Bild: Stephanie Strauch
Klockan har inte ens hunnit bli 08, när jag inte kan ignorera det längre. Min vecka som är planerad in i minsta detalj, börjar sakta luckras upp till ljudet av snörvel, hosta och kokheta små pannor. Så nära, men plötsligt på en halv sekund, helt bortom räckhåll. Till en början försökte mitt undermedvetna skylla hostan på en fastbränd äggröra som orsakat en smärre eldsvåda här inne, men när alla 3 ungarna snorade och snörvlade i en obehaglig symbios av flygande baciller, förstod jag. Its gonna be a loooonnnnggg week.
Vid första tanken på sjukstuga hemma själv med alla ungar, får jag liksom lite smått klaustrofobi i mitt eget skinn, hur ska jag ens överleva? Tanken på att spendera kommande vecka inlåst med mina 3 sjuka barn, ger mig, generande nog, kalla kårar. Det är väl ändå märkligt att en vab-vecka består av 800 timmar (eller 147 maskiner disk, 67 hushållsrullar för att torka snoriga näsor och minst 3 dygn sammantaget av fullkomlig skrikfest, i alla väderstreck, beroende hur man ser på det.) medans en vanlig arbetsvecka består av 40? Det får ju en att undra, vart dom där resterade 760 timmarna tar vägen?
Nu hann mina 3 kids förvisso skolas in, och påbörja livet under pedagogernas regim i nästan en månads tid. För mer än så, har väl inte ett endaste nyinskolat barn hunnit gå, innan bacillerna satt klorna i dom? Vad gör man egentligen en hel vab-vecka hemma när man huserar tre sjuka, lättretliga, arga små individer med massa vilja, men noll ork? (Vad jag vill göra, är förvisso en annan fråga, men to be honest hade jag ju inte tackat nej till ett sätt att expandera förmiddagsnapen med typ 4 h, så att dagen inte blev så olidligt lång.)
Jag sänker i alla fall alltid garden till absolut noll. Och allt mer än gråt är en framgång, och ett hederligt bad är en aktivitet värd typ Nobelpriset. Jag spelar upp varenda barnfilm på Netflix, tömmer frysen på all glass och låter tvätthögen växa ståtligare än Mount Everest. Och så försöker jag landa i att oavsett hur dagen utspelade sig, så kommer det en ny chans imorgon bitti. Och ej att förglömma: för varje dag som går, kommer vi en dag närmare återkomsten till livets innerligaste gåva för både vuxna och barn: förskolan.
*
Vill du läsa fler krönikor? Klicka här!
