Krönika: Hobbies, karantän och en svår surdeg

Caroline Rosencrantz är FORNIs nya krönikör. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här!

[su_divider top=”no” divider_color=”#efeeee” link_color=”#ffffff” size=”1″ margin=”0″]

Fenomenet hobbies är så fint. Den allmänna definitionen lyder “en fritidssysselsättning som utförs som avkoppling eller för nöjes skull” och i dagens konstant självförverkligande samhälle, känns just hobbies lite extra viktigt. Att hitta de där sysslorna man gör bara för att må bra. Inte för att utvecklas, att utnyttja eller tjäna pengar på. Utan bara för att ha lite kul.

Våra hobbies säger ju också en hel del om vilka vi är. Vare sig man vill eller inte, så måste det finnas något identitetsbyggande i att lösa soduko varje morgon eller virka grytlappar om kvällarna. Färglägga i målarböckerna eller läsa all sci-fi-litteratur man kommer över. Om vi sedan lägger ihop hobbies tillsammans med den mycket märkliga karantänsituation vi alla lever i (mer eller mindre beroende på var i världen man befinner sig), så blir resultaten otroligt intressanta. Desperata tider kräver desperata åtgärder heter det visst, och jag vågar säga att vi har hamnat i något som bär ditåt.

Min pappa har börjat skicka memes till familjens Whatsapp-grupp. Han har inga sociala medier eller har någonsin haft något som helst intresse för dem. Hur han ens har hittat dessa komiska bilder med den typiska rubriken till, som osar generation millennials och är symboliska för alla oss 20-somethings, är fascinerande. Nu flödar de fritt och han kan nog snart titulera sig expert. En hobby ingen av oss såg komma smygandes, men se där.

För några veckor sedan gick den före detta presidentkandidaten i USA, Bernie Sanders, live på Instagram tillsammans med artisten Cardi B. Att kända personer inom populärkultur engagerar sig politiskt och att politiker gärna tar till vara på det, är inget nytt under solen. Att Bernie Sanders, 78 år gammal, gör det i ett format som någon 50 år yngre än honom knappt kan hantera, är däremot rätt spännande. När jag såg min skärm delas mellan denne kutryggige man med flygig vit frilla – och kvinnan som definierar termen “sassy” gestikulerandes med långa turkosa naglar, slog det mig att det också är en rätt oväntad sysselsättning.

[su_quote class=”.su-quote-style-default{font-size: 28px !important;}”]De äldre blir yngre och de yngre blir äldre. Min pappa är mer millennial än sina egna döttrar[/su_quote]

På andra sidan av spektrat har vi mig själv och många i min närhet som plötsligt har fått ett sånt sug för att baka det omtalade bananbrödet. Lägga två halvor snyggt omlott ovanpå kakan för lite extra finess. Och när brödet är bakat hoppar vi på surdegen. Ett projekt som kräver mer tålamod och stolthet än att ta till vara på några stackars övermogna frukter, en hobby-nivå upp kan man säga. Medan surdegen växer till sig, finns det fler alternativ i samma genre. Jag har fått många bilder på nyinköpta balkonglådor med nysådda örter, grönsaker och annat grönt skickat till mig. På med en förälders friluftsställ och ut i skogen är inte heller ovanligt, och om man ska avancera ordentligt är det dags att leta upp en scoby (en slags svamp, om jag förstått det rätt) för kommande kombuchatillverkning.

Så vad betyder då detta? Framförallt, vad säger dessa nya hobbies om oss? Min slutsats är att i stunder av kris och panik söker vi efter trygghet, något som vi uppenbarligen inte hittar i vår egen ålder. Så vi provar en annan. De äldre blir yngre och de yngre blir äldre. Min pappa är mer millennial än sina egna döttrar, Bernie Sanders mer tech savy än de som röstar på honom och vi 20-somethings omfamnar en livsstil mer sprungen ur stenåldern än Instagram. Fascinerande, spännande och lite komiskt på samma gång. Om det är detta som krävs, för att vi ska ha lite kul.

Om någon skulle undra hur min surdeg går, kan jag meddela att jag är på tredje försöket och vaktar glasburken med mjöl och vatten som om det vore mitt barn. Desperata tider kräver visst det.