Att bli sams med våren

Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här!

Håll i er nu, detta kan bli kontroversiellt. Som många tankar som tar emot att säga högt, delas dem ofta med så många fler än vad man kan tro. Så för alla er som kanske också gått och dolt denna känsla inom er år efter år, kommer här min bekännelse:

Jag har inte alltid älskat våren. Snarare, avskytt den. Velat hoppa över dessa första soliga månader så snabbt det bara går. Bockat av dem med en molande ångest i bröstet medan temperaturen och veckonumren stiger.

För visst är det lite skamset, att inte stämma upp i kör om vårens glada intåg. Att inte verka sprudlande, hoppfull och tacksam när asfalten går från snöblaskig till dammig, vakna till en klarblå himmel och höra fågelkvitter om kvällarna. Helt galen är jag inte, det är inte så att jag inte uppskattar torra gator, härligt väder eller andra vårtecken – utan snarare den översvallande förväntan som av någon anledning verkar komma med på köpet. Så många vårar har jag suttit hukad framför en skärm, stressad över ett liv som inte alls stämmer överens med det som hör årstiden till.

Rent tekniskt har jag förstått hur detta är en tid många längtar till. Ljuset, värmen, symboliken i allt som äntligen börjar gro. Hur saker får färg igen, går från svalt till ljummet, hårt till mjukt. De långa kvällarna framför en lagom pinsam TV-serie byts till uteserveringar som aldrig stänger. Lager av tröjor, ull och dun får packas undan och fram kommer garderober i mönster, pasteller och krispig bomull. Människor flirtar. Tittar på varandra på stan, dejtingapparna går glödheta och man kan nästan höra hur de första roséglasen börjar klirra mot varandra på diverse balkonger och barer.

Inte så dumt, visst? Och som jag velat uppleva precis allt detta, bara det att stunden när jag finner mig själv hukandes över den där skärmen, i en nopprig tröja som sett bättre dagar, med en hudton som inte minns känslan av solsken och en inkorg som ger tydliga indikationer på att det där premiärglaset rosé på en uteservering som aldrig klappar ihop inte är till för just mig. I alla fall inte just nu. Ändå verkar resten av världen sitta med solglasögon på nästippen och liksom, insupa livet. Den där våren som man vill älska. Som är så varm, glad och sprudlande. Och så jävla långt bort.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Caroline Rosencrantz (@carolinertz)

Fram tills rätt nyligen. Sakta men säkert blev jag faktiskt sams med våren. Efter ett antal år av ångest och några till med acceptans, så kom jag till en plats där jag helhjärtat välkomnade den. Även min känsla kring den efterlängtade årstiden fick ta plats som Instagram-post, och jag lovar, det var helt genuint. Jag förstår äntligen er, alla ni som pratar om våren som ett självklart plustecken. Men jag förstår även er som inte gör det. Som inte köper hur tusan man ska hinna med allt detta härliga, göra sig redo för det lediga och soliga utan bara vill snabbspola över denna passage och fram till tydlighet. För jag har en känsla att det är det vi inte gillar.

Karin Boye sa det här mycket bättre och vackrare än vad jag någonsin kan göra. Visst gör det ont när knoppar brister. Jo tack, jag har blåmärken överallt. En mental brottningsmatch i att inte älska det som älskas borde. Det var också denna tanke som till slut gjorde våren till min vän. Det får skava lite i mars, det är helt ok. Man kan njuta av den där gången solen lyckades skymta fram på den där enda lunchpromenaden man fick in den där månaden, och det räcker. Det kommer fler månader, antagligen med lite mer sol, kanske ytterligare promenader. Då kan man prova att njuta lite av dem. Till och med vara glad över den där dejten, drinken eller fågelkvittret om kvällen.

Eller fortsätta titta på sin TV-serie i soffan. Det får man också göra på våren. Likaså huka över sin skärm och inkorg om livet inte vill annat än så. När jag gav mig själv tillåtelsen att inte behöva vara den gladaste, fräschaste och piggaste versionen av mig själv, fick jag ironiskt nog en knuff just ditåt (något som visst händer när man slappnar av). Det var inte självklart eller vid första ögonkastet, men även jag blev till slut vän med våren – och alla dess knoppar som brister.