Bild: @papayalovin
Jag har vandrat runt på jordens ytskorpa i hela 28 år. Om vi delar upp åren i singelskap och förhållande så landar vi på 23 år som singel och 5 år i förhållande. När jag ser det såhär på pappret så ser det ut som väldigt stora tal om du frågar mig. När jag tänker tillbaka på mina 5 år i förhållande så känns det som ett annat liv. Men jag kan inte heller riktigt identifiera mig med 23 år som singel. Att försöka välja och förstå vilka av åren jag har varit lyckligast känns dumt och krystat. Jag tror nämligen inte att det är sällskap eller inte sällskap som skapar förutsättningar för lycka eller olycka. Jag tror dock på att inställning till de båda bäddar för både lycka och olycka. Ibland jämför jag tjejkompisar som har någon slags besatthet av att hitta en pojkvän med personer som lider av en allvarlig sjukdom. För precis som en sjuk person vars enda önskan är att bli frisk – precis på det viset hänger vissa personer upp sin lycka på partnerskap.
Idag är vi överösta av bilden utav någon form utav kärnfamilj. Visserligen har den modifierats till att bestå av olika sexuella läggningar men den är fortfarande i det stora hela samma som för 100 år sedan. Idealet är fortfarande två vuxna och några barn. Idealet är fortfarande att leva i tvåsamhet.
När saker känns som ideal är jag den som är den. Jag kan inte låta bli att lyfta på locket och se vad som är motsatsen till idealet. Jag kan inte heller låta bli att reflektera över om idealet har ett syfte eller om det faktiskt bara har blivit ett ideal för att den blinda har lett den blinda. I det här fallet så vet jag faktiskt inte. Jag sitter inte på något svar kring om vi faktiskt är skapta för en livslång tvåsamhet eller inte. Men jag vet att jag tycker det är otroligt roligt att leka med tanken om att det inte skulle vara så. Jag njuter liksom lite i smyg av att tänka att jag har kommit på något som de flesta inte har tänkt på.
Men visst är jag inte ensam om att tänka dessa tankar. Jag vet att min trogna följarskara av ”den föreviga singeln” sitter där ute och nickar medstämmande till texten i den här artikeln. Jag känner faktiskt många som på ålderns höst bestämt sig för att gå skilda vägar och som där och då också tackar nej till att hitta en ny partner. Fått nog av att ständigt kompromissa med vad man vill och inser att umgänge kan ske i andra former än genom att leva i tvåsamhet. Numera börjar det även puttra fram nya lösningar på hur man lever i en parrelation. Jag lyssnade nyligen på en podd där två gifta personer helt av egen vilja valt att leva som särbos. Friskt tycker jag! För vem har egentligen bestämt att gifta par måste bo i en villa med all inclusive Volvo, två barn och en labrador?
Paradoxalt till vår strävan om den eviga tvåsamheten så skrivs det fler filmer än aldrig förr om hur man håller sig singel, hur man blir av med en kille på 10 dagar och hur man överlever som singelmamma. För mig låter det här någonstans som att ett singelskap kanske sakta men säkert börjat att normaliseras. Tittar man på siffror så släpptes nyligen en rapport på att var fjärde hushåll är ett singelhushåll i region Stockholm. En av fyra, det är ändå en andel värd att räkna med om du frågar mig. Visserligen så behöver inte nödvändigtvis singelhushåll och singel civilstatus vara direkt korrelerade. Men det visar ändå på det faktum att var fjärde person i Stockholm bor själv, singel eller ej.
För mig vittnar det här om att lite nya fräscha tankar på hur man lever eller inte lever ihop är på ingång. Kanske är det även så att den yngre generationen ligger steget före oss när det kommer till att planera livet genom ålder. Det är ju nämligen så att vi blir äldre och äldre för varje år som går. Alltså mänskligheten som släkte lever längre. Förr i tiden när man som människa hade en medellivslängd på 40 år – då kanske det var fullt rimligt att träffa en partner vid 20 års ålder och hålla ihop livet ut. Men idag har den siffran fördubblats. Då kanske det inte längre är helt rimligt att ställa livet ut kravet på relationen. Med den här texten vill jag inte peka med några pekpinnar kring hur just du borde förhålla dig till parrelationer. Jag vill snarare sätta lampan på och reflektera kring att det kan finnas flera rätt och fel – eller i den här situationen, snarare rätt och rätt. Jag vill uppmuntra till att leva ditt liv precis som du vill leva ditt liv. I tvåsamhet eller själv, så länge man gör det som känns rätt och inte styrs av normer så lovar jag att livet kommer att bli rikt.
