Bild: Charlotteslawrence
I en tidigare värld där livet inte stod stilla som en direkt effekt av olika vågor av pandemi, så ägnade jag alltid mina somrar åt att resa. Jag reste mycket själv, och mättade mitt sociala behov genom både främlingar och gamla bekanta längst vägen. På mina ensamresor befinner jag mig i någon form utav ett väldigt tillfredsställande flow. Jag känner att jag vilar i mina fridfulla tankar och lever i synk med min egen syn på livet. Om man ska slänga sig med svåra ord så är det nog under dom här månaderna på resande fot under sommaren som jag befinner mig i vad man kallar för homeostas. Ett grekiskt begrepp för att vara i ett stabilt tillstånd.
Under mina sommarmånader lever jag efter en regel, och det är att endast lyssna inåt och gå på känsla. Resterande delen av året handlar mitt liv mycket om vad andra förväntar sig av mig och min egen bild av vad jag ska åstadkomma (som ju såklart återspeglar samhällets normativa kravställning). Jag ger mig själv en välbehövd paus från allt det där och gör precis vad jag känner för varje dag. Jag reser oftast längst kuster och just den här sommaren befann jag mig på Saint-Malo i Frankrike. För omväxlings skull hade jag stannat där i flera veckor. Normalt sett så reser jag vidare efter 4-5 dagar då jag känner att det är dags för något nytt och framför allt för att hålla tankarna fräscha. Men det var något speciellt med Saint-Malo – jag kunde bara inte resa därifrån. Jag hade liksom skapat något som liknar ett hem där och med min usla, men charmiga franska så hade jag även lyckats bekanta mig med de flesta i den lilla byn nära stranden. På Saint-Malo handlar mycket om passionerad njutning och det passade mig väldigt bra.
Som många redan kanske förstår så var det inte bara den underbara staden som jag förälskade mig i, utan jag föll även för en fransos som tycktes vara svaret på allt jag hade letat efter. En tidig morgon innan staden vaknat till liv gick jag ut för att springa ett varv innan solen spruckit upp och blivit allt för stark. Det är något magiskt över en stad som fortfarande sover och en dag som inte hunnit börja än. Jag sprang till stadkantens ände och hittade ett undangömt café som solade sig i morgonsolen och vätte ut mot stranden. Det doftade nybryggt kaffe och bakat bröd. Jag kunde inte motstå att sakta ner för att kolla om det var okej att slå sig ner. Eftersom morgonen fortfarande var tidig så såg jag ingen personal på plats. Men doften av frukost och slamret från köket gjorde att jag förstod att jag inte var ensam. Jag smög försiktigt in till vad som såg ut som där man beställde. Jag stack försiktigt huvudet över den höga disken och möttes av en lite rufsig fransman med pigg blick och ett leende som skvallrade om att man skulle passa sig.
På knagglig franska bytte vi några rader och det visade sig vara hans café som jag hamnat på. Han bakade stans godaste croissanter och brann för att det lilla cafét skulle överleva ännu en vinter. Vi pratade om livet i timmar och Romain som han hette hade ett speciellt sätt… ett sätt som jag aldrig varit med om tidigare. Morgonen flög förbi men tiden stod ändå stilla. Sent in på eftermiddagen kom verkligheten ikapp mig. Jag satt ju faktiskt i smutsiga träningskläder på ett café med en kille jag just mött. Jag ursäktade mig för att gå hem och duscha och byta om och föreslog att vi skulle ses igen ikväll. Det blev ingen paus på det umgänget. Romain stängde snabbt igen cafét på den lilla udden och jag hann knappt förstå vad som hände innan vi både två befann oss i duschen intrasslade i varandra. Jag stannade hela sommaren i Saint-Malo och Romain stannade i min hyrda minietta. I Saint-Malo gör man saker på känsla och passion.
