Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här!
[su_divider top=”no” divider_color=”#efeeee” link_color=”#ffffff” size=”1″ margin=”0″]
Jag stod lutad mot en husvägg en sen eftermiddag i juni och väntade på en kompis, några kvarter bort från dit vi var påväg. Solen gassade som den visst kan göra även i juni, intensivt och nästan aggressivt. I mörka jeans och en långärmad tröja stod jag tryckt mot fasaden med två fullmatade kassar vid fötterna, ett datorfodral i ena handen, två postpaket i den andra och en väska på axeln. Om jag rörde mig skulle kassarna antagligen välta och innehållet med dem. Min mobil låg i fickan på jeansen som jag heller inte nådde och kunde därför inte ringa upp min kompis. Lösningen fick bli att vänta på platsen där min vän absolut inte kunde missa mig. Mitt på trottoaren mot en husvägg i den varmaste eftermiddagen som Stockholm bjussat på i år.
Svetten började göra sig mer än påmind och frustrationen med den. Att jag stod fastklämd mellan kassar, paket och packning kändes plötsligt mer som min försenade kompis fel, än det dumma beslutet att släpa på det. Bland soldyrkande stockholmare påväg till promenader, drinkar och helg stod jag där bitter, stressad och svettig. En eftermiddag som annars är så sällsynt, en av dem man vill insupa varje sekund av, rörde mig inte ryggen.
[su_quote class=”.su-quote-style-default{font-size: 28px !important;}”]Upptagen av mina egna listor, krav och agendor höll jag på att gå miste om en stund mycket större än dem.[/su_quote]
Bredvid mig öppnades en dörr och en äldre man gick ut. Dörren fick stanna på vid gavel och han ropade bekant hejdå till dem som stod där inne. Han gick och ställde sig två meter från mig, klädd i en beige kostym och panamahatt, och lutande sig mot fasaden med ansiktet upp mot den klarblå himmeln. Lite provocerad av hans svala elegans vände jag bort blicken. Plötsligt kom en doft från lokalen vars dörr nu stod på glänt. Nybakat bröd, varmt smör och något lite nötigt strömmade ut i den heta luften. Till vänster om mig tände mannen nu en cigarill vars rök blev tydligare för varje andetag både han och jag tog. Inte påträngande, utan snarare som en hälsning från den stilige mannen till den stressade kvinnan, att inte oroa sig så mycket över svettpärlorna i pannan.
Visa det här inlägget på Instagram
En vindpust i ansiktet som en ljummen klapp på kinden. Skratt från lokalen, som ju givetvis var ett bageri, hördes dovt från den öppna dörren. Croissanterna från ugnen och som matchade värmen utomhus. Mannen med sin cigarill i handen, med en uppsyn mer strålande än solen. Han hade inte bråttom någonstans. Och tyckte nog att jag inte borde ha det heller. Mellan försenade vänner, svettfläckar och alla möjliga måsten, var där och då både han och jag någon annanstans. På en trottoar längre söderut än Stockholm, där bagerier heter boulangerier och män i kostym och panamahattar står vid varje gathörn. Där doft av smör, sol och cigariller gifter sig med 30-gradig värme och en salt medelhavsbris. Där livet inte är bråttom eller bittert, stressat eller svettigt. En plats som man kanske besöker några dagar om året, då man just strålar med hela ansiktet riktat mot himlen, av ren glädje att det är det enda man behöver göra just då.
En sen eftermiddag i juni, när ledighet kändes ljusår bort, kom den plötsligt levererad till mig från ingenstans. Upptagen av mina egna listor, krav och agendor höll jag på att gå miste om en stund mycket större än dem. En stund av lätthet, sol och kravlöshet, från ett bageri och en äldre herre i kostym. Något jag hoppas vi kan ta till vara på, hur långt bort de än kan tyckas vara. Att vi stannar upp och låter svettpärlorna rinna, tar en semester på två minuter, några kvarter bort från dit vi är påväg.
