Bild: Humanlovers
Missade ni FORNI´s sexpectations senaste krönika? Isåfall, läs här! Det är en målande historia och reflektioner kring huruvida det går att träffa Mr Right på dansgolvet. Krönikan avslutades med:
Taxin släpper av mig hemma och precis då plingar mobilen till. Jag kisar mot skärmen och ser ett okänt nummer, ”Det var kul att träffa dig ikväll. Vill du ses på brunch imorgon?”. Mitt ansikte spricker upp i ett leende. ”Javisst, ses på Nybrogatan 38 klockan 12”.
Vad hände sen? Här kommer en spännande uppföljare som slutar i något vi inte kunnat ana.
Går det att träffa Mr Right på dansgolvet – fortsättning
Inga emojis tänker jag för mig själv och skickar iväg ett sms, jag måste spela som att jag inte bryr mig. Jag tror inte ens smset hinner landa i hans inbox innan jag febrilt ringer upp en av mina närmsta vänner, Emma. Hon svarar innan det har gått fram en signal och säger vasst, har det hänt något? ”Vi ska på brunch imorgon”, skriker jag på andra sidan luren. Emma garvar och säger ”det gick fort” på ett ytterst retsamt vis. ”Äsch lägg ner”, säger jag och avrundar samtalet. Jag behöver ju sova, jag ska på dejt imorgon. Eller är det en dejt? Han kanske bara vill vara vänner? Han kysste mig trots allt inte? Mina tankar är högljudda, intensiva och liknar mest en flock förvirrade hönor.
Det blir morgon och på något vis lyckades jag ändå samla mig igår och föll handlöst för John Blund. Jag reser mig upp och känner hur huvudet dunkar efter gårdagens fest. Lyckligtvis är jag en vän av ordning och har givetvis preppat med juice, resorb och Ipren nära till hands. Två Ipren och en lång dusch senare är jag som en ny person. Fräsch, tänker jag när jag ser mig själv i spegeln och inser att det börjar bli lite stressigt. Jag fönar snabbt igenom håret och börjar sminka mig. Med ögonen stirrandes rakt på min egen spegelbild och med tankarna på vad jag ska ha på mig för kläder, börjar jag känna en liten oroväckande panikartad känsla inom mig.
Varför har jag ingen stil? Varför ska vi ses på en brunch? Jag har ingenting att ha på mig och absolut ingenting som passar för en… vad det nu är, brunch med… vem han nu är. Jag funderar på vad han hade på sig igår och tänker att jag ska försöka matcha hans stil. Men jag inser då att han inte hade någon stil, utan såg ut som vilken snubbe som helst i Stockholms innerstad. Jeans, t-shirt och med en klocka runt armen. Det här gjorde ju inte saken lättare. Jag byter strategi och grabbar tag i min stickade klänning, sofistikerad, uppklädd men avslappnad tänker jag och andas ut för första gången på en kvart.
Pirrig går jag med raska steg mot Nybrogatan. Jag bor bara ett par gator bort så jag lyckas att till och med ta mig fram i tid. Jag ser honom inte någonstans, så jag tar bästa möjliga bord och sätter mig och väntar. När jag har väntat i en kvart börjar jag fundera på om han ens kommer att dyka upp och precis då när mina förväntningar börjar förvandlas till besvikenhet ser jag han kliva in. Jag möter hans blick och ler. ”Jag sitter här”, säger jag i mimik över rummet. Han nickar som svar och kommer bort till mig.
”Hej, kul att se dig! Hade du en bra kväll igår?” Säger han och ler självsäkert.
Jag svarar att det var en mycket bra kväll och börjar nervöst pilla med mitt hår. ”Gick ni vidare efter eller var det sängen som lockande?”, frågade jag i samma andetag som jag besvarade hans fråga.
”Nej sängen lockade, annars hade jag nog inte suttit här idag. Så berätta vem är du? Kommer du härifrån, jag har inte sett dig förut?”.
Vi besvarar varandras frågor och samtalen flyter på. Jag ler inombords. Det är någonting med honom som känns så självklart. Han är otroligt fin att titta på, självsäker men ändå jordnära. Hela min kropp är törstig på att få veta allt om honom. Jag vill veta hur han ser ut när han vaknar på morgonen, hur han gillar att äta sina ägg och inte minst – hur hans fantastiska ryggtavla ser ut under den där t-shirten.
Timmar går förbi och när brunchen går över till en eftermiddagsdrink så vet man att det här är en lyckad dejt. Jag känner mig upprymd av stunden och liksom pånyttfödd. De senaste killarna jag har träffat har varit praktexempel på dåliga killar. Ibland har jag faktiskt funderat över om jag är med i en dålig romcom film, utan att veta om det. Men den här killen, han är annorlunda. Han, vars namn är Philip, berättar om hans uppväxt med en pappa som gav upp familjelivet för att förverkliga sin karriär. Om hans många volontärresor till barnbyar i utsatta länder och om hans nära relation till sin syster.
Wow tänker jag, den här killen har ju allt. Inte nog med att han är sådär lugn och trygg i sig själv, han är också väldigt intresserad av att höra mer om mig. Han lyssnar glatt till mina långdragna berättelser om min egen, lite mer blygsamma, uppväxt i en by. På mina tankar och åsikter om allt ifrån brevbäraren jag möter varje dag, till hur jag tycker att man levererar en dejt i världsklass. Sekunder blir till minuter, minuter blir till timmar i vad som känns som ett andetag.
Vid 18.00 så kommer verkligheten ikapp oss, jag får ett sms från DHL om att min nya soffa ska levereras och jag tvingas att slita min uppmärksamhet från Philip. Vi reser oss upp och han ger mig en kram. Inte vilken kram som helst utan en kram som får en att vilja skrika efter att få mer närhet. Men just när vi släpper taget om varandra så drar han upp sin mobil ur fickan som för att kolla klockan, och mobilen hamnar i en exakt vinkel för mig att råka få en glims av hans skärm. Imessage från Louise <3 ”Kommer du hem till middagen”?.
Jag vänder bort blicken på ett sätt som gör att det ser ut som att jag fått ett slag i ansiktet. Philip har inte sett att jag har sett hans skärm, vi skiljs åt och det ända som snurrar i mitt huvud är ”inte igen”.
*
Vill du läsa fler krönikor från FORNIs sexpectations? Klicka här!
