än vad både jag och Aleks växte upp med och det gör mig otroligt tacksam.

Hur kommer ni dela upp föräldraledighet och ansvar för barnet? Min psykolog sa till mig att en klok grej att prata om med sin partner är när bebisen börjar på förskola och det är dags för uppdelning av VABB-dagar. Allt för att slippa diskussionen “Vems jobb är viktigast” (haha). Hur tänker du och Aleks med jobbet, eftersom ni också jobbar tillsammans?

Det kanske kommer bli lite tjafs om sånt där, haha. Men jag har ju ett mycket mer flexibelt jobb än vad Aleks har eftersom han är VD på Ivyrevel, så han kan inte vara borta från sitt jobb på samma sätt som jag kan. Jag jobbar mestadels med mina sociala medier och det jobbet kan jag ta med hem, jag kan styra det lite som jag vill. Därför kommer det att vara jag som är hemma med bebisen, i alla fall till en början.

Hur är det att jobba med sin man?

Det går bra! Vi sitter inte i dialoger med varandra på jobbet. Jag var inte rädd alls när vi skulle börja jobba tillsammans, bara taggad. Aleks har alltid jobbat väldigt mycket och nu ses vi i alla fall på kontoret! Jag är bara glad över att vi kan åka tillsammans till kontoret på morgonen och att det har aldrig varit några problem.

Du skriver inte så mycket om din business i dina kanaler, det är en sida man nästan inte får se hos dig. Vem är business-Kenza? Hur viktigt är jobb och karriär för dig och hur stor plats tar det i ditt liv?

Det har gått från att ha varit väldigt viktigt till att bli mycket mindre viktigt. Under perioden som allt hände med pappa och vår situation blev jobbet mycket mer oviktigt. Hela den perioden fick mig verkligen att tänka om. Vad är det egentligen som är viktigt i mitt liv – är det att bli så rik som möjligt och göra värsta karriären? Då kom jag fram till att nej, det är det inte. Jag älskar mitt jobb och vill gärna fortsätta med det så länge som jag kan, men det är inte det viktigaste i mitt liv – längre.

Om man tittar på dig och jämför man dig med andra influencers så har du aldrig velat lyfta fram din karriär sådär supermycket som andra influencers kanske gör. Även om du säger att jobbet har varit väldigt viktigt för dig har du aldrig riktigt skrutit om allt jobb i dina kanaler. Har det funnits någon strategi bakom det eller hur har tankarna gått? Är det ett medvetet val för att du ska framställa dig som “en av folket”?

Nej, det har inte alls funnits någon strategi! Däremot så har vi alltid velat separera på Ivyrevel och mitt varumärke. Jag är inte Ivyrevel utan det är ett helt separat företag. Det har varit viktigt för mig att skilja på mitt och Ivy’s varumärke. Jag är jättestolt över Ivyrevel och det är så sjukt kul att jobba med! Men som sagt – vi vill separera på varumärkena och därför skriver jag inte så mycket om Ivyrevel längre.

Hur jobbar du procentuellt med de två varumärkena: Ivyrevel och ditt egna?

Vi lanserade 2013 och de första åren jobbade jag sjukt mycket med Ivyrevel. Vi var ett litet företag i början så jag gick över till att jobba mer med Ivyrevel än mitt egna företag och det märktes ju: det mesta i mina sociala medier handlade om Ivyrevel. Det var det jag ville då och det var det som behövdes. Sen när vi växte och kunde anställa folk som var bättre på vissa delar än vad jag var, då kunde jag ta ett steg tillbaka och låta dem göra jobbet. I takt med att vi växte kunde jag återgå till att fokusera på mitt egna bolag.

Vad är din titel på Ivyrevel?

Just nu så har jag ingen titel förutom att jag är delägare och en av grundarna! Sedan jobbar jag fortfarande med vårt design och produktionsteam, vi har ett team på 6-7 personer som driver den avdelningen och där är jag med på ett hörn. Men de är ju experter och behöver egentligen inte min hjälp! Marknadsföringen fortfarande en viktig del av min roll, att jag helt enkelt marknadsför Ivyrevel i mina kanaler. Förut hade jag en titel, jag var Style Manager! Det betyder att ingenting fick slip trough innan det skulle ut på marknaden utan jag skulle OK:a allt innan det släpptes ut. Det behövs inte längre för vi har ett så duktigt team bakom design och produktionen.

Det har varit mitt mål hela tiden att starta ett bolag och anställa folk som är bättre än mig på sina områden, så att vi kan växa och bygga något stort tillsammans. Jag vill inte jobba ihjäl mig, jag vill kunna ta ett steg tillbaka och fokusera på det som är viktigt i mitt liv. Vilket alltid kommer vara mina relationer och min familj.

Har du några tips på hur man balanserar jobbet och privatlivet, för att inte bli utbränd? Har du varit på väg att bli utbränd/utmattad någon gång?

Nej, det har jag faktiskt inte. Jag har alltid känt att inget jobb är värt att må dåligt över. Jag har känt ibland att det har varit på väg att bli för mycket men då har jag pausat och backat för att inte hamna där och riskera utbrändhet.

Det låter som att du är en väldigt inkännande person, vilket jag tror är väldigt bra för att undvika just utbrändhet. Det är verkligen en egenskap jag själv har behövt jobba upp, jag har inte alls haft med mig den sedan start utan har behövt öva på att vara inkännande.

Ja alltså det stämmer nog att jag är naturligt inkännande. Men sedan har jag heller aldrig tackat ja till projekt eller jobb som jag inte verkligen har velat göra. Jag ser alltid till att göra jobb som jag får ut någonting av, och då blir det inte ett lika stort stress eller ångestmoment. Det är lyxen med mitt jobb, att jag kan välja sånt.

Det kan vara jäkligt svårt att veta vad man vill göra i sitt liv. Har du några tips eller råd till den som känner sig vilsen i jobb-djungeln?

Gud vad svår fråga! Jag har ingen aning. Men jag vet inte om man måste veta det – vad man ska göra med sitt liv. Det känns som att man ska ha så höga mål idag men jag har vänner som fortfarande inte vet vad de vill göra med sitt liv. Idag duger det inte längre att “bara” vara anställd någonstans utan alla ska bygga egna bolag och jag tror att det är därför så många inte känner sig nöjda med sina jobbsituationer. Pressen på vad det innebär att ha en karriär idag är för hög. Hela livet behöver inte kretsa kring ens jobb, det behöver inte vara det viktigaste i livet för alla.

Jag tycker att du känns så trygg i dig själv även om ditt liv inte har varit någon spikrak väg – du känns trots det väldigt grundad.  Hur blir man trygg i sig själv?

Jag tror att det handlar väldigt mycket om vilka människor man omger sig av. Att man ser till att omge sig av människor som ger en uppskattning, stöd och pepp. En väldigt stor anledning till att jag är så trygg i mig själv är Aleks – han har alltid stått vid min sida och han har aldrig tvivlat på mig. Sen finns det såklart stunder där jag inte har känt mig så jäkla trygg i mig själv, då jag har känt mig osäker och haft prestationsångest. Det händer ju också. Jag tror att just nu är jag väldigt tillfredsställd i mitt liv och det gör mig trygg.

Om du skulle ge några visdomsord utifrån dina egna erfarenheter i ditt liv, till den som lyssnar eller läser den här intervjun – vad vill du då säga?

Lita alltid på din magkänsla, lyssna på dig själv och omge dig av människor som lyfter dig. Och viktigast av allt – jämför dig inte med andra!

Följ Kenza här:
Blogg, Instagram, Youtube

 

Artiklar att lyssna på
TILLBAKA