Inte riktigt som det var tänkt

Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här

Vi skulle på semester. En väldigt välplanerad och efterlängtad sådan. Efter många timmar framför hotels.com och de bästa reseguiderna vi kunde googla fram, var dagen framme då vi skulle spendera dagar i sol och värme, på magiska platser och bara få insupa varje sekund av dem.

Istället började vi resan med akut nackspärr, en sejour hos några franska apotek och en timmes biltur till Sainte Maximes bästa osteopat. En ordentlig krage som skulle sitta på dygnet runt och ordination på tunga värktabletter, och semestern var igång. Inte riktigt som det var tänkt.

Jag hade hoppat på ett nytt jobb på ett sprillans start up-bolag och var helt uppslukad av denna nya värld. Mail, slack och sms gick varma dag som natt, och trots tunga dagar och ett otroligt tempo var jag riktigt taggad på vart detta skulle leda mig. Vara med på hela bolagsresan, från start till toppen. Nu jävlar.

Istället började beslut och strategier skava och efter ett samtal en lördag från ingenstans var det bestämt att jag inte längre skulle vara med på denna resa. Från start till några steg över mållinjen. Inte riktigt som det var tänkt.

En höst i New York på ett universitet jag länge gått och drömt om, i kvarter som är de charmigaste staden har att erbjuda. Det var planen jag hade filat på i nästan ett år. Dessutom skulle det ta mig ett halvår närmre en juristexamen och ett mer vuxet liv som arbetande jurist. Anställd, på någon stor byrå kanske. Ett kontor med dresscode och hierarkier. Ändå lite häftigt.

Istället fick jag ett mail en vecka innan jag skulle boka in tid hos amerikanska ambassaden för visumansökan. Skolan hade under våren bytt sina regler för internationella studenter och konstaterade att jag var varmt välkommen en annan termin, men till hösten var det dessvärre helt omöjligt. Inte riktigt som det var tänkt.

Det verkar visst ty sig så, att saker inte alltid blir som man tänkt sig. Allt från en semester till karriärsval och till och med större beslut än så. Det kan vara en fysisk skada som råkar drabba en (eller ens semestersällskap, resultatet är nästan detsamma) eller en vision som plötsligt byter skepnad. En förhoppning, förväntan och längtan som ofrivilligt raderas ur agendan. Hur mycket man än planerat och förberett sig, så spelar det ibland inte någon roll. Livet sitter på trumfkorten som skiter i vilket. En dröm som plötsligt går i kras. Eller – kanske ändrar form. Blir till något annat, inte riktigt som det var tänkt.

Det blev ingen stökig middag den första kvällen på semestern, men det blev istället en flaska vin i morgonrockar framför en ny Netflix-serie. Vi tömde minibaren på snacks och hade en kväll utan en tanke på mail, måsten eller morgondag.

Det blev inte en lång resa på det sprillans nya start up-bolaget, men det blev istället tid för frilansuppdrag som tog mig till möten, människor och uppdrag jag knappt kunnat drömma om. En ny livsstil jag faktiskt älskade. Och ett annat jobb utan kompromisser, som inte skaver någonstans.

Det blev inte en höst i New York – det blev faktiskt inte ens ett liv som arbetande jurist. Istället blev det en rejäl knuff i rätt riktning, att känna efter vad som faktiskt är kul och spännande, på riktigt. Skolan blev utbytt mot en praktikplats på ett modebolag som blev till ett jobb och ett liv mycket roligare än den tidigare planen.

Vilken tur att det är så och att saker och ting ibland får gå helt åt helvete. När man inser vilka vägar man hamnat på som till en början känts slumpartade, fel och nästan orättvisa. Men som visat sig vara klockrena. Den där killen som plötsligt slutar svara på sms – för att göra plats för en annan, som aldrig skulle bete sig så. Intervjun som kändes så bra men som ändå inte löste jobbet – för att det fanns en så mycket bättre plats runt hörnet. Skadan som sabbar de minutiösa planerna – för att påminna om att det är dags att tagga ner och andas. Äta snacks i morgonrock på hotellrummet för att det, i all sin enkelhet, någonstans var bättre än alla andra alternativ.

Vad glad jag är att livet sitter på trumfkorten som skiter i vilket. Att det inte låter oss bestämma hur allt ska gå. Inte riktigt som det var tänkt, men antagligen mycket bättre än så.