Det är en av sommarens varmaste dagar och jag äter lunch med mina tjejkompisar och deras barn som alla är i samma ålder som mitt. Vi sätter oss på en uteservering i solen för att njuta av sommaren, på bästa parkett i stan. För en stund funderar jag på om jag ska ta in ett glas vin, men jag hejdar mig och beställer in bubbelvatten. När vi sätter oss ner börjar de andra mata sina bebisar samtidigt som de kikar på menyn och beställer in mat. Jag försöker genomföra exakt samma procedur som de övriga, men det är helt omöjligt. Mitt barn gnäller, vrider sig, slår bort skeden och skakar så mycket på huvudet att jag börjar misstänka att en hjärnskakning är på gång. När vår mat kommer in – fish & chips! – börjar mina vänner äta medan bebisarna antingen sover eller äter på någon brödbit. Själv står jag 10 meter bort och försöker få i Dante hans lunch samtidigt som vi går och tittar in i olika skyltfönster. Några minuter senare byter jag hans blöja, en kvart senare försöker jag äta samtidigt som han klänger på mig i knät. Här någonstans får han ett utbrott och jag inser att den härliga sommardagen är över. Med händerna (som ett djur) bryter jag av bitar av min panerade fisk och slänger in i munnen medan jag väser fram ett ”Jag swishar sen” innan jag tar Dante under armen och halvspringer där ifrån till bakgrundsljudet av skrik, skrik, skrik.
Den här lunchen kom inte upp på sociala medier. Kanske var det för att det var så mycket kaos att jag inte ens hann ta upp telefonen, eller för att jag absolut inte vill visa upp en sån här jobbig stund på Instagram. Jag delade min upplevelse på kvällen sen och skrev om vilken skitdag det blev. Då fick jag väldigt många svar i stil med ”samma här…”. Jag insåg att det fanns många där ute som inte heller har haft den perfekta Instagram-dagen. Kanske till och med fler än vad det finns som faktiskt har haft det.
Hur hanterar man Instagram under sommaren? Det är något jag har tänkt på nu i juni när solen har varit framme varje dag och sociala medier har drunknat i båtturer, härliga luncher, strandbesök, lantställen och road trips. Jag har sett allt det medan jag själv har suttit på mitt kontor och frenetiskt knapprat på tangentbordet för att bli klar med mina jobbprojekt i tid. Jag inser ju att det finns fler som mig – men var är dom? Inte på Instagram i alla fall.
*
Sommarångest är ett begrepp som funnits länge. När jag hade en podcast med min vän Michaela Hamilton ringde vi upp Alex Schulman i ett avsnitt och pratade om just sommarångesten. Han lider av grov sådan, men hans handlade om att den är så kort. Att det roliga snart är slut. Han verkade inte syfta på pressen via sociala medier, utan snarare pressen på sig själv att hinna med så mycket som möjligt under sommaren innan den blåser förbi. Sommarångest kommer i olika former – men den finns här i allra högsta grad.
För sommaren kommer med löften. Löften om att skapa minnen, vara med familjen, känna glädje och ha kul. Om att vara iväg på roliga saker, resa, ha lång semester och göra drömmiga saker. Så var det när jag var ung också – men med Instagram har allt det här växt till något ännu större. Nu ska man inte bara ha ledigt och njuta av sommaren… utan man ska även baka den perfekta jordgubbstårtan, ha på sig de finaste sommarklänningarna, umgås med snygga vänner, ha glada och lättsamma barn, resa till rätt platser och bygga något sorts trädgårdsland på sitt perfekta lantställe. Vad händer när den pressen läggs på vår sommarsemester som egentligen i grunden ska handla om något helt annat? Semester ska handla om att koppla bort och koppla av. Den ska handla om att samla kraft för att orka resten av året. För att få tid med de man älskar och för att göra det som faller en in. Oavsett om det är att se hela världen eller ligga med en bok i en solstol hemma på baksidan.
Men nu istället så sitter vi här med krav på vår sommar som har uppnått omöjliga storlekar. Man kan inte tvinga sina barn att vara glada varje gång man ska göra något roligt. Det går inte att vara på den hetaste festen varje helg. Ingen orkar baka tårtor och bullar så fort det regnar eller packa picknick-korgen och åka till stranden varje gång det är sol. Utan ibland vill man bara kolla på film en hel dag, beställa hämt-pizza och ha på sig trasiga kläder.
Den här texten är en påminnelse till alla som kan känna sommarångesten komma krypandes: livet är inte vårt flöde. Sociala medier är guldkornen ur livet, de härligaste stunderna som man stolt vill visa upp. Sekunden efter kan handla om bråk, stök eller skrik. Men då är man inte så sugen på att ta fram telefonen och knäppa av några bilder, så vi måste komma ihåg att de stunderna finns i varje människas liv.
Och så måste vi unna varandra de fina stunderna. För vi alla har kämpat hårt en hel vår och nu kommer äntligen vår belöning: sommaren. Och när den är precis så som vi drömt om, måste vi stolt få visa upp den.
*
Ett par veckor efter mardrömslunchen skulle jag på en annan lunch med mina vänner. Jag struntade i att sminka mig, tog på mig min bekvämaste klänning och det regnade. På SMS förvarnade jag om att jag kanske inte kommer kunna sitta med på hela eftersom Dante helst vill upptäcka världen och inte sitta still vid ett bord. Jag kom till restaurangen med noll förväntningar och mobilen undanlagd i väskan. Men så hände det – jag fick min perfekta sommarstund. Dante satt snällt i en barnstol och åt bröd. Jag drack ett gott glas vin. Jag åt både förrätt och varmrätt utan att behöva slänga i mig något. När kaffet kom somnade han som på beställning och när vi gick därifrån i regnet var jag lycklig. Jag knäppte av några bilder och postade på min story. Inte för att göra någon annan avundsjuk, utan för att jag var så himla glad över min härliga dag.
Litet tips: Instagram-detox är inte en helt fel grej under sommaren. Jag brukar lägga ifrån mig sociala medier under vissa dagar för att inte fastna för mycket i mina flöden utan istället njuta av MITT liv, med alla bråk, skratt, härliga och mindre härliga stunder. Gör det du också!
Vill du läsa krönikor på Forni hela sommaren? Tryck här!
