Isabel Boltenstern önskar dig Lycka Till Med Resten Av Livet

Jag personligen har haft koll på Isabel Boltenstern länge, redan under högstadiet och gymnasietiden följde jag hennes blogg. Vi hade ett par gemensamma vänner och min bästa kompis var ihop med hennes bror. Jag kommer ihåg hur cool jag tyckte hon var, rapp i text, fotograferade magiska bilder och hängde på hockey-matcher. Och låt mig inte ens börja med min avund för hennes hår.

Det fanns ett driv i henne man såg tidigt och som gjorde att hon snabbt blev en stjärna som reporter inom sportvärlden. Men efter några månader av en giftig arbetsmiljö, arbetstimmar som aldrig tog slut och dåliga chefer blev Isabel sjukskriven för utmattningsdepression. Hon har sedan dess pratat öppet om hur enkelt det är att falla dit, och varför man inte ska vara rädd för att prata om det! Nu har hon även skrivit en bok i ämnet, i Lycka Till Med Resten Av Livet guidar hon oss genom sin egen resa och allt hon lärt sig på vägen.

Jag smsade lite med Isabel för att fråga lite om boken, svåra situationer och sina bästa tips för att inte dra in i väggen. Håll till godo, här är vår SMS-konversation:

 

Louise: Hej Isabel! 👋  Du har precis släppt en BOK!! Wow, berätta – vem är boken för?

Isabel: Hej! 👋   Under skrivandets gång har jag haft två sorters personer i huvudet: dels hon som har många bollar i luften och blir hög på känslan av att prestera, men inte riktigt ser konsekvenserna av det. Men också hon som redan drabbats av stressrelaterade problem och känner en förvirring i hur man kommer tillbaka till ett liv man faktiskt GILLAR – och orkar med i det långa loppet. Med denna bok vill jag fånga in så många jag kan för att lyfta frågor som kan få oss ALLA att må bättre!

L: Låter verkligen som något många kan behöva. Tänk att du har skrivit en bok som kan bli någons (otroligt viktiga) reality check! Jag själv tillhör en tredje grupp: hon som varit där, hittade tillbaka men som fortfarande behöver påminnas om att valen hon gjorde var okej! 🙏

L: Men om vi backar lite… vem är DU? Om det här är första gången man stöter på dig?

I: Jag är en 28-årig skånska som älskar hundar, Crossfit och att sova ✌🏼 till vardags jobbar jag som sportreporter och programledare i TV, men hymlar INTE om att jag älskar att vara ledig. Då bjuder jag hem kompisar på spelkvällar, planterar om växter och lyssnar på poddar på balkongen!

I: Hösten 2014 drabbades jag av utmattningsdepression och det blev startskottet på mitt engagemang inom psykisk ohälsa, och en stor del av min fritid går nu åt att lyfta på locket. Boken har hjälpt mig bearbeta allt det jävligaste och mitt mål är att hjälpa andra ur den situation jag hamnade i!

L: Ja, din hund Ingrid är något av det gulligaste jag sett!! 🐶

L: Många hamnar tyvärr i ohållbara situationer på jobbet, utan att kanske ens förstå hur. Har du nu i efterhand kunnat identifiera vilka faktorer som bidrog till att du drabbades av utmattningsdepression?

I: Visst har jag det! 👏🏼 För tidigare var jag, precis som många andra, så itutad att utmattningen handlade om att jag ”inte pallade trycket”. Jag la så mycket skuld på mina egna axlar när det i själva verket inte var konstigt att jag mådde dåligt: min arbetsgivare var katastrofalt elak, företagskulturen var sexistisk, kraven var skyhöga och på hemmaplan klev jag på arbetspass nummer två som projektledare för förhållandet. Det är fan ett under att jag orkade så länge som jag gjorde!? 🤔

I: Sedan barnsben har vi lärt oss att det är viktigt att bita ihop för att få saker att funka, så den inbyggda varningslampan börjar sällan blinka i tid. Därför vill jag att boken ska bli den där ögonöppnaren, den som får oss att ifrågasätta allt vi på daglig basis sväljer – som skadar oss i det långa loppet!

L: Mm, känner igen det där… sjukt hur man inte ser det innan man får det som en käftsmäll. Fördelen är att du nu kan hjälpa andra i din närhet ❣️

L: Jag såg en Insta Story från din vän @sandyerrestad, där du för något år sedan ifrågasatte hur hon jobbade och vad som egentligen är viktigt – något som hon, speciellt i efterhand, verkligen uppskattade!

L: Hur kan man som vän prata med en person man tror är i riskzonen på bästa sätt?

I: Det här är miljonkronorsfrågan och jag ÖNSKAR att det fanns ett enkelt svar, men faktum är att människor är olika. Om man dessutom har skyhöga stressnivåer (och ambitionsnivå som matchar) kommer man inte säga: ”åh, du har rätt, jag trappar ner på jobbet på studs och nöjer mig med halvdant” om någon påpekar ens hektiska liv. Nej, man fnyser, slår ifrån sig och beskyddar det man pysslar med IN I GRAVEN. Precis så gjorde jag också när folk kom med välmenande kommentarer ¯\_(ツ)_/¯

I: Folk vill generellt inte ha goda råd, än mindre från föräldrar/partner/närstående. Därför är det oftast lättare att nå in om man taggar hen i någon artikel på ämnet, eller öppnar upp om SIG SJÄLV och bjuder in till samtal snarare än pekpinnar. ELLER så köper man Lycka till med resten av livet, sätter en post-it på en sida som passar och skriver ”tänker på dig när jag läser det här <3” som en subtil gest.

