Fyra lägenhetsvisningar och en soffa att landa i

Caroline Rosencrantz är en av FORNIs krönikörer. Om du vill lära känna Caroline bättre, klicka här för att se hennes profil eller kolla in hennes Instagram här

[su_divider top=”no” divider_color=”#efeeee” link_color=”#ffffff” size=”1″ margin=”0″]

Mina söndagar har aldrig varit så planerade som nu. Efter frukost och dusch påbörjas ett minutiöst schema från tidig förmiddag fram till sen eftermiddag, då vi till slut får landa hemma i soffan igen. I alla fall i några veckor till, sen är det faktiskt inte hemma längre.

“Någon av dem du gillade?”

Alla lägenhetsvisningar som små filmtrailers efter varandra, en kort preview om livet som väntar där inne. Jag försöker verkligen se det framför mig. Måla om väggarna i huvudet, riva en vägg mentalt, ta bort den knasiga kristallkronan och märkliga lukten i hallen. Jag har flippat många lägenheter i min fantasi på sistone. Som en rullande säsong Extreme Home Makeover innanför pannbenet, bara det att jag får ropa ‘move that bus!!’ till mig själv och ingen förvånad familj. Lite som man anade att de stackars husägarna kände, så är smilbanden inte helt äkta när resultatet presenteras. Jodå, det kan bli jättefint. Men vill jag verkligen bo här?

“Ehm, alltså. Jo. Fast ingen jag vill lägga pengar på.”

“Alltså, nej?”

Här nickar jag och som tur är håller min kille med. Han var mest lättad över att jag inte hade gått och blivit kär i en plats han inte kände någonting för. Så går jakten vidare! På ett nytt hem. Med ett vardagsrum och en soffa att landa i. Ett så otroligt laddat köp som man förväntas vara så rationell kring, med pengar som ibland känns overkliga. Summor får en annan innebörd under bostadsbudgivningar. Äsch – släng på det här beloppet! Det är ingenting i sammanhanget. Men sammanhanget är ju enormt. Finns väl ingen plats man spenderar så mycket tid i som sitt hem, och samtidigt väldigt få köp som man lägger så lite tid på i förhållande till dess pris. En, två visningar, en stressad budgivning. Vips har man lagt objektet i korgen, gått vidare till checkout och klickat hem den nya platsen.

[su_quote class=”.su-quote-style-default{}”]Han förstår hur man håller sig sval bland alla lågmälda konversationer, jag får hålla mig från att ställa tusen frågor rakt över visningen. Han går in i en förhandling, jag i ett krig.[/su_quote]

Lägenhetsvisningar känns lite som ett socialt experiment. Vid ett utsatt datum och inom en begränsad tid, låses dörrarna upp till ett hem för öppen inspektion. Alla som är intresserade får en halvtimme på sig att varsamt kika på varenda millimeter av ytan. Lägga en hand på köksbänken, kanske dra i kylskåp och garderobsdörrar för att få ett hum om skicket, knacka på någon vägg för att höra om den är bärande. Samtal förs inte i normal samtalston, utan gärna några nivåer lägre. Det är inte en ren viskning, men absolut mer diskret än vanligt. Paren som kikar tillsammans kommunicerar med blickar och ett och annat kodord. “Den är ungefär som den andra på nummer 27 fast utan tillägget i köket? Här skulle man också göra som hemma hos Kalle och Stina, men inte lika mycket, du vet?”.

Jag är så nyfiken på hur det ser ut hemma hos Kalle och Stina. Medan jag funderar på det går min kille och snackar med mäklaren och säger lite vänskapligt hejdå med något som klingar “du vet vad vi är ute efter, ring mig när du har hittar det”. Han kan de där kodorden, jag har fortfarande svårt för språket. Han förstår hur man håller sig sval bland alla lågmälda konversationer, jag får hålla mig från att ställa tusen frågor rakt över visningen. Han går in i en förhandling, jag i ett krig.

 

Visa det här inlägget på Instagram

 

Ett inlägg delat av Caroline Rosencrantz (@carolinertz)

Han vet och påminner mig ofta om att det kommer fler lägenheter. Jag står i det städade sovrummet där alla personliga ägodelar lagts i lådor och förråd, och tänker att detta är det sista till salu i stan. Efter detta objekt kommer ingen vilja flytta på månader. En väldigt naiv tanke, men just där och då känns den ytterst verklig. Tills vi sitter hemma i soffan igen och uppdaterar hemnet-appen, kikar på dagens nya objekt och lägger till visningstiderna i kalendern. Visar små filmtrailers för varandra, om det nya livet som väntar.

Tänk, om man bara målar om här och river den där väggen kan det ju bli superfint här. Eller det här köket, så fint de har gjort med överskåpen. Det kanske man skulle kunna få till i den andra lägenheten lite längre ner, fast inte lika mycket, du vet?

*

Vill du läsa fler krönikor från Caroline? Tryck här!