Snart december månad och högtidernas högtid närmar sig med stormsteg.
Ja, om Grinchen hade haft någon slags motpol så skulle jag axla den rollen utan problem. Jag älskar julen. Trots att världen verkar vara mörkare än himlen just nu och att alla julens tillställningar blir lite modifierade i år så kan jag ändå trösta mig med att jag har den där som lyser upp tillvaron likt en guldklimp och gör mig sällskap till morgonkaffet. Den smakar lika gott i år om inte godare. Och nej, det är ingen ny stjärna i mitt dejtingliv jag talar om utan vår allas älskade saffransbulle. Om det är något vi lärt oss något av pandemin så är det väl ändå att baka. Och att hålla avstånd såklart.
Med det sagt så håller jag avstånd till släkten i år och i samma takt som första, andra, tredje och fjärde advent löser av varandra i december så kilar jag allt stadigare med han jag dejtat sen i våras. Visserligen blir det av förklarliga skäl ett annorlunda julfirande i år med glöggmingel via zoom och julbord i take-away, men i år firar jag också jul med honom. Bara att säga det högt känns så allvarligt och så avgörande på något sätt. Pandemin sätter liksom saker på sin spets. Det får mig att ifrågasätta allt och återigen, ifrågasätta oss. Jag börjar tänka lite “what if…” och för att röra om ytterligare i grytan så tänker jag inte minst på en person som jag så fint kallar för “Mr. What if…”
Förstår ni vem jag menar? Ni som varit lika ihärdiga som mig i ert dejtande känner förmodligen flera stycken som bär detta alias, men det finns en speciell person som födde uttrycket för mig. Jag kan inte låta bli att undra ibland hur livet hade sett ut om det hade blivit vi två. Han har liksom satt standarden för min bild av kärlek och jag hoppas fortfarande det finns någon som kan få mig att skratta högre. Första gången vi sågs var jag så oförstörd och oförstörbar. Jag var verkligen den absolut bästa versionen av mig själv, men med honom blev jag ännu bättre.
Låt mig ta det från början. Året var 2013 och det var den sista helgen i juli. I dimman av en lördagsnatt byter jag raggningsrepliker från cosmopolitan mot ett glas av min bartenders favorit cocktail. Både drinken och vår konversation därefter var en perfekt kombination av syrlig och söt. “Between the sheets?” gissar jag och signerar kvittot med glimten i ögat och mitt telefonnummer. När jag sedan går från baren tar jag hans mörka ögon med mig och innan jag lämnar rummet hade han klätt av mig med blicken. Jag har aldrig känt mig så blottad. Och bekväm. Naken. Jag visste redan då att jag måste ha honom. Ett glas between the sheets leder mig bakom “Staff only” skylten och några trappor ned på hans restaurangbåt. Under däck blir orden överflödiga och där hånglar han upp mig mot väggen i maskinrummet. “I just kissed a curse.” säger han och än idag ekar hans röst i mitt huvud. Det var inte en gnista mellan oss, det var eld. Vi var eld. Eld och luft. Vi var allt och sen… ingenting. The end. Men bara början av min relation med “Mr. What if…”
Kan det vara så att vi håller fast vid relationer som vi vet inte kommer fungera och människor som vi vet inte älskar oss, av rädsla för att en dag hitta en som gör det? För den dagen vi hittar kärleken på riktigt, först då har vi något vi kan förlora. Jag vet uppenbarligen inte om jag hittat kärleken på riktigt men jag har iallafall hittat den där som lyser upp tillvaron likt en guldklimp och gör mig sällskap till morgonkaffet.
Den vill jag inte förlora, det är allt jag vet (och då menar jag inte saffransbullen). xx Steph