Bild från @sandyerrestad Instagram, där hon tackade Isabel för att hon skrivit den här boken samt pushade henne att utmana hur hon såg på sin karriär.

L: Bra poäng, tror det är som du säger att det är svårt att ta till sig den typen av ”åsikter”. Speciellt när man faktiskt *är* stressad – ska man då behöva stressa över sitt välmående också? Nej tack. BRA tips att tagga personen i artiklar eller öppna upp om sina egna känslor 👏 Jag ska också komma ihåg att spara din bok för just det ändamålet, om jag skulle behöva låna ut den till en vän.

L: Hur har du förändrats efter utmattningen? På gott och ont.

L: Jag kan till exempel inte längre köra långa weekends med en större grupp vänner – på några månader gick Way Out West från att vara årets höjdpunkt till en mardröm. Tror det handlar om att jag nu för tiden måste kunna ”dra mig undan” för att ladda batterierna. MEN har samtidigt blivit en jäkel på att tacka nej utan dåligt samvete!

I: Jag har förändrats supermycket, men är 100% glad för det. Det KAN låta klyschigt men hear me out:

Jag har inte samma krut som förr, och kan inte tumma på mina gränser i samma utsträckning. Jag kan inte pull an all-nighter på jobbet, ställa till med stora middagar varje helg och ha 5295 projekt i luften samtidigt. De dagarna är förbi.

I: Men nu till den stora skillnaden: JAG KRÄVER INTE SÅNT AV MIG SJÄLV LÄNGRE! Jag har sänkt mina förväntningar rejält efter utmattningen och har behövt ifrågasätta varför man håller på med allt. Vad vill jag egentligen uppnå med allt SLIT?

I: Ta karriärstegen som ett exempel: jag strävade ständigt efter större uppdrag, större budget, större tittarsiffror. Men ju mer jag fick desto mer ville jag ha och det fanns liksom inget slut på det där kämpandet. Målsnöret bara flyttades fram.

Och där tror jag många är fast, i en tanke om att allt måste bli bättre, roligare, snabbare, häftigare, dyrare och MER – när vi i själva verket kanske mest förslavas under den där ständiga STRÄVAN.

I: Med det sagt finns det ju fortfarande saker man kanske vill göra – som ditt WOW-exempel. Och då gäller det att hitta metoder för att få saker att funka. Vila innan och efter, möjlighet att dra sig undan, kanske skippa eller dra ner på alkoholen för att inte lägga sitt krut på att förbränna Jägershots? Det finns massa småknep man kan ta till för att hålla i längden!

L: Det påminner lite om konversationer man ofta har om internet idag, att alltid vilja ha MER eller jämföra sig med andra. Tror du sociala medier is to blame för den här typen av mentalitet? Eller är det något annat som gör att vi sätter sådana förväntningar på oss själva?

I: Well, att vi kräver det av oss själva kommer ju någonstans ifrån: vår kultur och vårt samhälle, vad vi lärt oss förvänta av oss själva. Detta handlar inte bara om att man är ”hård mot sig själv” utan även vad vi känner att samhället som stort förväntar av oss. Då är det inte helt lätt att värja sig!

I: Sociala medier fungerar snarare som ett förstoringsglas som gör oss mer medvetna, men jag tycker internet generellt får klä skott för många företeelser som egentligen bottnar någon annanstans!

L: Sant. Hur man förhåller sig till social medier och internet är en konversation i sig. Jag ska snart låta dig gå på helg – men först ett par frågor till!

L: Vilket kapitel är du mest stolt över i din bok Lycka till med resten av livet? Var det något som verkligen fick dig att LÄNGTA efter reaktionerna?

I: Jag var mest nervös över kapitel 2 (Energiläckaget att ständigt behöva slå tillbaka) eftersom det handlar om djupt rotade makthierarkier och privilegier som sällan rubbas. Om orättvisor, diskriminering i vardagen som man knappt ens lagt märke till att man blivit utsatt för. Det var ett sådant kapitel där jag stack ut hakan och jag har varit ömsom pepp, ömsom livrädd för vad reaktionen ska bli – däremot har jag blivit MIND BLOWN av hur många som pekat ut detta som största aha-upplevelse-delen!

L: Jag kan förstå varför, men också glad att du har fått den reaktionen det kapitlet förtjänade! För det är så spot on!

L: Okej, sista frågan: Vad vill du säga till hon som känner igen sig i det du skriver om men inte riktigt vet vad hon ska göra härnäst? Vad önskar du att du hade fått höra?

I: Jag vill att hon ska knyta näven i fickan och ta ett (jobbigt men nödvändigt) beslut som gör gott för HENNE – inte hennes partner, arbetsgivare eller framtidsutsikter. Bryta ett mönster. Agera trots att det är läskigt. Skaka om. Avlasta.

I: Livet behöver inte vara en jävla kamp där man inte förtjänar att sitta på avbytarbänken, skaka ur benen och dricka lite vatten. Vi måste få ett break. Gemensamt har vi trissat upp tempot och det står mig upp i halsen. Att ifrågasätta och bryta alla de där inbillningarna kan leda till en vardag som inte sliter sönder en – och det önskar jag att fler vågade lita på. Att det ibland är bättre att släppa taget än att stånga sig blodig för något som egentligen inte spelar roll.

L: Vilket jäkla avslut. TACK Isabel för alla kloka ord!! ✨ Så glad att du har skrivit den här boken och når så många som kan behöva det!

L: Kram!

I: Tack själva!! Kram ✌️