Bild: @rosalia.vt
Lyssnar ni också på min nya favoritlåt, Unholy med Sam Smith? Om inte, gör det nu! Låten har både peppat och gett mig vägledning det senaste. Även om jag inte riktigt vet hur bra det faktiskt är? Det är ju inte en låt som predikar en jättehög moral, men ibland kan det väl vara ganska skönt att släppa lite på moralen och gå på lust. Jag har nämligen varit med om en situation med stort S som jag idag kommer att berätta för er om.
Jag jobbar nämligen på en ganska konservativ arbetsplats, vi har strikt klädkod, rasslande gamla kaffemaskiner och en hel del av den något äldre generationen män. Jag jobbar nära med många av dessa och det är faktiskt inte mig emot alls. Vi kommer bra överens och det är aldrig någon olämplig stämning. Tills… en kväll…
Jag jobbade sent, så som man gör inför lite större lanseringar. Ett öppet kontorslandskap blir lätt ganska glest när 50% av de anställda går för att hämta barnen vid 16, resterande går vanligt tid och de ynka procenten som jobbar kvar märks knappt i den gapande tomma lokalen. Jag satt helt insnöad i ett excel ark när min chefs, chef Henrik knackade mig på axeln.
– Är det okej om jag sätter mig här? Frågade han och drog ut stolen bredvid min.
– Ja svarade jag, log och famlade ut mina airpods som trillade ner bland allt annat på skrivbordet.
Det är tyvärr någonting i situationens natur som lätt blir ganska stelt. Även om jag pratat med Henrik säkert 300 gånger och tycker mig ha en god och avslappnad relation till honom så är det något med den plötsliga interaktionen på ett öde kontor som gör att man känner sig tagen på bar gärning. Visserligen dröjer det inte lång tid innan samtalet flyter på som vanligt och stelheten omvandlas till trevlighet.
Jag vet faktiskt inte hur länge vi sitter där, men mitt jobb flow är i alla fall helt förstört. Vi pratar bort timma efter timma och när timmen börjar närma sig 21.00 frågar Henrik om vi inte ska gå runt hörnet bort till Strandvägen och ta en snabb aw innan vi rundar av, ingen vits att stanna kvar på kontoret längre påpekar han. Jag blir smickrad av inbjudan men hejdar mig faktiskt där, det är ytterst olämpligt att bli påkommen på en bar med Henrik så här nära kontoret, ensamma. Så jag får ur mig ett ”jag är ledsen men min mamma är här på besök över veckan och hon väntar hemma med mat”. Dålig ursäkt tänker jag för mig själv men blir också stolt över min uppvisade moral.
– Ingen fara säger Henrik, det kommer andra tillfällen.
– Absolut säger jag och börjar titta efter min jacka borta vid utgången.
Henrik och jag tar följe ut genom lokalen och släcker efter oss. Vi är ju faktiskt utan tvekan de sista personerna som lämnar kontoret. I nästan samma sekund som lampan släcks så råkar jag nudda vid Henriks hand. Sekunden efter det är det som att ett vilddjur har bosatt sig inom mig, jag sträcker mig för en kyss och Henrik möter mina läppar.
Ytterligare en halvtimma passerar i mörkret, och det ända som spelas upp i mina öron är ”doing something unholy”.
