Krönika: Den stora relationskampen

Caroline Rosencrantz är FORNIs nya krönikör. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här

 

 

Jag har en syster som står mig väldigt nära. Vi är till och med sådär provocerande bra vänner, som vissa syskon just är. När hon träffade sin pojkvän och det visade sig vara en match made in heaven, så gjorde hon det som annars bara sker på film: hon lyckades få ihop mig med en av hans vänner. Ett år senare står vi här. Lika mycket bästa vänner och med varsin, om man frågar oss, drömkille under armen. Som dessutom kommer helt strålande överens! Det gjorde dem ju faktiskt innan vi ens hade behövt tvinga dem att umgås.

Jag vågar också säga att vi är rätt bra som par, “kompatibla” är nog helt rätt ord för sammanhanget. Ni vet, det mesta funkar och synkar utan särskilt mycket skav. Med det sagt, har jag och min syster sidor som är väldigt olika, vilket leder till två väldigt olika relationer. Vilket sedan slussar oss till den stora relationskampen – en pågående tävling som går att utkämpa och vinna på en herrans massa vänster. Inte ett drag är det andra likt i jakten på den bästa relationen världen någonsin skådat.

 

… denna pågående match är och förblir rätt idiotisk

 

Första ronden går nog till min relation. Serven kom i form av kärlek vid första ögonkastet och avslutades mot alla odds med en flygbiljett över atlanten. Lägg till att jag lyckades få snubben att ta sitt pick och pack och flytta från LA hem till Sverige igen och vi har en stark start. Syrran och hennes kille hade ett något mer lågmält spel till en början, men kontrade istället med en flytt utomlands och inledde sina första månader som sambos i ett London i lockdown. En situation som kan vara kämpig för många relationer, särskilt de riktigt färska, men inte för syrran inte. Förutom alla otroliga middagar som lagats bara till dem två (de får inte umgås fler än så), så har det lagts fantastiska mängder pussel och målats med akvarell till tända ljus. Två finansvalpars boning har förvandlats till ett konstnärligt kärleksnäste där varje kväll är en date night. Ni hör ju, det är en tight match.

Så hur slutar tävlingen då? Jag hade ärligt talat inte lagt märke till den förrän min kära pojkvän fick spatt över en bild på pussel #14 som lagts till en delad flaska rött i solnedgången (i lägenheten i karantän). Hur står de ut med varandra!? Hur kan man vara så störtkär i någon som man måste spendera varje minut om dygnet med? Samma eftermiddag hade jag pratat med min syster i telefon. Hon hade spanat in min instagram och tyckte att vi fick lugna ner oss lite. Det är inte rimligt att man som par hoppar upp innan kl07 på morgonen och traskar mot bikram-salen med yogamattan i ena handen och partnern i andra. Vem gör så?

Vad min syster inte visste var att samtliga minuter innan klassen hade varit allt annat än trevliga. Tidig morgon och tidsoptimism är inte alltid en vitamininjektion för relationen. Eller hur komplicerat det kan bli när en extrovert och en introvert flyttar ihop efter ha känt varandra i två månader. Det går, men det är inte alltid så smidigt som på film. Vad min kille inte visste om våra motståndare var likaså hur livet i kärleksnästet i London inte alltid är så problemfritt. Hur kär man än är, förblir 40 kvadratmeter på två personer en ganska liten yta. Det går, ofta väldigt bra dessutom, men lik förbannat gås det på nerver både en, två och tre gånger i veckan. Ibland, om dagen.

Så denna pågående match är och förblir rätt idiotisk. Det går inte att tävla i relationer, första-priset ligger i att inse just det. Samtidigt är det väldigt mycket lättare sagt än gjort. Det är tyvärr inte bara stora konton på instagram som kan lura hjärnan titt som tätt, utan även en syster, bästa vän och pojkvänner där till. Hur duktiga vi än är på att vara varandras partners, är vi hysteriskt dåliga på att förstå att verkligheten inte går att utläsa på ett foto av kvällens middag eller några sekunder av promenaden till yogasalen. Kompatibla som par, jävligt inkompetenta vad gäller verklighetsförankring.

Så nästa gång min kille känner tävlingsnerven rycka till av en akvarellmålning, ska jag påminna honom om att det är bäst att vi ger upp den kampen på studs. Två dåliga förlorare till en urusel tävling, då är det bäst att höja vit flagg och tjafsa vidare på väg till yogasalen istället.