Framgång är ett av de koncept som diskuteras flitigast hos vår generation, hand i hand med karriär (som egentligen för oss är typ samma sak). Ofta tas dessa ord upp tillsammans med frågor och teorier kring hur vi ska ta oss dit, vad som krävs av oss för att nå framgång och vad vi behöver för att göra en karriär. Då och då pratas det om vad framgång egentligen innebär – för vad är framgång? När jag googlar ordet kommer det mestadels upp listor och tips för vad som krävs för att nå framgång. Definitionen av ordet i listorna och guiderna är självklar: det är att lyckas på jobbet: att klättra snabbt inom arbetslivet och hamna på en plats som ger status, makt och/eller mycket pengar. Om vi klättrar upp för framgångsberget möts vi av allt det här på toppen och då har vi nått den moderna definitionen av framgång. Vi har allt.
Status. Makt. Pengar.
Men det får mig att fundera… är framgång verkligen allt? Vad kommer de som når till framgångstoppen att känna och vad kommer de som inte klarar sig, utan ramlar nerför berget att går nerför det med för känslor? Är det självklart att den på toppen är lyckligast? Och vilken press sätter vi på oss själva – och våra medmänniskor – om toppen på berget är det enda som räknas?
Under sommaren har jag funderat mycket på framgångsbegreppet. På om jag verkligen behöver framgång i mitt liv, eller om jag skulle klara mig utan den. Jag skulle ljuga för er om jag sa att jag inte bryr mig om min karriär eller om framgång alls. För det gör jag absolut. Jag drivs av status och pengar precis som alla (många) andra. Men jag börjar mer och mer ifrågasätta vad i det drivet som är mitt eget och vad som är min omgivnings uppbyggnad av hur livet ska levas.
Jag vet inte ens om jag håller med om den vanliga definitionen av framgång. Att vara framgångsrik måste väl mätas i andra parametrar än status, makt och pengar? Till exempel hur man mår när man går upp på mornarna. Hur det känns när man går till jobbet. Vilka relationer man har och vilka människor man omger sig av. Hur mycket en älskar sig själv. Jag har bestämt mig för att börja utmana min egen syn på framgång för att inte sträva efter fel saker eller klättra uppför ett berg som ändå inte kommer göra mig lycklig (oavsett om jag når toppen eller inte). Jag kanske bara ska gå nerför det berget och klättra uppför ett nytt berg med min egen definition av framgång.
Mitt framgångsberg går ut på att jag ska hitta sann kärlek till mig själv. Att jag inte ska vara för hård mot mig själv. Att jag inte ska ta livet på för stort allvar. Att jag ska våga älska och inte vara rädd för att säga förlåt. Att jag varje dag ska gå till ett jobb som gör mig glad och att det ska komma före den ekonomiska biten. Att jag ska ha tid med min familj och kunna vara i de små stunderna som till slut blir livet. Att jag inte hela tiden ska längta framåt eller efter mer utan vara 100% nöjd med det jag har. Att jag ska sluta tänka ”om jag bara kommer dit/får det/lyckas med det här/tjänar såhär mycket – DÅ kommer jag vara nöjd”. Sträva efter en inre tillfredsställelse snarare än en yttre.
Vill du följa med mig?
*
Vill du läsa fler artiklar om personlig utveckling? Klicka här!
